meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Ett är nödvändigt

2013-09-08   
 
Matt. 11: 28-30
Ett är nödvändigt att finna en tro som håller i liv och i död. Ett är nödvändigt att denna tro får brinna med kärlekens glöd. Så sjöng vi i vår ungdom, och kanske sjunger vi så fortfarande. Ett är nödvändigt, är temat för denna söndag. Och jag tror att det är fler än jag som alldeles automatisk kommer att tänka på denna sång. Ett är nödvändigt att finna en tro, det har vi lärt oss. Och jag tror att många av oss varit med om mer eller mindre entusiastiska ledare som uppmuntrat oss att gå ut och vittna för andra om denna vår tro. Att tala med alla vi möter och övertyga dem om vikten av att tro. Men vad är det då som vi ska tro på?
Människor runt omkring oss fäster sin tro till både det en och det andra. Vi presenteras för alla möjliga idéer om hur vi ska leva våra liv. Följer du bara denna diet, eller denna motionsform, eller denna filosofi, säger man till oss genom massmedierna, då ska du leva länge och framförallt leva lycklig. Ibland kan man underförstått ana att några tror att vi ska bli odödliga. Man presenterar medicinska nyheter med att dödligheten har sjunkit till si och så många procent, utan att tänka på att dödligheten för mänskligheten faktiskt är 100%. Alla ska vi en dag dö.
Och ska vi bli lite allvarligare så kan vi fundera över hur vi ska se på alla olika religioner. Världen är full av människor som tror på Gud. Det är bara det att deras gudsbild ser helt annorlunda ut än vår. Deras religion har helt andra riter och ett helt annat tankegods. Men kan vi för den skull vara säkra på att de inte har kontakt med Gud? Hur vet vi var Gud väljer att manifestera sig?
Vad är det då som är så speciellt med kristendomen om alla möjliga andra också tror på en Gud? Är det inte tillräckligt att tro på en Gud så där i största allmänhet? Det speciella med kristendomen är att i centrum för vår tro står en person, där står Jesus från Nasaret, född i Betlehem av en jordisk mor, men också den utlovade Messias, den kung som Gud hade lovat sitt utvalda folk sedan generationer tillbaka. Messias som på grekiska och latin blir Kristus. Jesus Kristus är den som är centrum i vår tro. Vi tror inte i största allmänhet på något som finns bortom tid och rum. Vi tror på Jesus Kristus, Guds enfödde son. Vad innebär det då att vara Jesustroende?
Det första och centrala är att vi förs in i en levande relation. Att vara kristen är inte i första hand att ta ställning till en bunt trossatser. Min tro och min kontakt med Gud beror inte på om jag kan redogöra för olika dogmer som kyrkan har fastställt under de årtusenden som har gått. Den beror inte heller på hur jag förhåller mig till bibelns berättelser om under och tecken eller hur jag ser på skapelseberättelsen. Det centrala i den kristna tron är allas vår personliga relation till Jesus Kristus.
För att få vara med i den relationen krävs ingen ansträngning av mig. Den ges mig fritt och för intet. Det enda jag behöver göra är att tacka ja, öppna mitt hjärta för Jesus och börja leva med honom. Jesus står redan där och väntar på oss. Han har redan öppnat sin famn för oss. Vi behöver bara ta hans utsträckta hand och börja vandringen med honom. Han har redan öppnat kommunikationen, det är bara att börja samtalet. Han finns där och han lyssnar. Min kommunikation med Jesus sker i första hand genom bön och bibelläsning.
I bönen får jag samtala med honom. Där får jag dela med mig av det som är min vardag. Jag får berätta om mina glädjeämnen, jag får dela med mig av min sorg. Jag får önska och jag får fantisera. Men minst lika viktigt är att jag i bönen får lyssna efter hans röst. I stillheten i bönen kan jag få höra Jesus tala till mig. Där kan jag få den uppmuntran jag behöver, men också de korrigeringar som är nödvändiga för mitt liv.
I bibelläsningen blir jag förtrogen med Jesus och hans liv. Jag får leva mig in i hans vandring på jorden. Jag får vandra med lärjungarna, jag får lyssna till Jesu undervisning och får lära mig hur han vill att vi människor ska leva. Genom ett regelbundet läsande av bibeln och genom ett regelbundet böneliv kommer jag närmare Jesus och lär känna honom mer och mer.
Som en extra gåva får vi varandra. I bibeln är det mycket tydligt att det kristna livet levs i grupp. Det är inget som man bara utövar på sin kammare, det är inte någon enskild kärleksrelation som Jesus bjuder in till. Det kristna livet involverar alltid alla de människor jag har runt omkring mig. Alla de många som kommit till tro var ett hjärta och en själ, läste vi från Apostlagärningarnas skildring av livet för de första kristna. Från den allra första början levde de tillsammans och delade alla sina ägodelar. Den utopin har visat sig svår att hålla fast vid, men det som finns kvar är Jesu klara uppmaning att vi ska älska varandra.
Så bjuder Jesus in oss till ett liv i gemenskap med honom. Han bjuder in oss till ett liv som kan beskrivas som en ständig pendelrörelse. Han drar oss in till sig, till en tät gemenskap, till ett intimt utbyte av våra innersta hemligheter. Men sen sänder han oss ut. Det är aldrig meningen att vi bara ska leva i den i den innerliga gemenskapen. Jesus sänder oss ut i det vardagliga livet. Det är där vi hör hemma. I vår bibelläsning ser vi hur Jesus står där mitt i vardagen. Han möter människor när de har bekymmer. Han finns där när döden drabbar och när sjukdomar förstör livet. Men han finns också med i livets glädjestunder. Han delar gemenskapen både i den vardagliga enkla måltiden och när det bjuds till bröllop. Jesus står på en fast grund i sin judiska tradition. Samtidigt skapar han förändringar. En av de förändringarna är ett tydligt underifrånperspektiv. Jesus står mitt bland alla dem som vi lite slarvigt kallar ”vanligt folk” han står ännu tydligare mitt bland dem som upplever att de inte får vara med i gemenskapen. Han vandrar aldrig till Jerusalem för att få vara med i det religiösa toppskiktet. Han håller sig till Galiléen, de enkla byarna och det enkla folket.
Så kallar han också oss att leva underifrån. Det blir vår uppgift att identifiera var Jesu närvaro behövs tydligast idag. Vi måste se var de finns som upplever sig utanför. Vi måste gå dit där människor behöver en påminnelse om Jesus och där vår närvaro behövs.
När vi tycker att det verkar vara en omänsklig uppgift får vi än en gång läsa dagens text. Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila. Och vi får påminna oss om vikten av att ta tid i enskildhet med Jesus. Han drar oss in mot sig. Där får vi vila Där får vi hämta näring. Där får vi lämna ifrån oss allt det där som bekymrar oss och som tynger oss. Styrkta av Honom får vi sedan vandra ut igen för att möta alla dem som lever runt omkring oss. Där får vi styrka varandra. Vi lever tillsammans och ingen av oss kan leva helt på egen hand. Så även i den mänskliga gemenskapen får vi ge, men vi får också ta emot.
Så när vi idag firar nattvard tillsammans iscensätter vi på ett sätt det kristna livet. Vi vandra framåt tillsammans, vi tar emot Jesus in i våra liv och vi vandrar ut tillsammans. Efter gudstjänsten får vi idka gemenskap runt kaffekopparna för att sedan varandra ut, var och en till sin vardag. Och vi kan vara säkra på att Jesus vandrar med oss vart vi än går. Så jag vill önska er var och en, en god vardagsvecka tills vi ses igen nästa söndag.
 
Kristina Färdeman