meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Döden och livet

2013-09-15   
 
Luk. 7:11-17
När vi någon gång längtar efter att få läsa en veckotidning är det väl när vi behöver koppla av med något lättläst och lättsamt. Vi förväntar oss inte djuplodande reportage eller intellektuella utmaningar. Oftast får vi ganska ytliga betraktelser om livet. Jag antar att det är detta de är till för. Att ge oss en stunds avkoppling mitt i vardagen, och kanske en liten guldkant på tillvaron. Vi läser om kändisarnas lyxliv och deras problem med att se unga och vackra ut genom hela livet. Det kan vara roligt att läsa men det berör oss inte på djupet.
Men ibland händer det att våra veckotidningar får förmedla evangelium. Rätt vad det är, bjuds vi på berättelser som hugger tag. Ofta handlar det om människor som varit med om en svår olycka eller som tillfrisknat från en svår sjukdom. Gemensamt för alla dessa berättelser är, att personen som berättar vittnar om hur dennes syn på livet har förändrats och fördjupats. Vi får den ena berättelsen efter den andra om hur en vanlig vardagslunk har förvandlats. Personer som berättar om att nu kan man se naturens under, man hör fåglarna sjunga, ser blommorna blomma. Man njuter av de små stunderna i vardagen, att få sitta ner med en vän och dricka kaffe, att se våren komma, att få plocka blommar i sin trädgård. Man ser barnen växa och man är fylld av en stor tacksamhet inför livet. Nu längtar man inte längre efter de stora och spektakulära händelserna, det är inte längre viktigt att få göra karriär och att få erkännande. Det vanliga livet är varje dag fyllt av under. Och man är djupt tacksam över att få vara med.
I dagens text möter vi en människa som lever i en djup sorg. Hon har tidigare förlorat sin man och nu har hennes enda son avlidit. Jag tror att vi alla kan föreställa oss hennes förtvivlan. I hennes sorg finns ytterligare en dimension som vi aldrig behöver plågas av. Hon hade nu förlorat sitt enda skydd i världen. När den sista mannen i hennes familj var borta stod hon helt skyddslös. Hur skulle hon nu finna sin försörjning och vem skulle ge henne det skydd hon behövde? Det måste kännas som om hon nu förlorat allt hopp.
När Jesus väcker upp hennes son ger henne tillbaka hoppet om framtiden. Det är inte bara sonens liv som kommer tillbaka, även moderns liv återuppväcks.
Och här har vi budskapet i dagens text. När Jesus gör ett under är det inte för att tala om för oss att detta ska alla kristna kunna göra. Han gör det för att visa sin samtid på sin ställning. De som kan sin historia ser nu att nu har Messias kommit, nu är frälsningstiden här. Ett nytt hopp har tänts.
Det behöver inte alltid handla om fysisk död. För nog kan det fortfarande vara så att vi är med om något som tar livsglädjen ifrån oss. Ingen av oss är förskonat från sorger i livet. De tar sig olika uttryck i olika människors liv, men alla drabbas av något. Och ibland blir det bara för mycket. Luften går ur oss, nu är det bara tomhet kvar. Hur hanterar jag det? Vad händer med en människa när hon förlorat så mycket att hon förlorat hoppet om en framtid? Johannes av Korset, en spansk munk på 1500-talet, talar om själens dunkla natt. Den period under livet när man upplever sitt andliga liv vara dött. När det känns som om Gud har övergett mig och som om mina böner faller platt till marken. Det kan finnas andra typer av ”dunkla nätter”. Den som varit djupt engagerad i någonting kan komma till en punkt när man börjar tvivla på sitt arbete. Hopplösheten smyger sig på. Här har vi arbetat och demonstrerat år ut och år in, men vad har hänt. Ingenting har förändrats. Eller i våra sammanhang, här har vi predikat på gator och torg och ingen har blivit frälst. Är det verkligen någon mening med allt detta?
Det kan finnas många skäl till att en människa upplever att livet tar slut medan man fortfarande vandrar omkring på jorden.
Den kända journalisten Barbro Alving, Bang, skrev en gång: vi säger ofta till oss själva att vi får finna oss i det som sker, men egentligen borde vi säga att vi får finna oss själva i det som sker.
Då kan vi fråga oss: kan det vara så att veckotidningarna är bättre än vi på att skildra vad ett nytt liv och ett nytt hopp kan innebära. Detta att få förmånen att se på livet med nya ögon. Att upptäcka de små undren i tillvaron.
Detta sätt att se på och förhålla sig till är trons sätt. Det betyder inte att jag är befriad från alla sorger och motgångar, men att jag har fått ett nytt ljus över livet. I det perspektivet blir allting ett under, varje människa ett underverk, varje dag en nåd. Det blir oändligt värdefullt och därmed blir varje dag dyrbar för mig. Det blir för mig en uppgift, att ställa mig på livets sida mot döden. Den död som finns i sammanhang där människor fråntas sitt människovärde. Där människor förminskas genom rasism, främlingsfientlighet eller vanligt enkelt skvaller. Jag får stå på livets sida när vi människor häller på att förstöra framtidsutsikterna för kommande generationer genom att leva över våra tillgångar nu. Jag får stå på livet sida när vår girighet förorsakar att människor i andra länder får arbeta under slavliknande förhållanden för att vi ska kunna handla billigt. Jag får gå med Gud för att visa på respekten för människan och för allt annat som Gud har skapat. Och då kan vi få uppleva under. Våra ögon öppnas för alla de under vi ser i vår vardag. När ett nytt barn föds till världen, när vi får se det växa upp och lära sig allt det en människa lär sig. När vi ser en människa som finner vägen ut ur självförakt och självdestruktion till ett liv i respekt för sig själv och andra. När vår egen gemenskap växer och alltmer präglas av kärlek till medmänniskan. När vi ser länder som präglats av förtryck och rasism ändra riktning och visa respekt för sina innevånare. Överallt där någon kommer med ett glädjebud till de fattiga.
Var och en av oss kan inte vara med överallt. Men vi kan, var och en, aktivt arbeta för att skaffa oss den trons blick på världen. Att öva oss i att se med Guds ögon på skapelsen och att öva oss i att se de små undren i vår omgivning. Det kommer åtminstone att förändra oss.
Livet vann, dess namn är Jesus
 
Kristina Färdeman