meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Änglarna

2013-09-29   
 
Matt. 18: 7-10
Idag ska jag läsa en lite längre text som predikotext, än den som finns i sångböckerna. Om vi hade haft den gamla sångboken här hade vi sett att tidigare lästa man ända från 1:a versen i Matt. 18 och det ska jag göra nu.
Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Nu har vi läst inledningen till det som kallas Kyrkoordningstalet i Matteus-evangeliet. Matteus disponerar sin berättelse runt 5 stora tal. Bergspredikan känner vi väl till, men det finns 4 till varav kap. 18 är ett. Matteus skriver för en kyrka som redan funnits under några årtionden. Det har gått många år sedan Jesus dog och den nya kristna kyrkan börjar finna sina former. Det märks i flera böcker i NT att man skriver in i en existerande verklighet, inte bara berättar om det som varit. Och den verkligheten har innehållit problem. Man var inte överens om inriktningen. Många hade synpunkter på hur och vad man skulle vara för få kalla sig kristen. Apostlagärningarna innehåller många berättelser om hur Gud har varit tvungen att korrigera lärjungarna. Vi kan tänka på när Petrus tvingas till att besöka Cornelius för att han inte förstod att Gud menade att även hedningar skulle få lyssna till budskapet om Jesus. Det har varit flera tillfällen då lärjungarna i Jerusalem har haft träffar med Paulus för att bestämma hur man skulle förhålla sig till alla nya situationer som kommer upp. Och, inte minst, i den nya kyrkan har man hunnit uppleva hur nyomvända kristna har avfallit från sin tro, eller burit sig illa åt på andra sätt. Det är dags att formulera en församlingsordning om hur man ska bära sig åt som kristen och medlem av en församling.
Kyrkoordningstalet har två avdelningar. Den första handlar om omsorgen om de små. Den andra handlar om förlåtelse. När Jesus vill tala om omsorgen om de små tar han oftast ett barn som exempel. Och vi känner väl igen de berättelserna. Jesus tar emot barnen och välsignar dem trots att lärjungarna var emot det. Och idag har vi läst om hur lärjungarna kivas om vem som ska få den bästa platsen i himlen. Och Jesus som han brukar, han ger dem ett åskådningsexempel. Han kallar till sig ett barn och ställer det mitt framför lärjungarna. ”Så här ska ni vara”, säger han. ”Ni ska vara som ett barn.” Men samtidigt är det inte bara barn som det syftas på när man talar om de små. Det handlar om alla människor som på ett eller annat sätt är skyddslösa. Omsorgen om dem som är små i samhället. Redan tidigt i GT när Israels folk fick sina instruktioner av Gud om hur de skulle leva tillsammans var skyddet av de skyddslösa en viktig del. En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa. Om du behandlar dem illa och de ropar till mig, skall jag lyssna till deras klagorop. (2 mos. 22)
Gud älskar villkorslöst hela sin skapelse men han visar en särskild omsorg om de små och svaga. Och genom hela bibeln finns den insikten att det alltid finns de som behöver ett särskilt beskydd. Främlingar, änkor och faderlösa hette det på GT:s tid. Efter Jesus räknades också de nya kristna in där. De levde länge under förföljelse och många av dem orkade inte med utan avföll, tillbaka till sin gamla religion. Redan tidigt i kyrkans historia blev man tvungen att fundera över hur man skulle förhålla sig till dem som inte orkade stå emot fängslanden och tortyr. Vad gör man med den som avfallit, men ångrar sig och vill komma tillbaka? Hur sträng ska församlingstukten vara? Hur konsekvent måste ens liv vara för att man ska få vara med i den kristna församlingen?
Vi som lever här och nu behöver inte förhålla oss till förföljelser och fängslanden. Men livet bjuder oss alltid på motstånd. Vi möter ondskan i dess olika former även i våra relativt lugna liv. Idag har vi också läst texten om hur Mikael strider mot draken. Kampen mot ondskan är en viktig del av Jesu uppdrag på jorden. Kampen mot ondskan är också en viktig del av församlingens uppdrag. Och ondskan kan ta sig många uttryck.
Om någon förleder en av dessa mina minsta, säger Jesus. Det ger till oss, var och en, ett ansvar för hur vi lever våra liv. Inte bara att vi själva är ordentliga och skötsamma, utan att vi bryr oss om hur ”dessa mina minsta” har det.
Och världen runt omkring oss hårdnar. Helt plötsligt kan vi se människor som tigger på våra gator. Varför är de här? Har de ingen mat hemma i sina länder eller är de för lata för att arbeta? Vi läser i tidningarna, år efter år, om hur människor kommer hit till Sverige för att plocka bär i våra skogar och hur de blir lurade och illa behandlade och får åka hem utan pengar. Vi läser om unga kvinnor från de forna öststaterna som luras hit med löfte om arbete och som upptäcker när de väl är framme, att arbetet var att prostituera sig.
Listan på hemskheter kan bli lång och frågan till oss är, Har jag något ansvar i detta?
När Jesus undervisar sina lärjungar med anledning av deras fråga i dagens text handlar det på ett sätt om att förlora fotfästet, att i viss mån tappa ansiktet, men med en helt ny infallsvinkel. Lärjungarna fundera över hur det ska bli i himmelen. Deras funderingar är mycket mänskliga. Kanske tänker de att de har gett upp mycket för att följa Jesus. I himmelen borde de få något tillbaka för denna uppoffring.
Som vanligt svarar Jesus på ett ovanligt sätt. Bli som ett barn, säger han. Varför gör han det? I den judiska världen sågs barnen som en gåva från Gud. Men de hade inget värde i sig. De var s.a.s bara blivande vuxna. Barnet var totalt beroende, det hade inget eget värde, inga rättigheter som någon behövde skydda. Nu verkar det som om Jesus säger, ”gå ut i den skyddslösheten”. ”Ge upp din kontroll över tillvaron och förlita dig på mig.” Detta är omvändelsen. Det är inte lite som Gud begär av oss.
Men samtidigt som han begär av oss att sätta hela vår tillit till honom så tycks han ha obegränsat förtroende för vår förmåga. För nu är det vi som ska realisera Guds avsikter på jorden. Nu är det vi som ska vakta på att ingen av dessa små ska förföras och gå förlorad.
Så ser vi oss omkring, i vårt eget närområde och ut över världen, och vad vi ser kan förskräcka oss och få oss att tappa modet. Hur ska mina ynka krafter räcka till? Vad betyder mina små ansträngningar i allt detta hemska? Då finns det en risk att vi flyr in i vår egen ombonade tillvaro. Här finns åtminstone kärlek och trygghet. Här kan vi kontrollera tillvaron och skapa den miljö som är god både för barn och vuxna. Här finns inte risken att någon trampar in och rasar sönder vår tillvaro. Men hur vi än donar och ordnar kommer vi aldrig ifrån att utanför rasar ondskans makter.
Johannes sitter på ön Patmos när han får den syn som skrivs ner i Johannes Uppenbarelse. Han ser ondskans herravälde på jorden, men han berättar också för oss om hur Mikael tar upp striden mot draken och vinner. Det finns fortfarande många drakar i världen och ibland kan vi festas att tro att Gud har tappat greppet om sin skapelse. Men då sänder han oss den hälsning som finns i bibelns sista bok. ”Ge inte upp. Förlora inte modet. Jag är den som segrar till slut”.
Livet är en allvarlig sak. Det vet Gud. Livet är aldrig särskilt enkelt. Det vet också Gud. Men Gud vet också att det inte är ondskan som kommer att segra till slut. Han har skapat oss med en längtan efter Gudsgemenskap inom oss. Därför finns det också ett hopp för oss och för vår tid.
När vi tvekar inför att ta oss an världens problem. När vi tycker att vår förmåga är alltför svag. När vi hellre sitter kvar hemma i TV-fåtöljen får vi minnas att det är Gud som sänder oss. Vi får tillsamman med honom visa Hans vilja med sin skapelse. Han går med oss och ger oss av sin kraft.
Så även när vi tyngs ner av insikten om all ondska som finns i världen, kan vi gå ut från vår gudstjänst med högburet huvud. Den Gud som vill kärlek är vår Gud. Vi får vandra med Honom för att förmedla den kärleken ut till hans värld.
 
Kristina Färdeman