meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

LOVSÅNG

2013-10-13   
 
Matt. 15:29-31
Nu sitter vi här med Jesus igen. Han är ute och vandrar som vanligt och vi har följt honom under en lång tid. Nu har han gjort en vandring runt sjön och befinner sig utomlands s.a.s. han befinner sig inte bland sitt eget folk, judarna. Som så många gånger förr sätter han sig på ett berg för att tala till folket. Det är ganska praktiskt. Han kommer upp en bit ovanför folkskaran så att det blir lättare för dem att höra vad han säger. Men att gå upp på berget har också en djupare betydelse. Det känns som om man kommer närmare Gud när man stiger upp på berget. Jesus vill liksom demonstrera att nu talar han Guds ord. Men Matteus berättar inget för oss om vad Jesus säger. Det enda han berättar är att folket kom i stora skaror. De kom med sina sjuka och Jesus botade dem. Folket häpnade och de började prisa Gud. Den här berättelsen är omgiven av två andra berättelser om under, de två olika berättelserna om hur Jesus föder en stor människoskara. Och mitt emellan dem passar han på att bota några sjuka. Det saknades sannerligen inte under och ändå häpnade människorna och började prisa Gud.
I vår tid sker det inte så många under. Eller gör det det? Vi är inte så vana vid att hela sjuka mitt i våra gudstjänster. Jag undrar när det senast hördes en inbjudan i denna kyrka till den som lider av någon sjukdom eller något handikapp. Kanske är många av oss lite skeptiska till den sortens undergörande. Vi som lever nu kan ju njuta av en god sjukvård och förlita oss på att läkarkonsten ska hjälpa oss när vi drabbas av sjukdom, trots att vi gång på gång ser att inte ens våra välutbildade läkare kan bota allt. Kanske vi trots allt skulle behöva förlita oss mycket mer på Gud och hans undergörande förmåga.
Idag är det Tacksägelsedagen och den har fått temat Lovsång. Att vara tacksam för det man har och har fått, det kan vid en första påseende verka ganska enkelt, åtminstone för oss som lever lugna och rygga liv med tillräckligt med mat alla dagar. Men så börjar vi tänka och då kan det bli lite mer komplicerat. Vi har hört de förkunnare som lär oss att vi ska tacka för allt som händer, olyckor och sjukdomar såväl som framgångar och glädje. Det gäller bara att bita ihop i motgång och tacka Gud vad som är sker. Det känns inte alltid så lätt, ingen av oss har någon naturlig fallenhet för att tacka för motgångar och bekymmer. Så ser vi oss omkring och ser att alla inte har det lika bra som vi. Med vilken rätt tackar jag Gud för att jag lever i överflöd, medan andra knappt har mat för dagen? Borde inte Gud ruska om mig ordentligt så att jag delar med mig av det jag har? Men hur mycket ska jag då avstå ifrån? Får jag äta mig mätt eller borde jag gå halvsvältande även jag i solidaritet med andra? Hur bra boende kan jag unna mig utan att ha dåligt samvete? Frågorna tar aldrig slut och det dåliga samvetet blir en ständig följeslagare. Hur lätt är det då att lovprisa Gud?
Kanske kan vi tycka att det var lättare då. Att det var lättare att prisa Gud för dem som levde nära Jesus. För dem som fick se honom och höra honom och, kanske till och med, röra vid honom. Det borde ha varit så mycket lättare för dem som faktiskt fick se alla dessa under som Jesus utförde. Men egentligen har vi så mycket större anledning att lovsjunga nu. De som levde då, de levde i den tiden då alla dessa under som Jesus gjorde, var ett tecken på det som skulle komma. Undren var tecken på att Jesus var den Messias som det judiska folket väntat på så länge. Nu var han här, men trots allt, var det inte så mänga som trodde på honom.
Vi som lever nu känner hela historien. Vi kan berättelserna om Jesu liv, död och uppståndelse. Vi vet med säkerhet att just Jesus från Nasaret är Messias. Vi vet att Gud har uppfyllt sitt löfte, att han har vunnit segern över döden och att vi alla väntar på en framtid tillsammans med honom. Det är där vi har den verkliga källan till glädje och lovsång. Vissheten om att Jesus lever och att jag lever i honom. Att jag får vara trygg i den vissheten att Jesus tar emot mig som sitt barn, alldeles oberoende av mina kvalifikationer. Kanske behöver vi träna oss på att vila i nåden. Vi kan börja med att varje dag tacka Gud för att vi får tillhöra honom. Vi får lägga varje ny dag i Guds hand. Våra dagar kommer även i framtiden att innehålla lika mycket av sorger och bekymmer. Men vi får vila på en klangbotten av trygghet och förtröstan. Vi kommer aldrig att få några garantier om ett lättsamt liv utan bekymmer. Det finns inga gräddfiler in i himlen. Men det finns en väl upptrampad stig. Och den stigen får vi vandra tillsammans med Gud.
Att vi får lita till, och vila i nåden är ett skäl till tacksamhet. Ett andra sätt att öva sig på att leva i tacksamhet och i lovsång är att dela den med andra.
När de första kristna firade gudstjänst firade de alltid nattvard. Var och en hade med sig en bit bröd och lite vin. Man samlade ihop brödet och blandade den fattiges enkla vin med de rikas finare. Så firade man nattvard tillsammans. Oftast blev det bröd över. Detta bröd tog man med sig och gav åt de fattiga. Så tydliggjordes det faktum att vårt överflöd inte är vår förtjänst utan Guds. Det vi har bör vi dela med oss av. När jag lyfter min blick upp från mig själv och mina egna bekymmer, när jag ser ut runt omkring mig på de människor som omge mig, kommer jag att upptäcka att perspektiven förskjuts. Mitt eget jag blir inte längre så viktigt. Det viktiga blir det gemensamma oss, det som vi har gemensamt med alla vi möter varje dag och med dem som vi bara hör talas om.
Lovsången är en kollektiv handling. Det är Guds folk här på jorden som gemensamt lovsjunger sin Gud. Och då kan jag ibland sörja över att ordet lovsång har fått en så inskränkt betydelse i vårt kristna språkbruk idag. Det har begränsats till att betyda bara en viss sorts musik som sjungs på ett visst sätt. Medan ordet lovsång borde få betyda alla sorters sång och musik som vill lovprisa Herren. Det som skiljer lovsång från annan sång är att vi inte sjunger om oss själva, om livets sorger och glädjeämnen, om det vackra vädret eller om den vackra skapelsen. Lovsång är tillbedjan av det gudomliga mysteriet. Vi behöver sjunga mycket i våra gudstjänster. Och vi bör sjunga mycket av den sortens lovsång jag talar om idag och vi bör sjunga gemensamt. Därför har kyrkan ingen scen och ingen publik. Sången i en gudstjänst är inte i första hand ett uppträdande. Sången är inte heller i första hand pedagogisk utan liturgisk. Tillsammans som församling frambär vi vårt lov till den Gud som skapat oss, till den Frälsare som frälst oss och till den Heliga Ande som bär oss. Tillsammans som församling öppnar vi våra hjärtan för att ta emot det som Gud vill ge oss idag och för att tacka honom för det.
Det kristna livets grundackord är glädje och tacksamhet. Glädje över gudsgemenskapen och tacksamhet över frälsningen. ”Lär och vägled varandra med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan” skriver Paulus i sitt brev till de kristna i Kollosse. Församlingen får mötas i tillbedjan av fadern som skapat allt, genom sonen som återlöst världen, i den heliga ande som ger liv åt allt. När vi vandrar i detta grundackord av glädje och tacksamhet kan vi också leva med de motgångar som livet också ger oss. Fortfarande kanske jag inte vill tacka Gud för allt som händer, men varje dag kan jag lovprisa honom för att jag finns till och för att han är min och jag är Hans.
Så får vi fundera på vad, i vår tid, som skulle väcka en sådan förundran att människor spontant skulle börja prisa Gud. Vilka under skulle behöva ske för att vi skulle resa oss upp som en man och börja lovsjunga tillsammans? Eller är vi verkligen i behov av under? Räcker det kanske med det stora undret att jag lever och att jag varje dag får vakna upp till en ny dag präglad av Guds nåd. Att jag, liksom alla vi andra, är en syndare, frälst av nåd. Att jag får leva med i Guds stora mysterium och att jag har alla er andra runt omkring mig.
Idag tackar vi Gud på ett särskilt sätt för allt det han ger oss i naturen. Vi tackar för allt det som växer och som ger oss både föda för dagen och glädje för ögat. Så får vår lovsång till Gud stiga hög och klar i tacksamhet och glädje över att få ta del av det stora mysteriet som är Gud.
 
Kristina Färdeman