meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

SAMHÄLLSANSVAR

2013-10-20   
 
21:e efter trefaldighet
Luk 19:1-10

Temat för dagens gudstjänst är Samhällsansvar. Vi läser dagens evangelietext ur Lukasevangeliet. Den återfinns på sidan 1344 i Psalmboken.
Läsning Luk 19:1-10
---
”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det”. Så sade Jesus. Var Sackaios förlorad? Ja, på två sätt. Han hade förlorat aktningen i människors ögon. Han var tullindrivare. Det innebar att han var en av dem som tog upp tull till den förhatliga romerska ockupationsmakten. Pengar som sedan användes till att förstärka den romerska hegemonin, både militärt och administrativt. Människorna avskydde detta. Men Sakaios hade också skott sig själv i sin tjänst. Tagit ut extra mycket i tull och stoppat det i egen ficka. Tullindrivarna gjorde ofta så, vilket innebar att de blev ännu mer avskydda av folket. De skodde sig själva för att de kunde det. Och Sackaios hade blivit rik. Rejält rik.
---
Men det fanns också något inom Sakaios som talade för att detta var fel. Att han levde fel. Och så hade han hört talas om Jesus. Han som levde och förkunnade livet på ett helt annat sätt. Sakaios var nyfiken. Till och med så nyfiken att han – en medelålders man, kort och förmodligen ganska rund – tog sig före att klättra upp i ett högt träd. Trots att man troligen skulle skratta åt honom också för detta. Sakaios är ett underbart exempel på vad gudslängtan kan leda oss till. Den gudslängtan som har sin rot i vårt innersta. Eftersom vi är skapade att likna Gud. En gudslängtan som vi kanske inte förmår identifiera som just det. Men som människan aldrig kan komma ifrån, oavsett hur hon väljer att forma sitt liv. Och som, om den inte bejakas, blir till en gnagande oro, en känsla av meningslöshet, en fråga: Var det inte mer livet handlade om? Vi ser så mycket av detta i vår tid och i vårt land i dag.
---
Guds JA till människan omger oss alltid. Men vi ger inte alltid vårt JA. Och då sker inte mötet. Sakaios var på det sättet klok. Han gav sitt JA till sin längtan efter Gud när han klättrade upp i trädet. Jesus ser detta och svarar: ”I dag ska jag gästa ditt hem”. I detta svar ligger mer än att Jesus ville besöka Sakaios hus. Han ville också besöka Sakaios själ. Såsom han, genom sin Ande, genom alla tider vill besöka och ta plats i varje människas innersta.
---
Guds besök på vår jord, genom Jesus Kristus, handlar i grunden om upprättelse. Om att människan ska upprättas, återställas till den hon ursprungligen skapats till att vara. Innan egoismen, självhävdelsen och girigheten tog sitt fäste i människan genom syndafallet. Adam och Eva, som är symbolerna för varje människa, trotsar Gud, äter av äpplet och förlorar därmed sin härlighet. De börjar skämmas över sina kroppar, gömma sig för Gud och gräla med varandra.
Om och om igen i evangelierna kan vi läsa om hur Jesus upprättar människor. Han upprättar värdigheten hos dem som blivit förskjutna, utanförställda. Han återställer funktioner hos dem som är blinda, lama och döva. Han gör, genom sin död och uppståndelse, det åter möjligt för människan att bli en paradismänniska.
---
Mötet med Jesus förvandlar, upprättar och återställer Sakaios. Han släpper taget om sin egen egoism och girighet. ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge till de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon ska jag betala igen fyrdubbelt.” säger han. Därmed återtar han den plats i tillvaron som han är ämnad för. När Gud skapar människan till sin avbild ger han henne samtidigt två uppdrag: Att uppfylla jorden och att ta ansvar för skapelsen. ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himmelens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden”, säger han (1 Mos 1:28).I dessa två meningar sammanfattas det ansvar som Gud lägger på oss människor. Vi har ansvaret för varandra. Och vi har ansvaret för jorden och allt levande på den. Egentligen är detta märkligt. Gud är liv och människan få liv genom att Gud blåser in sin Ande i henne (1 Mos 2:7). Och samtidigt ger Gud människorna ansvaret för allt liv på jorden. Detta ansvar för andra människor begränsas inte. Ansvaret gäller alla - onda och goda, fattiga och rika, sjuka och friska.
I GT-texten vi läste betonades särskilt människans ansvar för de som hade det svårt på den tiden – invandraren, den faderlösa och änkan. Då fanns ju inte det starka samhället som skydd åt behövande. Den ”livförsäkring” man hade var kopplad till patriarkatet. Till en nära manlig släkting, som då hade ansvaret för kvinnorna och barnen. Änkor, faderlösa och invandrare stor utanför detta trygghetssystem. Därför påbjöds särskild generositet mot detta. Att man vid skörden skulle lämna kvar oliver, druvor och säd åt dem. ”Då skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör.” läste vi (5 Mos 24:19-21).I dag är det lätt att vaggas in i tron att vi inte längre behöver göra egna insatser för de behövande. Att samhället tar hand om detta. Men stämmer det? Vi hör dagligen om en överbelastad och underbemannad sjukvård. Om en skola som inte har resurser att ge alla barn en bra start i livet. Om sjuka och arbetslösa som blir allt fattigare. Också i vårt land. Och vi hör om hur de rikas företrädare i USA stänger viktiga samhällsfunktioner bara för att de inte gillar att 45 miljoner människor nu äntligen får tillgång till sjukvård genom Obama Care.
---
Men vi hör också om de svartas kamp i Sydafrika för att bygga landet på försoning och förlåtelse. Och vi hör om påven Franciskus, som vägrar att klä sig i dyrbara kläder och omge sig med lyx. Som på skärtorsdagskvällen i våras gick ut till ett fängelse och själv tvättade de intagnas fötter. Och som om och om igen säger att kyrkans uppgift inte primärt är att fokusera på diverse individuella moralfrågor, utan att kämpa för de fattigas och sårbaras rätt och upprättelse i världen.Det är som om påven Franciskus återgår till kristendomens kärna. Som att han går i bredd med Jesus Kristus där i Jeriko och kallar Sakaios att skynda sig ner ur trädet. För att besöka hans hem. Och återupprätta honom.
---
Kristi kropp, den kristna församlingen, har alltid haft en särskild uppgift när det gäller ansvaret för behövande och utanförställda. Vi kan erinra oss hur man i den första kristna församlingen hade allting gemensamt. Hur de sålde allt de ägde och delade ut åt alla, efter var och ens behov (Apg 1:44-45). Det var också inom klosterväsendet som man började utveckla skola, sjukvård och äldreomsorg för alla som behövde det. Och det var där som man inledde arbetet med växtförädling. Som man värnade kulturen, byggde upp bibliotek och skapade konstskatter – inte minst då muralmålningar och ikoner.
Frågan är vad vi gör i dag. Här i Sverige. Här i Katrineholm. Kan vi, vill vi, ta ett större ansvar för de som här och nu är utanförställda, behövande, fattiga och sjuka? Kan vi, vill vi det i våra privata liv? I församlingen? I vårt engagemang i samhällsbyggandet? Ett vet vi – allt detta finns med i det ansvar som Gud lagt på oss. För alla människor.
---
Men detta ansvar gäller också mer. Det gäller hela skapelsen. I dagarna hör vi igen hur vårt sätt att leva äventyrar framtiden på jorden. Vid nästa sekelskifte kan vattennivån på jorden ha stigit med upp till 10 meter, säger FNs klimatpanel. Stora, stora delar av det som nu är fasta landet kommer att då vara översvämmat. Vi kan bara ana vad det betyder i form av befolkningsomflyttning, livsmedelskris och försörjningsproblem. År 2100 kommer fortfarande många av våra barnbarn att vara i livet. Perspektivet är skrämmande, så skrämmande att det ligger lätt till att bara slå det ifrån sig. Att blunda. Men visst finns det också hopp. Människan har i kristider visat en oerhörd förmåga att finna nya utvägar. Men det förutsätter att vi accepterar att det är en kris. Att vi måste ändra på vissa saker nu för vinster som kommer först långt senare och för kommande generationer. Äta mindre kött, åka mindre bil och flyg, hushålla bättre med jordens resurser etc. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något. Dessa små något spelar roll. De kan tillsammans förändra världen.
Gud har gett oss ansvaret. För varandra. Och för hela skapelsen. Och han menar, märkligt nog, att vi kan leva upp till hans förtroende. Såsom Sakaios gjorde.
AMEN
 
Torgerd Jansson