meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vaksamhet och väntan

2013-11-17   
 
Luk.12. 35-40

Det kommer en dag
för envar av oss
då solen går upp
för sista gången.
Men finns det då inget sätt
för mig att få veta
när min sista dag har kommit?

Men bättre är väl
evangeliets råd
att leva var dag
som om den vore den sista,
eller, ännu bättre,
som om den vore
den första…
Dom Helder Camara
Allting har ett slut. Redan som barn lärde vi oss att inget roligt varar för evigt Vardagen lunkade på och skoldagar kunde kännas som evighetslånga. Men det roliga svepte förbi och var slut i ett huj.
Vi har också lärt oss att våra liv kommer att ta slut en dag. Vi vet aldrig när det sker. Medellivslängden är lång i Sverige, men det hindrar inte att det fortfarande dör barn och ungdomar, och personer som mänskligt att döma borde få leva många år till. Vi lever i en osäkerhet. Vi vet att livet kommer att ta slut, men vi vet inte när. Hur ska vi då kunna förbereda oss för att avsluta våra liv på ett värdigt sätt? Om vi inte vet när detta ska ske. Eller har vi något behov av att förbereda oss?
Bibeln talar mycket om att förbereda sig för det kommande livet. De texterna läser vi idag och nästa söndag, Domsöndagen, då det på ett speciellt sätt handlar om livet efter detta. Kanske borde vi också fundera över hur vi förbereder oss för att avsluta våra liv. Att leva våra liv så att vi kan känna oss nöjda när det är dags att säga farväl. De båda förberedelserna hör nog ihop. Att leva sitt liv så att man inte behöver skämmas för det, är sättet att förbereda sig för nästa liv. Att vara förberedd både för livet före och livet efter döden.
Att förbereda sig för livet efter döden kan ibland kännas frustrerande. Det är lätt att känna sig stressad inför de krav som bibeln målar upp. Vi ska vara redo och alerta. Vi får aldrig slappna av. Vi ska leva fläckfritt och ordentligt. Frågan är om någon av oss klarar av att leva upp till dessa Guds förväntningar på oss. Kraven står där uppfordrande och anklagande. Vem duger? Vem får komma in i Guds rike?
Vänd mot källan, så börjar en av de nyare psalmerna i vår psalmbok. Nr 843
Vänd mot källan, dold i djupen varje kvinna eller man,
skulle återspegla ljuset, vara avbild såsom han

Det finns en befrielse i att vända blicken mot källan. Istället för att hålla blicken krampaktigt fästa vid oss själva får vi fästa blicken på Jesus. Det finns en risk, när vi funderar över hur vi ska leva som kristna. Det är att vi fastnar i ett ständigt fundera över vem jag är och vad jag gör. Det blir ett evigt funderande över hur jag mår och vad jag känner och om min tro duger. Vi blir lätt självfixerad och självbespeglande. Det kommer en stress över hela vårt liv och vi fastnar i att fundera mest över oss själva.
När vi fäster blicken på Jesus vänder vi oss bort från vårt eget jag. Vi slipper jagfixeringen och kan släppa funderingarna om hur jag mår och vad jag känner.
Att vara vänd mot Jesus är att vara vänd mot centrum. Medan vi fortfarande mest sysslar med våra egna liv, finns det en risk att vi fastnar i petitesser. Vi ägnar oss åt att fundera över gränsdragningsfrågorna, skillnaderna mellan olika människor och olika grupper. Vad får man gör och när får man göra det? Vad är det för skillnad mellan oss och andra kyrkor? Och, vad är det som gör att vi är bättre än andra? Det blir ett evigt resonerande om detaljer. Vissa tider handlar det om huruvida damerna i församlingen bör ha hatt på sig under mötena. Andra perioder handlar det om lovsångssjungandets vara eller icke vara. Det handlar sällan om väsentligheter i den kristna tron. Lever vi med blicken fäst vid Jesus, fokuserar vi mer på centrum än på yttergränserna. Det är Jesus som blir det viktigaste, det han gör och det han säger. Kanske andra kan tycka att man ska uttrycka sig på andra sätt eller sjunga andra melodier, men det blir aldrig viktigt. Så länge jag har kvar Jesus som centrum i mitt liv så blir de yttre formerna underordnade. Det blir inte så viktigt vad de andra gör och tycker. Det grundläggande är vad Jesus gör och vad Jesus tycker.
Vänd mot källan återspeglar vi ljuset. Mitt eget jag står inte längre i centrum. Jag behöver inte anstränga mig för att leva upp till det ena eller det andra idealet som målas upp för mig. Jag vänder mig mot Jesus och speglar mitt liv i honom. Samtidigt speglas hans liv i mitt. Återglansen blir aldrig den perfekta speglingen av originalet. Vi kommer alltid att förbli ofullkomliga kopior. Men, även om spegeln spricker, så är det ändå en spegel som inte bara reflekterar mig själv, utan en spegel som reflekterar Jesus. Och i all vår skröplighet har vi ändå blivit kallade att efterlikna Jesus. Ljuset som återspeglas i oss uppmuntrar oss att i möjligaste mån försöka leva så som vår Mästare levde. Vi får efterlikna honom i omsorgen om medmänniskor. Vi får efterlikna honom i renheten i hans levnadsföring. Vi får efterlikna honom i ödmjukhet inför livet. Och livet i Jesu efterföljd är det bästa sättet att leva så att man är förberedd, både förberedd på att avsluta detta livet och förberedd på att gå in i nästa.
Resten av psalm 843 låter så här

Spegeln spruckit, bilden flagnat
Bortvänd skådare ingen Gud
Men vårt hjärta minns med saknad
paradisets doft och ljud.

Kristus är Guds sanna avbild,
männskans tecken och ikon.
Ser vi honom, ser vi Fadern
vet varthän och varifrån.

Han är som vi skulle vara.
I Guds kärlek är vi så.
Livets väg ar att förvandlas.
Mot hans likhet får vi gå.

Sonen kommer oss till mötes.
Anden kallar oss vid namn.
När vår kropp förtärs av döden
sluts vi in i Faderns famn.

AMEN
 
Kristina Färdeman