meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

KRISTI KONUNGENS DAG

2013-11-24   
 
Domssöndagen Joh 5:22-30

Vi är i slutet av kyrkoåret. I den söndag som kallas Domssöndagen. Men som också kallas Kristi Konungens dag. En dag då hopp och förtvivlan går hand i hand. Men där kärleken till slut bär till seger.

Vi läser dagen evangelietext ur Joh 5:22-30

---

Alldeles före den här texten finns i Johannesevangeliet berättelsen om hur den sjuke mannen vi Betseda botas. Han som varit sjuk i 38 år och som Jesus botar bara med sitt ord. ”Stig upp, tag din bädd och gå” säger han. Och mannen blir frisk. Han behövde inte ens stiga ner i det helande vattnet i Betseda. Det vatten som kommit ner från himlen.

Men detta under väcker inte glädje bland judarna. Utan förbittring. För det var ju sabbat. Och inte nog med att Jesus här upphävde sabbatsbudet – han påstod också att Gud var hans Fader. Och att han, Jesus, utförde Guds gärningar. Att Gud hade bemyndigat honom att både döma och ge liv. Som vi läste i dagens evangelietext.
Ett vittnesbörd som till slut ledde till en sådan förbittring bland judarna att de korsfäste och dödade honom.

---

Jag vandrade i förra veckan på denna plats. Besökte dammarna i Betseda. Följde Jesu vandring uppför Via Dolorosa. Stannade vid platsen där han dömdes av Pontius Pilatus. Liksom vid den plats där han pryglades och bespottades. Jag gick vidare längs vägen. Förbi platserna där Jesu föll till marken under tyngden av korsbjälken, som han tvingades bära. Gång på gång föll han. Vidare upp till gravkyrkan. Som anses stå på den plats där Jesus dödades och begravdes.

En tidig morgon, i gryningen, gick jag ensam upp till kyrkan. En plats då fylld inte av en myriad av grupper och besökare. Utan fylld bara av bön och bedjare. I Golgatakapellet, platsen där korset stod, delade jag nattvard med kristna från alla jordens hörn. Afrikaner och indier, koreaner och spanjorer, italienare och amerikanare, ryssar och polacker. I denna nattvard spelade det inte längre någon roll om vi kallade oss protestanter eller katoliker, baptister eller jesuiter, ortodoxa eller franciskaner, reformerta eller lutheraner. Det var som om vördnaden för det som där en gång skedde skapade en enighet bortom alla de gränser och murar som vi människor har så lätt att bygga upp mellan varandra. Ekumenik var här och då inget man talade om. Det var något vi gjorde.

I det växande gryningsljuset, som sipprade in i den nära 2000 år gamla kyrkan, genomlystes vi av Jesu befallning till oss – att vara ett i Honom.

---

Närheten till Kristus skapar enighet och liv. I dagen evangelietext hörde vi honom säga: ”… den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från domen till livet” (Joh 5:24).

Det ord som används i Bibeln för att beteckna ondskan är ”Diabolos” (djävul på svenska). Ordet betyder ”den som splittrar”. Väl utanför gravkyrkan var denna splittring mycket påtaglig. Samtidigt som grupp efter grupp av människor i bön gick uppför Via Dolorosa, stod de judiska soldaterna i gathörnen med laddade kulsprutor. Kyrkklockornas spröda klang överröstades av böneutropen från minareterna. Judarnas böner vid klagomuren ackompanjerades av skottlossning på Tempelberget.

Den stad där Guds frälsningsverk uppenbarats är också en stad så fylld av splittring, motsättningar och hat. På den plats där Jesus besegrat den yttersta ondskan genom sin död och uppståndelse, lever och frodas också så mycket ont i dag.

---

Ondskans yttersta mål är att skilja oss från Gud. Separationen från Gud är också ondskans yttersta konsekvens. ”De som har gjort det onda skall uppstå till domen” , säger Jesus i dagens evangelietext (Joh 5:29b).

Vad denna dom innebär har vi svårt att förstå. Men vi vet att den ligger i händerna på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud. Det finns också en lättnad i att vi får lämna domen åt denna Gud. Vi behöver inte vara varandras domare. Vi behöver inte straffa och hata dem som gjort oss illa. Vi kan låta ondskan gå oss förbi, som den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer så ofta säger. Och vi vet att rättvisa en dag ska skipas.

Vi får vända vår blick åt ett annat håll. Åt det goda. Jesus säger också i dagens evangelietext: ”Den stund kommer så alla som ligger i sina gravar ska höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet” (Joh 5: 28f).

I det nya rike, den nya himmel och den nya jord, som Gud utlovat den dag Kristus kommer åter, finns ingen plats för det onda. Om detta läste vi i dagens episteltext ur Uppenbarelseboken: ”Se Guds tält står bland människorna, och han ska bo bland dem, och de ska vara hans folk, och Gud skall själv vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas med, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” (Upp 21:3-4).

---

Om detta nya rike har människor drömt i alla tider. Och frågat sig: När kommer det? När kommer Kristus åter och upprättar en ny himmel och en ny jord? Spekulationerna har varit många och intensiva. Ibland har de lett till ytterligheter. Människor som trott sig veta när och var och som lämnat allt för detta. Men i Bibelns står det: ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Matt 24:36).

Guds tid skiljer sig från människornas tid. I Bibeln finns två olika ord för tid. Kronos och kairos.

Kronos är den världsliga tiden, sen som vi ser här och nu. Och som vi mäter i år, dagar, timmar och minuter. Denna tid är kopplad till människans liv här på jorden. Kan utmätas mellan människans födelse och död.

Kairos. är Guds tid. Den är annorlunda. Den kan inte mätas. Guds tid är ett ständigt NU. I evigheten behövs ingen tid, eftersom evigheten varken har en början eller ett slut.

Vi lever här på jorden i kronos. Men också i Kairos. ”Den som hör mitt ord och tror… har evigt liv… har övergått från döden till livet” , säger Jesus i dagens evangelietext. Det vi väntar på är alltså också redan här.

---

Nycken till denna övergång till kairos ligger i dopet. I dopet följer människan Jesus genom korset och uppståndelsen. Hon får där lägga av sig den gamla människan och gå ut ur den nuvarande världsordningen. Lägga sin egen död bakom sig och gå in i det eviga livet. Samma Ande som uppväcker Jesus från det döda, låter oss i dopet uppstå till ett nytt liv. Detta sker inte för att dopet är magi. Utan för att det är mysterium. En yttre handling genom vilken Anden förmedlar till oss allt vad Kristus är.

Kan vi tro detta? Hur går det i så fall till, undrar vi? Efter dopet är vi ju fortfarande underställda den fysiska döden. Vi fortsätter att dö, vare sig vi är helgon eller syndare, döpta eller odöpta

Ja, det är sant. Sant om vi bara uppfattar döden som en biologisk verklighet, inte i första hand som en andlig realitet. Det Jesus talar om är det sistnämnda. I Bibelns värld är död inte motsatsen till odödlighet. Döden är motsatsen till det sanna livet, som är människornas ljus.

---

Detta innebär också att människan inte kan förinta sig själv. På samma sätt som hon inte har skapat sig själv. Hon har inte makt att återvända till det intet ur vilket hon fått sin existens av Gud. Det är Fadern och Sonen som äger livet, läste vi i dagens evangelietext.

Men människan kan förkasta det liv som ges henne av Gud. Gör hon det så dör hon. Bibeln säger: ”Vi var döda genom våra överträdelser” (Ef 2:5). ”Död” innebär alltså separation från det egentliga livet, det vill säga från Gud. Genom denna söndring, separation, leder människans odödlighet till evig död. Det biologiska fenomenet död är då bara frukten av den verkliga döden, som är människans förkastande av Gud.

---

Det för oss människor närmast ofattbara som skedde där i Jerusalem för 2000 år sedan tydliggörs här för oss. Och där i gravkyrkan blir undret så konkret och påtagligt. Vi kan ta på plasten för korset. Vi kan gå in i Jesu gravkammare. Vi kan se och ta på den plats där Jesus nedtrampade döden och återgav oss livet.

Här har Jesus förvandlat den fysiska döden till andlig realitet, Det handlar då inte längre om ett utplånande, utan en övergång till ett oändligt rikare liv i gemenskap och kärlek. Detta liv tar sin början i vårt dop – inte på andra sidan den fysiska döden. Himlen är inte en annan värld, något som finns utanför och bortom. Himlen är själva livets verklighet i Gud.

Vid Kristi återkomst, som vi särskilt begrundar här vid kyrkoårets slut, skall döden förintas i hela sin vidd. Också den fysiska döden. När vi då särskilt studerar de bibeltexter, som läses i denna tid, behöver vi inte oroas. Vi kan leva i förtröstan inför det okända.

Leva i förväntan på ankomsten av den nya himmel och jord som Jesus redan skapt genom sin död och uppståndelse. Och som vi redan nu får vara delaktiga i genom dopet.

AMEN
 
Torgerd Jansson