meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kärleksfulla relationer

2005-05-01   
 
Kärleksfulla relationer - visst låter det underbart, men ack ack ack hur lätt de blir störda och förstörda. Den sista i raden av kvalitativa egenskaper för levande och växande församlingar är enligt NFU- Naturlig FörsamlingsUtveckling just detta. Kärleksfulla relationer. Ett resultat av över 4 miljoner tester och undersökning runt vår jord. Det stryker under vikten av och värdet av kärleksfulla relationer för Kristi församling.
Tidigare i vinter och vår har jag stannat vid begreppet Stödjande/delegerat ledarskap, där vi utmanas ge varandra förtroende i ledarskapet, att vara auktoriteter istället för auktoritära.
Gåvobaserad verksamhet handlar om att gå in i uppgifter vi har fått gåvor till.
Hängiven andlighet handlar om att vår personlighet får vara berörd och intagen av Jesus Kristus. Inspirerande gtj ochlivsnära smågrupper. Båda verksamheterna behövs, är förutsättningar för varandra.
Förra gången berörde jag Behovsorienterad evangelisation, som innebär att utifrån de behov som finns i tiden verka Guds verk, att gräva där vi står.
I dag ska vi alltså fullfölja NFU:s rubriker med Kärleksfulla relationer.
Vilken betydelse har goda, varma och kärleksfulla relationer för dig? Det är egentligen en onödig fråga. Vi inser alla dess stora betydelse. Om det inte finns ett kitt som håller ihop människor i nära omsorg om varandra och i gemenskap, så blir man till slut främlingar för varandra. Det gäller i familjen, släkten, men i synnerhet i den kristna församlingen.
Räcker det i längden att vi möts till gtj på söndag kl 11 och så går var och en hem till sig. NFU-undersökningen visar att det inte är nog.
Där kärlek och omsorg om varandra finns, som sträcker sig både till gudstjänstliv och till personliga relationer, dit dras man.
Vi behöver bli sedda, få en beröring, ett handslag, frågor hur vi mår, tillfälle till nära djupa reflexioner tillsammans.
Därför är det oftast förödande för gästen och främlingen, som kommer till våra kyrkor, som kanske till sist vågat sig in i en kyrka på den nya orten, att vederbörande möts av litet eller inget intresse. Vi borde, inte på ett påklistrat sätt, göra allt för att den msk kan känna sig välkommen. Det är oftast så enkelt, att bjuda lite på sig själv, att bry sig, kanske bju hem någon på kyrkkaffe, den bullen och kakan som serveras blir rikt välsignad, liksom du själv! Dessutom lär du känna en ny människa! Du är att gratulera!
Eller vid kaffebordet ute i Mariagården helt enkelt ha blicken och målsättningen med din närvaro där, att skapa kärleksfulla relationer, inte främst med de gamla vännerna, utan med främlingen, den ensamme. Detta är en viktig strategi för församlingstillväxt.
Enligt NFU:s undersökning finns det ett klart samband mellan en församlings förmåga att visa kärlek och omsorg med tillväxt i församlingen. Det är egentligen inget konstigt. Att möta människor som i attityd och handling visar att medmänniskan är någon alltid och kommer alltid att vara angeläget. Vi vill alla bli sedda och vi behöver bli sedda.
Växande församlingar har i allmänhet en mätbar hög "kärleksfaktor". Det kan handla om handslag, varma goda ögon, det varma leendet, ja att man vänder sitt ansikte och inte sin rygg till varandra. Kanske en kram, om det känns naturligt.
När man i undersökningen skulle få fram denna "kärleksfaktor" ställde man några följdfrågor: Hur mycket tid spenderar man med varann utanför gtj och samlingar i kyrkan? Hur ofta bjuder man hem varann på en kopp kaffe eller dylikt? Hur generösa är vi på att ge komplimanger? Vi upptäcker plötsligt hur vardagliga frågorna är, när det gäller kärleksfulla relationer.
En del msk tycks av naturen ha lätt att bjuda på sig själv, på känslor och värme, men vi behöver alla bli uppmärksammade på betydelsen av denna omsorg om varann. Vi kan alla i Jesu namn träna oss och bli bättre!
När gav du och jag varann en handling, en invit, en komplimang som fick oss att växa och känna oss betydelsefulla? Om "kärleksfaktorn" är hög, så dras vi till den gemenskapen. Vi förutsätter givetvis att det är uttryck för äkta omsorg och inte ett spel.
En annan fråga NFU-materialet ställer är: Hur mycket skrattar man i församlingen? En helgad humor vid kaffebordet, i gemenskapen eller i predikstolen är en Guds gåva. Det ska sägas, att det är inte så enkelt med humor i predikostolen. Blir humorn, historien ett självändamål är det en styggelse, men att ge rum för glädjen och skrattet när vi möts är en gudagåva.
Enligt NFU har denna glädje och detta skratt en väl så stor betydelse som Yttre arrangemang såsom sökargtj och väckelsekampanjer. Man påtalar med förvåning det märkliga i att skrattets och glädjens betydelse i församlingen i så hög grad negligerats i all den litteratur om församlingstillväxt som skrivits under senare år.
Oförfalskad praktisk kärlek har en inbyggd gudomlig dragningskraft på oss, långt mer effektiv än andra evangelisationsprogram. Det är fel att spela ut dem mot varann. Kärleken är ju förutsättningen för all framgång.
Vi vinner hjärtan inte med ord utan i handling. Människan vill inte höra talas om kärlek, vi vill uppleva den kristna kärleken i praktiken. Ju mer teknokratisk och stelbent en församling är, desto svårare har den att leva ut det kristna kärleksbudskapet. Vi har ofta så lätt att poängtera det dogmatiska, läran och moraliska kvalitéer, så att vi glömmer livet, - glömmer att visa kärlek till varann.
"Gemenskap, kärlek, fördragsamhet och godhet och omsorg om varann för Kristi skull".
Många ser kärlek som en känsla, som kan beröra oss i en gtj som är varm och nära, men att den känslan snart försvinner när vi lämnar kyrkan. Det är en romantisk syn på kärleken, som ligger väldigt nära vår tidsandas sätt att se på kärleken. Kärlek är något handfast, tryggt, troget som hör samman med vilja, känsla och förstånd.
Vänner! Hur är det ? Skrattar vi mycket i vår församling? Trivs vi tillsammans, så att det t.o.m. är värt att öppna våra hem för varandra, eller upplever vi det bara besvärligt?
Det fina begreppet "gästvänlighet" har löfte med sig, att vi ska få änglar till gäster.
Kyrkofader Tertullianus berättar från 200-talet e.Kr. från Nordafrika, att man sa om de kristna: "Se, hur de älskar varann".
Mot det står Pauli ord i Galaterbrevet 5 :"Om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra".
Pietisterna sa på 1700-talet: "En droppe kärlek är mer än ett hav av kunskap". Kärlek och omsorg om varann är nycklar till ditt och mitt hjärta.
Ibland förundras man över att människor engagerar sig i de mest underliga rörelser och sekter i vår tid. Oftast är det nog inte de intellektuella skälen, som fått människor att bli medlemmar i t.ex. Jehovas Vittnen, antroposoferna, mormonerna, scientologerna, utan de har mött människor som sett dem och bekräftat dem, I ett utsatt läge i livet är det mesta bättre än ensamhet och tomhet.
När vi ställer oss frågan, varför människor lämnar den kristna tron och församlingen, så är det på motsvarande sätt inte teologiska och dogmatiska skäl, utan utanförskapet, ensamheten i det stora stimmet, Ingen såg, ingen reagerade på att man fanns. Tomheten blir ändå tommare, med tanke på allt tal om gemenskap och kärlek.
Kärleksfulla relationer är som synes vår akilleshäl, men också och framför allt vår möjlighet. Vi har möjlighet att hämta styrka och kraft från Kärleken själv, vår Herre, genom den helige Ande till ett liv i Jesu efterföljd i kärleksfulla relationer.
Gud hjälpe oss alla!
 
Jörgen Ånfors