meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

JESU DOP

2014-01-12   
 
Mark. 1:9-11

Vad kan ha rört sig i huvudet på Jesus när han var en liten pojke? Till det yttre var han nog som andra barn. Inte bara som ett barn av sin egen tid, utan som ett barn av alla tider. Vi föds in i ett givet socialt sammanhang och lär oss att leva i det. Man får sin roll definierad av sitt sammanhang bland släkt och vänner. Och de allra flesta av oss lever upp till de förväntningar som omgivningen ställer på oss. Jesus var en människa som vi. Han var en pojke som de allra flesta pojkar i hela världen i alla tider. En pojke som lever kvar i sitt sammanhang, aldrig lämnar sin födelseort, som följer sin far och farfar i spåren vad gäller yrkesval och annat. En alldeles vanlig människa.
Men ändå inte så alldeles vanlig. Och hur medveten kan han ha varit om det under sin uppväxt? Vad vet vi egentligen om hur Jesus såg på sin kallelse? Visste han redan som barn att han var Messias, eller växte den vissheten fram efter hand? Hade han tidigare fått något besked från Gud, eller var doptillfället första gången Gud talade till honom så här direkt? Vi vet inget om detta, vi får bara fundera och spekulera för oss själva. Vi vet inte heller om Jesus är glad över sin uppgift eller om han helst hade sluppit allt. Kanske tyckte han att det hade varit skönast att få stanna i Nasaret, fortsätta som snickare och vara som folk är mest. Men Jesus får inte stanna i vanligheten. Gud har en uppgift för honom och Gud driver honom framför sig att fullfölja det som är hans kall.
Jesus hade haft gott om tid att tänka. När vi möter honom i dagens text och när människor möter honom i början av hans i offentliga gärning, är han omkring 30 år. Han är en mogen man. Troligtvis har han hunnit yrkesarbeta minst 15 år. Hans jämnåriga har bildat familj och har stora barn. Men Jesus är inte gift, vad vi vet.
Vad är det som får honom att en dag lägga ner sina verktyg och ge sig ut på vandring? Vad är det som driver honom att lämna allt det trygga och invanda och bara ge sig av?
Hur än Jesu liv har varit fram till den dag vi möter honom här hos Johannes vid Jordanflodens strand, så vet vi att från och med nu är hans kallelse tydligt klarlagd. Gud har talat, och han har talat på ett otvetydigt sätt. Den alldeles vanliga människan Jesus är från och med nu alldeles ovanlig. Jesus är unik i världshistorien.
Men i och med att Jesus nu framstår som den unika människa han är, frångår han inte sin knytning till traditionen.
Den lilla korta text vi läst visar hur djupt förankrad i Gamla Testamenet som Jesu liv och gärning är. Jesus får ta emot Anden. Här syns Anden i form av en duva. Guds Ande har varit med gudsfolket ända från begynnelsen. I Bibelns första bok läser vi om hur Guds ande svävar över vattnen. Anden är Guds närvaro i världen och den är alltid här. Guds ande ges sedan till dem som Gud har utvalt. När Israels folk lider under midjaniterna väljer Gud ut en domare som ska hjälpa dem att befria sig. Gideon bekläds med Guds andes kraft står det i Domarboken. Midjaniterna besegras och israeliterna får äntligen leva i fred och frid i sitt land. När sedan isrealiterna på nytt syndar mot Herren blir de utlämnade, denna gång till filistéerna. Då väljer Gud ut en annan man, Simson. Herrens ande verkar i honom och han kommer också att utföra stordåd.
Så småningom är isreaeliterna inte nöjda med sina domare. De vill ha en kung. När Saul blir smord till kung fylls han av Guds Ande. Han kommer i profetisk hänryckning och Gud ger honom ett annat hjärta, står det.
Så kan vi fortsätta genom hela Gamla Testamentet och läsa om hur Gud handlar. Han väljer ut den som ska genomföra hans vilja, och han utrustar den med sin Ande.
Och nu står Jesus här. Guds ande sänks ner över honom. Allt är mycket tydligt. Ingen av dem som såg detta kan tvivla på innebörden. De som hörde Guds röst i detta ögonblick fick också en föraning om dubbelheten i Jesu utvaldhet. Han är den utvalde Konungen som aldrig kommer att kunna leva upp till människors förväntan på en kung. Gud har andra planer för sin Son. Rösten citerar det som är en sammanflätning av ord både från Jesajas bok och från Psaltaren. Psaltarpsalmen är en s.k. Kungapsalm, en psalm som sjöngs när en ny kung installerades på sin tron. De handlar alltså om att den världsliga makten är insatt av Gud och regerar på hans uppdrag.
Men rösten citerar också Jesaja bok, från de s.k. Tjänarsångerna. De talar om hur Gud ska sända en budbärare som ska tjäna folket och som kommer att lida. Upphöjelsen och lidandet i en och samma mening. Troligtvis var de tingen som förstod vad Gud menade. Frågan är om vi grunden förstår det än idag.
Utvaldheten och kallelsen, det var Jesu livsväg. Jesus är unik. Ingen annan har varit Gud själv vandrande hr på jorden. Men kallelsen kan vi alla få uppleva. Vi kan till och med få känna oss utvalda. Frö Guds ande kommer också till oss när Gud finner tiden lämplig. Jesus fick vänta länge. Vi får var och en vänta den utmätta tiden.
Men sedan kommer den Kairos – Den rätta tiden, den av Gud utvalda tiden, är ett uttryck som har börjat används den senaste tiden. Här handlar det inte om den tid som mäts i timmar och minuter. Det handlar om den tid då stunden är inne, då tillfället är det rätta. Kairos handlar om den tid då Gud verkar och då kan kallar oss att arbeta med honom. Det finns en tid för var och en av oss, en tid då Herren kallar oss och då vi får svara. Då kan vi också uppleva det som Jesus upplevde. Vi får känna att Gud dras oss med sig. Hur vi kallas ut från det trygga och invanda. Men vi får också känna att vi utrustas med den Heliga Anden. Gud ger oss den kraft vi behöver.
Jag har vid flera olika tillfällen hört ungdomar vittna om sin rädsla för Guds kallelse. De är rädda för att satsa helt på Gud, för ”tänk om han sänder mig till Afrika eller någon annan avlägsen plats.” Jag blir alltid bekymrad när jag hör det. Jag undrar vilken undervisning dessa ungdomar fått. Det är knappast den sortens undervisning som får dem att ta sin kristna kallelse på allvar. Varför skulle Gud bara sända oss till avlägsna platser? Det finns många områden i vår närhet där vi behövs med vår kallelse.
Jesus var djupt förankrad i sin tradition. Han växte upp, omgiven av sin släkt och sin familj. Han fick samma undervisning som sin far och hans far före honom. De gick i synagogan och fick lära sig lagen och Profeterna. Under hans uppväxt fanns det inte mycket som tydde på at han var något speciellt. Men när kallelsen kom lyssnade han och följde den.
Våra liv kan vara likadana. Vi växer upp i våra hemvana miljöer. De flesta av oss har privilegiet att vara omgivna av släkt och familj. Vi växer in i våra sammanhang och lär oss det vanor och traditioner som finns runt omkring oss. Det är naturligt.
Men utmaningen till oss idag kommer från frågan om vi är beredda att lyssna på Guds kallelse när den kommer till oss.
Då handlar det om uppbrott. Kanske inte om det fysiska uppbrottet, att flytta till någon annan plats. Men det kan handla om det psykologiska uppbrottet. Att vara beredd att överge gamla tankemönster, att vara beredd att se världen med nya ögon, att våga gå in i nya arbetsuppgifter. Då kanske vi behöver göra uppbrott från stelnade sociala strukturer. Att helt enkelt vända sig om och se världen från ett annat perspektiv.
Se jag gör allting nytt säger Herren i Johannes Uppenbarelse. Det ska läsas som en positiv utsaga. Av det som var gammalt och förstelnad kan Gud skapa något nytt och levande. Av allt det som fastnat i gamla hjulspår kan Gud skapa nya vägar och nya mål.
Den nya himlen kanske vi får vänta på att se, men den nya jorden kan vi få vara med och skapa just nu. Men för det behövs öppnade hjärtan som är beredda att lyssna till Gud och till att följa hans kallelse. Du är min utvalda, säger Gud till Jesus. I andra översättningar står det, Du är min stora glädje. Och det fantastiska är att så säger Gud även till oss. Lyssna med ditt hjärta till detta: DU ÄR MIN UTVALDA. DU ÄR MIN STORA GLÄDJE.
I den utvaldheten får vi leva. Jesus gick före oss. Han är vår stora förebild. Och vi får i all enkelhet vandra efter. Men, kom ihåg detta, vi vandra med Gud. Vi vandrar på hans uppdrag. Vi är Guds medvandrare och medskapare här på jorden. Är inte det ett fantastiskt uppdrag.
 
Kristina Färdeman