meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Det levande ordet

2014-02-23   
 
Joh. 6: 60-69
Vi lever i festivaltider. Varje lördag kan vi bänka oss framför Melodifestivalen. Vi kan heja på någon av artisterna i all stillhet i hemmet, eller vi kan skicka iväg vår röstning genom telefonen. Vi kan sända våra synpunkter till våra vänner och bekanta genom olika sociala medier. Nationen är engagerad, och artisterna är rustade till tänderna. Vi kan läsa i tidningarna om hur de förbereder sig. Det är inte bara sången som ska sitta som ett smäck, även danssteg, kläder och frisyrer måste vara perfekta. Allt för att vi hemma i TV-sofforna ska få en fantastisk upplevelse.
Också för att artisten ska kunna putsa upp sitt varumärke och, antingen jobba för att hålla sig kvar i strålglansen, eller för att få in en första fot i denna hårda bransch. Många vill in i den. Otroligt många ungdomar vill göra sig kända genom sin sång eller sin musik, eller genom att helt enkelt bli kända. Det sägs att när man nuförtiden frågar små barn om vad de vill bli när de blir stora, så svarar många att de vill bli en kändis. Och de är ivrigt påhejade av vuxenvärlden. Otaliga är de tidningsartiklar och TV-program som med beundran berättar om olika kändisar och deras lyxliv.
Men de ungdomar som ger sig in i branschen inser snart att det är ett hårt liv. Ingen når några framgångar utan hårt arbete och många är de som misslyckas.
I den text vi läst idag tycks Jesus befinna sig i en liknande situation. Han har vandrat runt och predikat under en tid. Men nu tycks hans popularitet dala. ”Det är outhärdligt det han säger” börjar lyssnarna knorra. ”Vem står ut med att höra på honom?” vi kan funderar över vad Jesus tänker i denna situation? Börjar han ge upp? Tror han att nu är det slut, ingen mer kommer att vilja lyssna på mig? Är han säker på sitt uppdrag och sin kallelse?
Ofta är det intressant att läsa ett större avsnitt än den textbit som föreslagits som predikotext. Så idag vill jag faktiskt rekommendera er att gå hem och läsa hela det 6:e kapitlet av Johannes evangelium.
Det börjar med Johannes version av bespisningsundret. Jesus har farit över till andra sidan av Galileiska sjön och människor följer efter honom i stora skaror. Det blir sent på dagen och Jesus börjar bekymra sig över att det inte fanns någon mat. Så följer den välkända berättelse om hur Jesus mångdubblar 5 kornbröd och två fiskar. Folket blir imponerade och vill göra honom till kung men Jesus drar sig undan.
När det blir kväll tar lärjungarna den enda båten tillbaka till Kafarnaum. Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka utan blir kvar. Under båtfärden över sjön blåser det upp till storm. Så kommer den andra välkända berättelsen om hur Jesus stillar stormen. Ingen annan än lärjungarna ser vad som händer där under natten. Men på morgonen upptäcker folket att det fortfarande bara finns en båt, den som lärjungarna kom tillbaka i utan Jesus, men att Jesus nu finns hos dem i Kafarnaum. De söker upp Jesus och han får tillfälle att tala till dem.
Först får de en reprimand. Jesus menar att de inte egentligen är intresserade av de tecken han gör utan att de mest väntar på ett nytt brödunder så att de får äta sig mätta. Så håller han en lång utläggning om sig själv som Livets Bröd. Här börjar folket protestera. ”Vem är nu han att tro så stora ting om sig själv” säger de. ”Är han inte Josefs son som vi har sett sedan han var liten? Hur kan han säga att han kommit ner från himlen?” När Jesus sedan fortsätter att tala om att brödet från himlen är hans kött, då blir de ännu mer upprörda. Och när han fortsätter: ”Sannerligen jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet” då är vi framme vi dagens text.
Nu är det många i den stora skara lärjungar som följde Jesus som säger: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra honom? Och många av dem drar sig tillbaka. Nu har det blivit för besvärligt. Jesus börjar bli alltför underlig. Sic transit gloria mundi, säger man på latin. Så förgår världens ära. Är det slut nu på Jesu framgångar?
Fram till nu har Jesus haft sällskap på sina vandringar av en stor grupp människor. När man i de första kapitlen av evangelierna talar om lärjungarna syftar man oftast på denna stora grupp. Bland dem finns en stor grupp kvinnor och man tror att det var denna grupp kvinnor som försåg Jesus och de tolv med mat. bl.a. men så kommer en tid då de flesta drar sig tillbaka. Idag har vi läst Johannes version av det, men ungefär samma berättelse finns i alla evangelierna. Det börjar med att Jesu under förundrar människor. De samlas i stora skaror och följer Jesus. Men så kommer den tidpunkten då något som Jesus säger och gör väcker anstöt och den stora gruppen drar sig tillbaka och går hem. Kvar finns bara de tolv som Jesus en gång har kallat. De blir kvar och det tycks som om de först nu verkligen inser att Jesus är den Messias som det judiska folket väntat på. ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” I Markusevangeliet, som är det första evangeliet som skrivs ner, säger Petrus helt enkelt: ”Du är Messias.” Och Jesus förbjuder dem att tala med andra om det.
Vad är det då som gör att människorna vänder sig bort från Jesus? Kan det vara det att nu börjar han tala allvar. De första under som Jesus gör är okontroversiella och ganska praktiska. Vem kan protestera mot en undermakare som ordnar mat till den som behöver. De flesta som lyssnade till Jesus kämpade troligen varje dag för att få mat på bordet och de var nog inte obekanta med hunger och svält. Och vill han delta i festar och se till att vinet räckte hela festen igenom, så protesterar nog ingen mot det.
Men när han börjar tala att vi ska äta hans kött och dricka hans blod kanske många börjar fundera över om han inte är en förklädd vampyr, trots allt. Och när han sedan börjar tala mer tydligt om det lidande han själv ska genomgå och det lidande som väntar hans efterföljare då blir han allt mindre populär. Men några har förstått och de stannar kvar. Jesus har uppenbarligen förstått att välja ut de rätta personerna till sin innersta krets av lärjungar. ”Herre, till vem skulle vi gå?” säger Petrus när Jesus frågar om också de vill dra sig tillbaka. ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att du är Guds Helige.”
Och som vanligt kan vi se, att denna uråldriga berättelse talar till oss rakt in i vår tid. Och att den oroar oss rakt i i vår egen verklighet.
Har vi förstått vad Jesus erbjuder oss idag? Och har vi förstått vad Jesus förväntar sig av oss idag? Vi samtalar och funderar över vilken som är vår församlings kallelse. Hur ska vi få människor att lyssna till vad Gud vill säga oss idag? Den bilden av Jesus är visserligen sann, men det är inte hela bilden.
Frågan är om vi vågar se för oss själva, och vågar presentera för andra den bilden, den som fick människor att vända sig från Jesus trots att de fanns på plats och både kunde se honom och höra honom. Vad är det i Jesu egen uppfattning av sin kallelse som är så svårt att ta till sig? Kanske är det att han vill komma in till oss i vårt allra innersta. Han nöjer sig inte med ytan, det som vi själva väljer att visa upp inför omvärlden. Han vill ha hela mig, med alla mina brister och tillkortakommanden. Och han vill att jag ska helhjärtat ägna mig åt honom. Jag ska äta hans kött och dricka hans blod.
Är det ett kontroversiellt budskap i dagens Sverige? ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar” har vi läst i dagens episteltext. Hur berättar vi om det för moderna svenskar? Och, kanske den viktigaste frågan, Vågar jag själv utsätta mig för det Ordet och låta det få påverka mitt eget liv? Först då kan vi med erfarenhetens tyngd berätta om vår Frälsare för andra.
 
Kristina Färdeman