meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

KÄRLEKENS VÄG

2014-03-02   
 
Fastlagssöndagen
Läsning av Mark 10:32-45
---
Det är fastlagssöndag i dag. Vi är på väg upp till Jerusalem. Jesus går vägen med sina lärjungar. Och för den innersta kretsen – de 12 – berättar han igen vad som ska ske. Att han ska förrådas, skändas, överges och dödas. Och att han ska uppstå.
Jesus säger inte: men jag ska uppstå. Han säger: och jag ska uppstå. Allt det grymma och hemska måste alltså också ske. Det är inte så att han trots det onda uppstår. Utan det är så att allt det onda är en förutsättning för uppståndelsen. Han måste ta på sig, gå igenom den yttersta mänskliga ondskan för att kunna besegra den yttersta kosmiska ondskan – döden själv.
Därför går Gud själv denna väg - Kärlekens väg. Orimligt och ofattbart är det…
---
Lärjungarna följer honom på vägen upp till Jerusalem. Så får vi också göra. I den kristna traditionen har lärjungar gjort det i alla tider. Samlat sig på ett alldeles särskilt sätt i förberedelserna för påskens under. Vi kallar det Stora fastan. Den som inleds på onsdag denna vecka.
Fastat har man i och för sig gjort även förkristen tid. I Gamla Testamentet berättas det många gånger om att människor fastar. Särskilt gör man det inför stora beslut eller när något kritiskt ska ske. Och i den judiska traditionen har man fasta måndagar och torsdagar. Man avstår då från mat och dryck från morgonen till 15 – 17-tiden på kvällen.
I den kristna traditionen tog man tidigt med sig denna 2-dagarsfasta, men valde då att fasta på onsdagar och fredagar. Onsdagar eftersom det var denna dag som Jesus förråddes av Judas. Fredagar eftersom det var då han korsfästes. Inför påsken kom senare fastan att utsträckas till någon eller ett par veckor. För att sedan på 300-talet, då kristendomen blir statsreligion i det Romerska riket, bli som nu - hela 40 dagar.
40 dagar, samma tid som Jesus fastade i öknen efter sitt dop och som förberedelse för sin livsgärning. 40 dagar, i parallell till det judiska folkets 40-åriga ökenvandring.
Stora fastan inleds nu på onsdag, på askonsdagen. Eftersom söndagar alltid är festdagar, Herrens dag, då man inte fastar, måste 4 vardagar läggas till för att man ska komma upp till de 40 dagarna.
----
Men varför ska man fasta? Ja, fastan är inte till för att man ska pina kroppen för sina synders skull. Syftet med fastan är i stället att ge utrymme för en större gemenskap med Gud. Att man innerligare och bättre ska färdas på kärlekens väg.
Gud är alltid närvarande i våra liv. Men vi upplever det inte alltid så. Livets bekymmer och glädjeämnen kan vi så lätt fångas av. Bli så upptagna av att relationen med Gud får stå tillbaka. Vi fjärmar oss från Gud. Inte för att vi vill det. Utan för att det bara blir så.
Under fastan får vi möjlighet att lyfta blicken. Att bättre se och göra något åt de orättvisor som finns i världen. Och att påminna oss om att, som Jesus säger: att
”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” (Matt 4:4). Det är inte maten som ger oss liv, utan Gud.
Under fastan får vi öva oss att på kärlekens väg. Att ta något eller några mer steg i rätt riktning. En människa kan aldrig bli mer än människa. Men hon kan bli mer människa, dvs mer mänsklig, i stället för omänsklig.
Våra övningar under fastan handlar just om detta. Om att tämja det själviska vi bär inom oss, så att vi bättre kan leva i kärleken till Gud, till vår nästa, ja till allt skapat.
---
Just detta, att tämja det själviska inom, oss är Jesus inne på i dagens evangelietext. Då när Jakob och Johannes kommer till honom och ber att får sitta på hans högra och vänstra sida i himmelen.
Egentligen är det underligt att det är just dessa två som kommer och begär detta. Jakob och Johannes har ju, tillsammans med Petrus, fått följa Jesus på ett särskilt nära sätt. De har bland annat redan fått följa honom upp på förklaringsberget. Och där fått en tydlig inblick i det himmelska. Man kan tycka att det bort ha stämt dem till ödmjukhet – inte själviskhet.
Men kanske är det också rädsla som får de båda bröderna att göra som de gör. Bakom så många felaktiga saker som vi människor gör ligger mycket ofta rädslan. Dagens evangelietext inleds ju också med att lärjungarna var fyllda av bävan och rädsla. Inte konstigt i och för sig. De hade ju lämnat allt och följt Jesus. Han hade blivit det absolut viktigaste i deras liv. Och nu säger han – och för tredje gången – att han ska lämna dem.
Kanske var det också så att Jakob och Johannes helt enkelt vill försäkra sig om att de skulle få fortsätta att vara tillsammans med Jesus. Att få vara med den som de älskade så. Att det var kärleken till honom som drev dem.
Men vi kan ändå inte bortse från det egoistiska i deras beteende. De andra lärjungarna blir ju också förargade på dem. Och Jesus säger skarpt ifrån.
”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken”, säger han. Och fortsätter ”Men så är det inte hos er.” (Mark 10:42-43)
Varför säger han så? Ja, att härskare i denna värld ofta tar för sig av det bästa vet vi. Vi kan bara tänka på vad vi nyligen sett i Ukraina. Hur Viktor Janukovytj palats fyllts av den mest överdådiga lyx. Samtidigt som folket svultit och lidit nöd.
Men så är det inte hos er, säger han. Varför inte? Ja, i grunden har det att göra med vad människan är skapad till. Hon är inte skapad till en solitär. Till en egoist. Hon är skapad till den treeniga Gudens avbild. Gud är inte en ensam individ. Gud är en enhet, som framträder i tre personer. Fadern, Sonen och Anden. Dessa tre lever i en innerlig gemenskap. Där de ständigt pekar på varandra och ger till varandra. Fadern ger till Sonen, som ger till Anden som ger till Fadern osv. I det som de tidiga kyrkofäderna brukade kalla ”den trinitariska dansen”.
---
På samma sätt är människan inte skapad för att vara en ensam individ. Hon är skapad för gemenskap. En av 300-talets mest betydelsefulla andliga lärare, Gregorius av Nyssa, säger att det inte finns ”många människor”, utan egentligen bara ”en människa”. Precis som det bara finns en Gud.
Inom denna skapelse, människan, framträder miljoner och åter miljoner personer. Vars uppgift är att visa på och ge till de andra. Skadas en person i denna gemenskap, skadas hela människan. Skadas alla personerna. Det är därför Jesus säger apropå härskandet och självhävdelsen: Så är det inte hos er. Egoism och själviskhet är i grunden främmande för den som vill vara Jesu lärjunge. Eftersom det driver människan till att vara något annat än vad hon skapats till att vara.
Individualismen i vårt samhälle har gått alldeles för långt. Den förstör livet för andra människor. Med det förstör också livet för oss själva. Egoismen skiljer oss inte bara från Gud, utan också från varandra och från oss själva. Vi blir mindre människa. Mindre lika Gud. Mindre lika den fantastiska person som vi var och en skapats till att vara.
---
Nej, vi är skapade för att tjäna. I tjänande – i att se den andra – ligger vår sanna mänskliga natur. Och här finns det något som jag tror de allra flesta av oss kan behöva träna på i fastetiden. Detta att välja DU före JAG. Men inte då genom total självförnekelse och den strängaste askes. Det riskerar bara att vattna det egna jaget. Och dessutom att misslyckas, vilket också gör att vi fastnar i fokus på oss själva.
I stället handlar det om att ta något eller några få steg till i rättriktning. Att öva oss med det lilla måttet. Stöd och inspiration till detta får vi i gemenskapen med Gud själv. Att avsätta något mer tid för bön och gudstjänst kan vara en stor hjälp. Liksom att ägna lite mer tid till bibelläsning och läsning av andlig litteratur. Här finns en oändlig skatt att ösa ur. Men också här gäller det att hålla sig till ”det lilla måttet”. Men att vara uthållig i detta. Kanske välja ut en bok i Bibeln att långsamt läsa och meditera över. Liksom en annan bok för andlig vägledning att noga studera och begrunda.
Det vi då ska finna – såsom så många redan gjort – att fastan gör något med oss. Att packningen blir lättare, målet klarare och längtan innerligare. Fastan är den del av vad Bibeln kallar ”den goda kampen”(2 Tim 4:7) eller ”arbetet på vår frälsning” (Fil 2:12).
Den är en mycket viktig, ja rentav nödvändig, kamp för att vi ska kunna bevara tron i denna världen. Och för att vi ska mogna till vad vi är skapade för: att vara en bild av vår skapare. Att gå kärlekens väg.
 
Torgerd Jansson