meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den kämpande tron

2014-03-16   
 
Mark. 14:3-9

När skönheten kom till byn då var klokheten där. Då hade de bara törne och galla. Då sköto de efter henne med tusen gevär för de voro så förklokade alla, skriver Nils Ferlin i en av sina mer kända dikter. Vilken är då motsättningen mellan skönheten och klokheten? Eller kunde de leva tillsammans och berika varandra?
I dagens berättelse befinner vi oss i Betania strax utanför Jerusalem. Se vi gå upp till Jerusalem sjunger vi i en av fastepsalmerna. Jesus är bokstavligt talat på väg upp till Jerusalem. Och Jerusalem betyder inte bara att han är på väg in i staden. Jerusalem är också symbolen för smärta, lidande och död. Vi är på väg till Jerusalem, under vägen rastar vi i Betania.
Berättelsen om kvinnan som smörjer Jesu huvud finns med i tre av evangelierna. Här i Markusevangeliet, som man menar är det evangelium som skrevs först. Berättelsen finns också hos Matteus, som bygger mycket av sin berättelse på Markus. Dessa två berättelser är nästan identiska. Johannes har också med berättelsen, men då är den lite annorlunda. Han placerar Jesus hemma hos Lasarus, den man som Jesus uppväckte från de döda. Och de är Lasaros´ syster Maria som smörjer Jesus, men nu på hans fötter. Men grunden i berättelserna är densamma. Någon använder något som är dyrbart för at hylla Jesus och får kritik för det från alla som finns runt omkring.
Jesus bjöds in till många måltider. Det finns många berättelser om hur han bjuds in både till den ena och till den andra. Ibland var det för att bli utfrågad och kritiserad. Ibland för att han var älskad. Ingenstans låg kvinnorna med vid bordet. Kvinnor passar upp vid bordet och kommer inte in och tar plats.
Den här namnlösa kvinnan kommer in och tar plats och hon har uppenbarligen bestämt sig. Varför hon gör det vet vi inte. Kanske har hon upplevt att Gud talar till henne. Kanske har hon tänkt på den gammaltestamentliga seden att installera en nyvald kung genom att smörja hans huvud. Kanske är hennes intention det som Jesus säger, att hon vill smörja honom inför hans begravning. Kanske, kanske, kanske. Vi vet inte varför. Men uppenbarligen har hon inte rådfrågat någon. Hade hon gjort det så hade hon blivit avrådd från sin idé. Hennes idé var fel på alla sätt. Men uppenbarligen bryr hon si inte om vad andra säger. Hon följer sin övertygelse. Och Jesus ger henne utrymma att följa sin övertygelse. Han kommer inte med några protester. Tvärtom, han stoppar dem som vill hindra henne. Ända tror jag att vi alla känner en viss sympati för alla dem som protesterar. Hon gör ju av med en enorm summa pengar. Värdet på denna olja motsvarar en normal årslön för en lantarbetare vid den här tiden. Hur mycket nytta kunde man inte göra för dessa pengar. Bryr sig verkligen inte Jesus om det? Han som i alla andra sammanhang har talat för en enkel livsstil och om risken av att vara rik. Vi kan alla dessa berättelser, den rike ynglingen, kamelen och nålsögat, Lasarus som ligger i sitt helvete och inte får sända någon varning till sina efterlevande. Och så helt plötsligt, detta enorma slöseri. Vad menar egentligen Jesus?
Känner vi igen oss? Det är inte bara Jesu samtida som förundrar sig. Jag är övertygad om att många av oss har haft samma frågor inför den här texten. Vad menar egentligen Jesus?
Texten ställer oss inför två frågor som båda kan vara besvärliga. Den första handlar om Guds tilltal. Kvinnan vi möter har uppenbarligen upplevt något så starkt att hon går emot alla konventioner och traditioner i sin egen omgivning. Hon gör det hon tänkt göra trots att nog alla runt omkring henne menar att hon gör fel. Har du någonsin varit med om det? Har du någonsin känt Guds röst tala till dig så intensivt? Och har det funnits utrymme för dig att följa denna inre uppmaning?
Men finns det inte sammanhang där vi upplever att någon missbrukar sin rätt att handla efter sin egen uppfattning och att försvara det genom att hänvisa till Gud. Det mest aktuella exemplet är väl Ulf Ekmans konvertering. Vi är många som var ytterst frågande inför den förkunnelse han har stått för. Nu är vi minst lika förvånade över hans kovändning. Han följer sin egen övertygelse utan att ta hänsyn till människor runt omkring sig. Har han rätt att göra så eller borde han bekymra sig mer om hur andra påverkas av hans livsval?
Jag är övertygad om att de flesta av er har stött på förkunnare som frimodigt hävdar att de förmedlar Guds vilja rent och klart i allt som de säger. Många av dem har missbrukat sin roll som förkunnare och misstagit sina egna önskningar för Guds röst.
Och så har vi alla dem som trots alla motgångar har följt sin inre övertygelse och som fått betyda mycket både för kristenheten och för mänskligheten i stort. Problemet för oss vanliga dödliga är hur vi ska se skillnaden. Hur ser vi skillnaden mellan en sann profet och en person som förlorar sig i sin egen självbild?
Den andra frågan, hur förhåller vi oss till det uppenbara slöseri som kvinnan i texten ägnar sig åt? Det är ju alldeles klart att Jesu undervisning säger oss att vi ska leva enkelt, dela med oss av våra tillgångar och inte samla i ladorna. Vi har alla försökt leva efter hans anvisningar. I vilka sammanhang kan det då vara rätt att slösa så hämningslöst som kvinnan i texten?
Kvinnas ärende är att hylla Jesus. Jesus själv säger att han smörjer honom inför hans begravning. Hur hyllar vi Jesus? Vi har inga dyrbara oljor att sprida ut här i kyrkan. Men kanske vi har andra dyrbarheter som vi kunde använda. I katolska och ortodoxa kyrkor känns det självklart att själva kyrkolokalen ska vara överdådigt utsmyckat. För oss känns inte det lika självklart. Vi har ingen längtan efter guldornament och Mariastatyer som har en hel garderob med olika utstyrslar. Vår tradition är mer spartansk. Men kanske vi skulle börja fundera över hur vår hyllning till Jesus ska se ut. Jag har inga förslag att ge er idag, men skulle välkomna ett samtal.
Fattigdomsidealet är fortfarande den viktigaste utgångspunkten för oss. Men vi får akta oss för att inte hamna i det andra diket att vi blir dogmatiska och missunnsamma mot andra som inte delar våra ideal. Vår glädje över att få tillhöra Jesus måste lysa igenom allt det vi gör. Så borde varje gudstjänst vara en hyllning till honom. Varje gång vi möts borde den glädjen lysa om oss så att det ljuset sprids ut över världen.
 
Kristina Färdeman