meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Vägen till korset

2014-04-13   
 
Luk. 19: 28-40
Han går som en karl
Han ser ut som en karl
Med en kropp som en karl
Och han ky-y-y-sser som en karl ska

Ni minns väl alla den sången. Lill Lindfors sjöng den med stor inlevelse. Och alla vet vi väl, kvinnor så väl som män, hur en ”riktig” karl ser ut och hur han bär sig åt. Vi presenteras för honom nästan varje gång vi slår oss ner i TV-fåtöljen för att koppla av en stund. Han finns i tusentals varianter i amerikanska polis- och kriminalserier. Vi ser honom i live-tappning i form av segerrusiga unga män från krigets Syrien eller Afghanistan eller vilket land som för tillfället befinner sig i krig. De må vara kristna eller muslimer, svarta eller vita, alla är de lika imponerade över sin väldiga manlighet, som tagit sig kraftfulla uttryck när de dödat spädbarn och våldtagit försvarslösa kvinnor. Musklerna sväller och bröstkorgen spänns. Pojkar har blivit män och de är omåttligt stolta över sin manbarhet.
Vi kan möta dessa män även hemma i vår egen miljö när våra egna ungdomar ska växa upp till män och lockas att tro att man visar sin manbarhet genom att mucka gräl med okända på gatan eller att sticka kniven i motståndarlagets supportrar inför en fotbollsmatch.
Vi kan förfäras över råheten och brutaliteten som vissa unga män uppvisar, men samtidigt måste vi ställa oss frågan: Varifrån får alla dessa män sin uppfattning om vad som är manlighet? Och kanske den svåraste frågan: Vad har vi själva, innerst inne, för uppfattning om vad som är styrka, mod och manlighet? När vi rannsakar våra innersta skrymslen finns det kanske även hos oss delar av det förakt för svaghet som vissa menar präglar vår tillvaro. Även om vi inte riktigt vill kännas vid det, delar vi upp världen i starka och svaga, och känner instinktiv att vi bör hålla oss väl med de starka, för annars går vi kanske själva under.
I dagens text möter vi Jesus vid ett avgörande tillfälle i hans liv. Han står bokstavligt talat vid ett vägskäl. Han vet att han är eftersökt av myndigheterna. Han förstår nog att det är ute med honom den dag de fångar honom. Han skulle kunna ta med sig sina lärjungar och vandra hem mot Galileen igen. Återgå till det vanliga liv han övergav för några år sedan. Han har ett val, och han väljer vägen mot Jerusalem.
Livet är ju fult av valsituationer för alla av oss. De flesta val är ganska odramatiska. Ingen far illa av om jag väljer te eller kaffe till frukosten, eller om jag bosätter mig i Vingåker istället för i Katrineholm. Andra val är mer dramatiska och kan ge konsekvenser för många fler än mig själv.
Jag håller just nu på att läsa en bok om Danmark under det Andra Världskriget. Den heter Landsmän och är skriven av den danska historikern Bo Lidegaard. Han skildrar judarnas situation under ockupationen på 40-talet. Judarna i Danmark levde förhållandevis väl även under ockupationen, till skillnad från judar i andra länder. Skälet till det var att det danska folket och danska myndigheter inte accepterade antisemitismen. Vanligt folk såg inget skäl till att spionera på och ange sina grannar. Myndighetspersoner protesterade när representanter för ockupationsmakten försökte införa särskilda regler för judar. Och tyskarna accepterade det. De insåg att det skulle bli alltför mycket bråk och protester om de försökte sig på någon form av särlagar och de ville inte ha det bråket. Till slut kommer ändå den dagen då tålamodet tryter i Berlin. Man vill ha en lösning på ”judefrågan” även i Danmark. Men den s.k. lösningen blir inte särskilt effektiv. Danskarna inte vill samarbeta. Förvånansvärt snabbt organiserar de hjälparbetet. Människor som aldrig tidigare arbetat med sådant och som var helt oförberedda sätter igång. De hjälper till att gömma judiska familjer i sina hem, de organiserar båttransporter och de hjälper dem som vill fly till Sverige.
Författaren använder sig av några dagböcker som finns kvar från den tiden. Det är personer i några familjer, både kvinnor, män och barn, som skriver detaljerat om vad de är med om. Vi får följa deras tankegångar när det blir klart för dem att de är i fara och deras överväganden om hur de ska agera. Och vi får följa deras reflektioner över följderna av sina beslut. I en situation som deras kan varje felaktigt beslut få ödesdigra följder. En av kvinnorna funderar över det i sin dagbok. Aldrig tidigare har hon stått inför så livsavgörande beslut. Och hur ska hon kunna leva vidare med eventuella felaktiga beslut. I denna verklighet lever mängder av människor just nu runt om vår jord.
De flesta av oss behöver aldrig ställas inför så svåra avgöranden i våra liv. Det ska vi vara tacksamma för. Men vi deltar alla i en mängd kollektiva beslut.
Bara ca 1 % av de danska judarna fängslades och dödades under kriget. Till skillnad från t.ex. Polen där närmare 90 % försvann. Avgörande i Danmark var civilbefolkningens tysta motstånd. Det fanns inte mycket av högljutt motstånd. Inga demonstrationer på torgen. Men s.k. vanliga människor på alla olika positioner i samhället var helt oförstående inför tyskarnas önskemål att skilja ut en grupp människor från de andra. Och de tyska myndigheterna blev tvungna att rätta sig efter det.
Strax före dagens text finns liknelsen om de tio punden. Jesus talar allvarligt till oss om hur vi använder våra liv. Vi föds in i livet med olika förutsättningar. Vad gör vi av de gåvor och talanger vi fått med oss? Den frågan kan bränna i många av oss. Vad blev det egentligen av mitt liv? Var mina livasval de rätta? Vad skulle jag ha gjort annorlunda?
Jesus ställs inför ett ovanligt svårt val. Han vet att han går mot en plågsam tid. Han kommer att utsättas för misshandel och tortyr. Och han är nog ganska säker på att hans liv kommer att ta slut här och nu. Börjar han tvivla på sin kallelse? Ångrar han något han gjort? Börjar han fundera nu över att han aldrig fick någon egen familj? Börjar han känna sig frestad över kungavärdigheten? Många av hans anhängare ville ju göra honom till kung. De längtade efter en kraftkarl, en som skulle slänga ut romarna ur Palestina. De ville ha en stark och mäktig man som skulle sitta på Davids tron och som skulle regera med kraft och myndighet.
Men Jesus ville inte gå in i den rollen. Han går inte i i rollen som kraftfull ledare. I moderna termer skulle vi säga att han förespråkar en annan ledarstil.
För vad är då en riktig man? Vilken är Jesu ledarstil? Det handlar knappast om de traditionella manliga idealen, att vara fysiskt stark och dominerande. Snarare framstår han som mjuk och inkännande. Men Jesus talar om en annan sorts styrka. Han följer GT:s idealbild av det mänskliga livet. Att ta hand om sin nästa, att värna den svages rätt. Att aldrig trampa på den som inte kan försvara sig. Styrkan att vara sann mot det man tror på. Att vara konsekvent i sina ideal. Att vara omtänksam och kärleksfull. Så som det står i en av Jesajabokens Messiasprofetior, Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast ska han föra ut rätten.
Så får vi också tänka oss att vi står där i skaran av lärjungar som sjunger sitt Hosianna. Här finns barn och här finns gamla, precis så som vi började vår gudstjänst idag. Vi ser denne Jesus komma ridande på sin åsna. Blir vi glada eller blir vi besvikna över att han är som han är? Hade vi hellre sett en kraftfullare ledare? En som kom med sjungande änglar som seglar ner från himlen till ljudet av kraftfulla trumpetstötar. Eller är vi glada att få följa denna fridfulla man som talar om kärleken till medmänniskan?
För mitt i all denna mildhet och kärleksfullhet finns det något som är provocerande för många i Jesu omgivning. Fariséerna försökte stoppa lärjungarnas lovsång. Kanske känner de sin egen position hotad. Ska Jesus bli den nya ledaren för judendomen? Eller väntar de trots allt på det uppror som aldrig kommer att ske. Men då säger Jesus: Om de tiger kommer stenarna att ropa.
Så den utmanande frågan till oss idag blir, var måste vi befinna oss och hur borde vi agera för att vara motståndare till de orättfärdigheter som finns i vår värld? Var finns de människor som behöver vårt stöd och vår hjälp idag? Hur ska vi leva för att stenarna runt omkring oss inte ska behöva ropa i vårt ställe? Jesus kommer ridande även idag. Han väntar på sina efterföljare. Ja, kanske han väntar på att vi ska sluta med våra Hosiannarop och att vi ska gå ut i världen och arbeta för sanning och rättvisa i vår tid.
Jesus rider före. Han rider rakt mot lidandet och döden. Vi får följa efter utan att veta vart vår väg för oss. Som vi sjunger i psalmen:
Går mot lidandet, döden
Går mot uppståndelsen, ljuset
hem till Gud och hos Gud
beder du alltid för oss.
Dig vi lovsjunger ärar
Jesus, de fattigas konung
Hosianna vi nu
Sjunger som barnen en gång.

 
Kristina Färdeman