meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den gode herden

2014-05-04   
 
Joh. 10: 22-30
Kommer ni ihåg hur det kändes att gunga på ett gungbräde. Själv kan jag fortfarande känna i kroppen hur det var att gunga med någon som var mycket lättare än jag eller mycket tyngre. Eller, ännu värre, när den jag gungade med bara hoppade av och lät mig falla till marken med en hård duns. Ett lyckat gungande på ett gungbräde förutsätter att båda parter är ungefär lika tunga.
Vi har redan konstaterat att världen är orättvis och ojämlik. Jag tror att vi alla känner till hur de ekonomiska tillgångarna är fördelade över världen. Det finns en annan bild som ni kanske har hört några gånger, men som jag ändå vill använda mig av idag.
Kongomissionärerna brukar berätta om en bild som människor i kyrkan använder. De säger: När vi möts från olika kyrkor så är det som att komma till ett stort bord där vi lägger fram det vi har för att vi ska kunna dela som syskon. Så kommer ni, säger kongoleserna, med era pengar och era missionärer. Och vi säger tack så mycket och tar för oss. Så kommer vi, med våra sånger, våra böner och vårt fantastiska gudstjänstliv, men det verkar som om ni inte är intresserade av det.
Det är också en sorts ojämlikhet.
Vi är vana vid att tänka på de båda Kongoländerna som några av världens fattigaste länder. Och så är det. Våra vänner kongoleserna får kämpa hårt för sin dagliga överlevnad. Samtidigt som de bokstavligt talat vandrar på världens största rikedomar. Under marken finns stora områden med ädla metaller och sådana metaller som är oumbärliga för att tillverka t.ex. mobiltelefoner. Men mycket lite av förtjänsten av utvinningen av all denna rikedom stannar i Kongo och ännu mindre bidrar till välstånd för vanliga människor. Den större delen av rikedomen hamnar här i vår del av världen. Det är vi som får njuta frukterna av deras arbete. Det är stora internationella företag som ansvarar för brytning av metaller i Kongo och som ansvara för bl.a. oljeutvinning och annat i andra länder. De har möjlighet att flytta sina vinster mellan länder så att de betalar skatt där de behöver betala minst. Om de betalar något alls. Så medan vi förmedlar pengar genom bistånd och mission, så förs ännu större summor ut ur samma länder till oss i Västvärlden.
Det är definitivt en ojämlikhet
När Jesus talar om sig själv som den gode herden talar han också om de andra herdarna. De som smyger in på natten och stjäl. De som är de dåliga herdarna, som inte bryr sig om hur fåren mår utan bara tänker på sin egen vinning. De sortens herdar har vi gått om i vår värld och vi behöver dem inte.
Bilden av oss själva som en fårskock känns inte alltid så smickrande. Fåren får ju ofta symbolisera dumheten. Men kanske inte bilden är så tokig. Vi tenderar ofta att gå i flock. Vi är sociala varelser och behöver varandra. Frågan är då vilka av oss som är kapabla att ändra riktning för flocken. Hur får vi vår flock att gå på Guds vägar? Det är där vi behöver välja den ledare som kan leda oss rätt.
Vi behöver en herde som visar oss hur vi ska vandra för att skapa en värld där det råder rättvisa och jämlikhet. Vi behöver en herde som skapar en gungbräda där vi alla kan gunga i glädje.
En utjämning ska ske, läste vi iden gamla översättningen. Då handlade om en insamling till de kristna i Jerusalem. Den nya världens nya kristna fick hjälpa dem som hade startat hela den kristna rörelsen. De fick lära sig att vi behöver varandra. Det är aldrig så att det är några som alltid ger ut och andra som alltid tar emot. Om en gemenskap ska fungera på ett gott sätt behöver vi ömsesidigheten. Det blir ingen balans om inte gungbrädet väger jämnt.
Vår bibel är fylld av berättelser om hur Gud måste gå till rätta med sitt folk därför att de kommit vid sidan av vägen. Och hur märks det? Jo, det märks genom att man börjar göra skillnad på folk och folk. Det märks genom att de som har makten missbrukar de till att förtrycka andra. Allt detta är emot Guds vilja.
Nu har Gud sänt oss den herde vi behöver. Vi kan välja. Vill vi följa honom eller väljer vi andra ledstjärnor för våra liv?
 
Kristina Färdeman