meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den Heliga Anden

2014-06-08   
 
Joh. 7: 37-39
I ett ökenområde är vattnet en dyrbar tillgång. Vi som bor i ett land fullt av sjöar och vattendrag har svårt att föreställa oss det. Ändå tror jag att vi alla uppskattar friskheten i en frisk och klar fjällbäck eller att vi är angelägna om att det vatten som kommer i våra kranar är gott och välsmakande. Kanske är det inte så svårt att förstå bilden av den människa som är som ett friskt källsprång.
När vi idag läser texten från Johannes är Jesus i Jerusalem med anledning av Lövhyddohögtiden. Johannes berättar att det redan börjat bli oroligt runt Jesus. Judarna ville döda honom p.g.a hans undervisning. Jesus bestämmer sig därför för att stanna i Galiléen och inte gå med de andra till Jerusalem, men hans bröder tycker att han gott kunde följa med dem. De trodde inte på honom, säger Johannes. Men Jesus stannar och hans bröder går. Men av någon anledning bestämmer sig Jesus i alla fall att gå till högtiden. Han kommer till Jerusalem men håller sig undan. Ryktena om honom går i sta´n, och så, när festligheterna närmar sig sitt slut, träder Jesus fram med det budskap vi läst idag.
Lövhyddohögtiden är en skördefest. Skörden är bärgad och man har tid att festa. Man tackar Gud för det som jorden ger och att man har mat för ytterligare ett år. Men framförallt handlar Lövhyddohögtiden om vatten. Prästerna öste upp vatten från Siloadammen och gjöt vattnet över altaret i templet. Man läste bl.a. från den text vi läst idag från Jesajas bok. ”Jublande ska ni ösa vatten ur frälsningens källor.” I den miljön var det självklart att se vattnet som förutsättningen för allt liv, som symbolen för själva livet.
När vi läser från Apostlagärningarna om den första pingstdagen är man samlad till fest igen. Nu är det Veckohögtiden som alltid hålls 50 dagar efter påsk. Man har avslutat veteskörden och firar det. Men man firar också händelsen vid Sinai när Moses får ta emot lagens tavlor. På grekiska heter den pentecosté, vilket betyder den femtionde dagen. Sålunda heter pingströrelser i världen något liknande, pentecostal, men på svenska har det blivit pingst eftersom ordet har kommit till oss genom det tyska språket.
50 dagar har gått sedan Jesus dog. Lärjungarna har upplevt en plågsam tid, men de bestämmer sig tydligen för att vara med i Jerusalem under Veckohögtiden. Och så händer detta fantastiska som vi läser om i Apostlagärningarna. Lärjungarna blir förvandlade. Från att ha varit ett förskrämd liten skara som gömmer sig för myndigheterna förvandlas de till frimodiga vittnen som berättar om sina upplevelser tillsammans med Jesus. Denna dag föds den nya kristna kyrkan. Vad är det som sker?
När Jesus står i templet under lövhyddohögtiden och talar om törst så förstår nog alla att han inte bjuder ut ett glas vanligt vatten. Vattnet som symbol för Anden var vanlig även i judisk tradition. Det kontroversiella med Jesu uttalande är att han påstår sig ha kontroll över Guds ande. Så blir det kontrovers runt honom än en gång.
Jesus talar om den inre törsten. Känslan av att sakna något väsentligt i sitt inre liv. Den känslan känner vi igen även idag. Kanske är den det vanligaste uttrycket i vårt moderna liv. I förrgår firade vi nationaldag. Vi fick i många versioner höra talas om hur privilegierade vi är. Vi har levt i fred under en lång tid. Vi kan njuta av välstånd, en väl fungerande stat, skolgång för alla, rättstrygghet. Och det är sant. Sverige är ett av de bästa länder man kan leva i om vi ser till de materiella omständigheterna. Ändå är det många som inte mår bra. Vi hör den ena rapporten efter den andra om unga människor som mår psykiskt dåligt, som skadar sig själva eller som använder alldeles för mycket droger. Det är något viktigt som saknas i deras liv. De lever med en inre törst och vet inte vart de ska gå för att stilla sin törst. Kunde vi inte önska att Jesus stod här livslevande bland dem och sträcker ut sina händer och säger: Du som törstar. Kom till mig och drick av det levande vattnet.
Den stora förvandlingen för lärjungarna under den första pingstdagen handlar om Anden. Jesus är borta och nu är det Andens tid. Lärjungarna får ta emot Anden och de förvandlas.
Och Andens tid pågår fortfarande. Liksom på den första pingstdagen kan vi fortfarande vänta på att bli uppfyllda av Anden. Vi har fortfarande tillgång till källan med levande vatten. Jesus står faktiskt här och inbjuder oss. Och han bjuder oss alla oberoende av vilka vi är och hur vi lever våra liv. Jesus står där fortfarande och sträcker ut sina armar emot oss. För oss gäller att vilja ta emot. Vi får öppna våra hjärtan för att ta emot. Eller är det så fantastiskt som det var för lärjungarna? De förstod nog aldrig Jesu undervisning på djupet. Efter Jesu död misströstade de och gick hem var och en till sitt. De trodde inte på någon fortsättning. Men Gud var god mot dem. De väntade aldrig på någon ande men fick den ändå. Och Gud fortsätter att vara god mot sina barn än i denna dag.
När lärjungarna väl tagit emot Anden fick de mod att gå ut och predika. Anden var inget de skulle behålla för sig själva, inget de kunde sitta och njuta av i sitt hem. Anden gav dem kraft att dela med sig. För dem var den naturliga fortsättningen att vandra ut och berätta om sina upplevelser. De fick vara med om början på en världsomspännande rörelse.
För oss gäller detsamma. Anden är ingen privat sak som jag kan njuta av i ensamhet. Inte heller är det något som jag visar upp vid speciella gudstjänster. Anden sänder oss ut för att leva tillsammans med andra. Men för oss kan det handla om andra sätt att dela med sig. Vi får var och en se oss omkring och fundera över var vår insats behövs.
”Inte kommer väl Messias från Galiléen?” sa de judar som lyssnade till Jesus. De visste så precis hur det skulle vara när Messias äntligen skulle komma. Deras tydliga bild av framtiden stod i vägen för dem så att de inte såg vad som verkligen hände. Så kan det också var för oss. Vi vet så väl hur det borde vara så att vi inte ser hur det verkligen är.
Så när vi möter Jesus där han står med sin öppna famn och erbjuder oss det levande vattnet, får vi be honom om modet att möta den verklighet vi lever i. Vi får be honom om modet att ändra våra invanda mönster och vi får be honom modet att gå ut ur våra hemvana hus.
Den inre törsten är stor i vår tid. Vi kan få vara med och förmedla den viktigaste törstsläckaren. Vi får berätta om honom för dem som finns i vår närhet. Men kanske behöver vi öva oss lite. Vi kan behöva träna på vårt berättande för dem som delar samma upplevelse som vi. Här i församlingen kan vi få dela våra erfarenheter av Anden med varandra. Vi kan vara lite ovana vid att sätta ord på våra andliga upplevelser. Det kan göra oss lite blyga inför varandra. Men min förhoppning är att församlingen skulle vara den plats där vi är generösa mot varandra. Den plats där jag får visa upp min svaghet utan att bli skrattad åt. Så när vi så småningom går ut i Mariagården för att fortsätta vår gemenskap låt oss föreställa oss att Jesus står där mitt bland borden. Han öppnar sin famn för oss och ger oss mod och frimodighet. Sen kan vi också få frimodigheten att gå ut i vår vardag och dela våra upplevelser med många andra.
 
Kristina Färdeman