meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Medmänniskan

2014-09-14   
 
Matt. 7:12

"Är du en besvärlig människa?
Nej, inte vad du vet.
Men känner du någon?
Om du ser dig omkring medan du
läser det här - ser du någon?
Människor man retar sig på?
Eller som bara beter sig så aningen
egendomligt att man tittar till?
Eller som kräver att du går ur vägen
för dem, medan du snarare skulle
vilja att de gick ur vägen för dig?
Eller ser så pinsamma ut att du
måste slå ner blicken och fördjupa
dig i den här texten?
Det är inte jag som har skrivit denna text. Det är regissören och författaren Suzanne Osten För drygt 10 år sedan satte hon upp en pjäs som hon kallade Besvärliga människor. Den handlade om just det, besvärliga människor. rättshaverister, bråkmakare, människor som vägrar gå med strömmen.
När jag först hörde talas om pjäsen blev jag ganska provocerad. Jag jobbade bland missbrukare och mäniskor med andra problem och hade lärt mig att de flesta av dem var ganska tilltufsade av tillvaron. De hade knappast valt att bli sådana som vi andra skulle kalla besvärliga människor. Deras liv var snarare en reaktion på svek och illa behandling de upplevt tidigare i livet. Men jag fortsatte att fundera. Kanske man ändå kan tänka att vissa människor är besvärliga. Eller kanske bättre, det finns alltid människor i min omgivning som jag upplever som besvärliga. Människor som står i vägen för mig, som krånglar till tillvaron och som ibland är rent otrevliga.
Känner ni igen er?
Under tiden jag förbereder denna predikan råkar jag lyssna till ett radioprogram där man talar om Herbert Tingsten. Han chefredaktör för Dagens Nyheter, en man med tydliga åsikter och tydligen en man med en röst som kunde tjata hål i öronen på dem som lyssnade på honom. Han uppfyller alla kriterier på at vara en besvärlig person. Men skälet till att man talar om honom just nu är en pjäs som skildrar hans vånda inför ett beslut i ATP-frågan. Det slutar med att han går emot tidningens ägare, blir skarpt kritiserad och får lämna sitt arbete under förnedrande former. En man som tog strid för sina åsikter och förlorade, åtminstone i världslig mening. Troligtvis upplevda han själv att han vunnit sin själsfrid.
Vi kan vara besvärliga på olika sätt, av olika anledningar och i olika hög grad. En del av oss är aldrig någonsin besvärliga utan anpassar sig till sin omgivning, men frågan är om det är så hälsosamt, vi behöver nog ett visst mått av egensinnighet för att må bra.
Men hur ska vi då kunna leva tillsammans? Det är den svåra frågan.Det viktigaste är att man är olika. Annars vet man inte vem som är vem. Man kan nästan tro att lilla Klara har studerat bibeln. Eller också är det någon vuxen som hittat på allt. Men det är ett viktigt budskap i bibeln. Just detta, det viktigaste är att vi är olika. Paulus återkommer gång på gång till detta. Idag har vi läst från Romarbrevets 12 kapitel. Tidigare i det kapitlet finns en lång utläggning och kroppen och dess lemmar. Ett liknade kapitel finns i 1 Korintierbrevet Där Paulus talar om att vi som lemmar i kroppen inte kan klara oss utan varandra. Bibelns tydliga budskap är detta. Vi är olika men vi hör ihop.
Men så ska vi klara av att leva tillsammans med alla våra olikheter. Vi har alla erfarenhet av att det inte är så lätt. Vi skaver mot varandra.Vi gör varandra illa, både medvetet och omedvetet. Livet är inte så lätt alla gånger.
Det finns en teolog som heter Karen Armstrong. Hon är en före detta nunna från Storbritannien. Efter sin tid som nunna har hon startat en internationell rörelse om medkänsla. Hon hävdar att alla religioner handlar om just detta, medkänsla. Hon skriver naturligtvis på engelska och det vi läser av henne är översatt till svenska. Det ord som man valt att översätta med medkänsla är ordet compassion. På spanska använder man samma ord, compasión. Både i engelskan och i spanskan, och troligtvis i fler europeiska språk använder man ordet passion i två olika betydelser. Både som det vi kallar passion, något man är lidelsefullt intresserad av, och som lidande. Compassion kan då översättas både med medkänsla och med medlidande. Men den viktigaste delen är ordet är det lilla förledet med-.
Medkänsla är något annat än att tycka synd om, framhåller Karen Armstrong. Att tycka synd om är att ställa sig en bit ifrån och titta på den andre, kanske lite von oben. Medkänsla handlar om at känna med någon. Vi förstår vad den andre känner och vill dela dennes smärta. Vi gör oss själva delaktiga i den andres liv och försöker se världen med dennes ögon.
Så när vi läser Jesu ord om: allt vad ni vill att människor ska göra för er, handlar det inte i första hand om att fundera över enskilda handlingar. Vi kan inte resonera bort det genom att fundera över om alla människor verkligen tycker om att göra allt det jag tycker om. Det handlar snarare om vårt ansvar att skapa en värld där alla känner sig sedda och behövda, en värld där medkänslan är den viktigaste regeln. Om nu Gud kan tycka att varje skapad individ är värd att älskas, så får väl vi göra en liten ansträngning att leva efter det.
Det kan vara en händelse som ser ut som en tanke att denna text är predikotext just idag när vi går till val. Låt oss ha den i tankarna när vi lägger vår röst i valurnan. Hur skapar vi i Sverige ett samhälle där alla känner sig deltagande och medräknade? Gud välsigne er i ert val.
Så får vi på nytt påminna oss lilla Klaras visdomsord: Det viktigaste är att man är olika. Annars vet man inte vem som är vem. Låt oss tacka Gud för våra olikheter och be om hjälp att stå ut med varandra. Så vill jag sluta med ytterligare några ord från Romarbrevet.
Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära. Rom. 15:7
Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft. Rom. 15:13
 
Kristina Färdeman