meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Ett är nödvändigt

2014-09-28   
 
Luk. 10:38-42

Det finns berättelser i evangelierna som kan få oss att haja till. Man kan undra, kunde det verkligen gå till så som det berättas? Varför reagerar ingen?
En sådan berättelse har vi just läst. Jesus har varit ute och vandrat en hel dag med sina medföljare. Efter dagens vandring kommer de fram till Betania. De måste vara både trötta, varma, smutsiga och hungriga. Man kan tänka sig att en god värd ser till att de får tvätta av sig vägdammet, äta sig mätta och sedan kanske vila lite. Att Jesus sedan sätter sig och talar med sina lärjungar och undervisar dem, är alldeles naturligt. Så gjorde de religiösa lärarna. Och de som ville lyssna slog sig ner runt omkring honom. Så här långt hör vi en berättelse som kunde handlat om vilken religiös ledare som helt i Palestina.
Men vid Jesus fötter sätter sig också en kvinna. Det borde ha varit något oerhört. Ingen religiös ledare nedlät sig till att undervisa kvinnor. Men i vår berättelse konstaterar Lukas bara att Maria sitter där och sedan berätta han vidare. Inga kommentarer från de andra som sitter där. Inte ens en kommentar från berättaren.
Men Marta är inte heller någon blyg viol som gömmer sig i köksavdelningen. Han tar mod till sig och går fram till Jesus. Och när hon kritiserar sin syster kritiserar on också indirekt Jesus själv som låter Maria sitta kvar där vid hans fötter.
Och hon får svar, Jesus säger att Maria har utvalt det som är bäst. Den goda delen stod de i vår gamla översättning, det som är bäst står det nu, men vad betyder det för oss och för våra liv? Hur ska vi tolka Jesu svar till Maria? Hur ska vi ordna våra egna liv så att vi också kan välja den goda delen, det som är bäst? En av de mer välkända verserna i bibeln är Joh. 3:16. Jag tror nästan att vi skulle kunna recitera det högt och gemensamt här.
”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, på det att var och som tror på honom skall icke förgås utan hava evigt liv” 1917 års översättning
Så mycket älskade Gud att han erbjuder oss en av livets största gåvor. Åt var och en som tror på honom räcks den gåvan. Och var och en som tror ska få evigt liv. Men räcker det verkligen med att bara tro. Måste jag inte prestera något? Vad förväntar sig Gud av mig för att jag ska bli värdig att ta emot trons gåva? Vika moralregler behöver jag kunna leva upp till? Att vara god mot min nästa, att ge bort av mina ägodelar eller vad? Vilka delar av berättelsen om Jesus måste jag verkligen tro på? Att han gick på vatten? Att han kunde bota sjuka? Att hans mamma var jungfru, eller vad?
Ofta har vi svårt att tro att vi får en gåva utan någon motprestation. Kanske vill vi till och med att vi ska förtjäna det goda som händer oss. Vi vill gärna kunna prestera något för att sedan kunna njut av belöningen. Att bara ta emot kan kännas som fusk på något sätt.
Likadant med det allra viktigaste i våra liv, gemenskapen med Gud. Förväntar Han sig verkligen ingenting av oss? Ja, något förväntar han sig. Att vi ska längta efter honom. Att vi ska öppna vårt hjärta och vår varelse för att ta emot honom. Att vi ska vända oss mot Honom för att ta emot Honom. Något annat begär Han inte. Vågar vi tro på det?
Nu kan jag nästan höra invändningarna. Vad blev det av ”allt vad ni vill att människor ska göra er”? Vad blev det av: ”Tron utan gärningar är död”?
Om vi läser det som står före vår text ser vi att det är berättelsen om den barmhärtige samariern som föregår dagens text. Där handlar det verkligen om gärningar. Jesus är ganska tuff mot denna yngling som kommer och ber om råd. Ynglingen kommer med en mycket allvarlig fråga: Vad ska jag göra för att få evigt liv? Sedan får vi en känsla av att han försöker slingra sig undan svaret genom att fråga: Vem är då min nästa? Jesu svar är mycket krävande. Efter det att han berättat om den barmhärtige samariern säger han till ynglingen, ”Gå du och gör sammalunda” Här handlar det inte om att sitta kvar i lugn och ro vid Jesu fötter.
Det handlar om ett före och ett efter. Vad förväntar sig Gud av mig för att jag ska få vara bli ett Guds barn och vad förväntar Han sig av mig när jag sedan lever med honom.
Med Jesu närvaro har Guds rike brutit in. Han kommer för att bjuda in oss i det riket. Hit får vi komma som vi är. Vi bär med oss våra svagheter och våra tillkortakommanden. Ingen examinerar oss för att se om vi är värdiga att få del av gudsrikets välsignelser. Alla är välkomna.
Sedan lär vi oss att Gud faktiskt har en uppfattning om hur ett gott och värdigt liv ser ut. Livet med Gud är en lång räcka med relevanta krav. Han förväntar sig av oss att vi ska leva som goda mäniskor, ta hand om varandra och om världen.
Då behöver vi det dagliga umgänget med Gud för att veta vad han vill och för att hämta kraft för min vardag. Hur lever vi då i gudsgemenskapen? Genom bibelläsning och bön. Kan kännas som en tvingande pålaga. Men ingen tvingar dig att läsa din bibel. Du får gärna avstå. Men du ges en möjlighet. Jag tror att vi alla kan minas när vi mötte den stora kärleken. Några fick förmånen att leva sitt iv med sin stora kärlek. Andra har bara den upplevelsen kvar i sitt minne. Men jag tror att de flesta av oss kan komma ihåg hur det var. Hur man längtar efter den älskade. Hur man vill vara så nära som möjligt den man älskar. Hur man kan samtala i timmar, genom hela nätter, för man har så mycket att samtala om. Så kan också vår gudsrelation vara. Bönen blir min samtalsstund med Herren där jag får dela med honom allt det som är min vardag, glädjeämnen och sorger, stort och smått. Bibelläsningen blir mitt sätt att lära känna min vän, Gud. Jag läser om allt han gjort genom historien. Jag får en allt djupare kunskap och insikt i Gud och hans vänskap. Bibelläsningen och bönen blir den mylla vi står i, där vi får vår näring.
Och vi ser att Gud ofta ser på oss som hans egna barn. Att bli en kristen är ungefär som att växa upp från spädbarn till vuxen. En klok förälder vet vilka krav ett barn tål i olika åldrar. Vi kan inte kräva av en ettåring att den ska lära sig cykla eller lära sig läsa. Men vi kan förvänta oss av en tioåring att ta hänsyn till sin omgivning. En god fostrare ställer relevanta krav som hjälper en ung människa att växa. Ett barn som lever i en helt kravlös omgivning blir inte någon god vuxen.
Gud förväntar sig av oss att vi ska växa och mogna till goda kristna som blir hans medarbetare på jorden. Då ser vi också att god mat, gästfrihet och jordisk glädje är ingenting förbjudet. Det tillhör också vårt mänskliga liv. Men det är inte ”den goda delen” inte det som vi är skapade till.
Vi erbjuds i första hand lyssnandet och stillheten inför evangeliet som den grunden vi får stå på. När vi är samlade till gudstjänst möts vi som Guds barn inför honom. Vi får bli stilla och lyssna till hans röst. Vi får tala till honom om vår verklighet. Vi får ladda våra sinnen med hans närvaro för att kunna leva med det under veckan som ligger framför oss. Hit, till gudstjänsten, får vi också bjuda in den som längtar efter en gudsnärvaro. Vi får bjuda in till den rikaste gemenskapen vi känner, gemenskapen med Gud själv. Med det som grund kan vi sedan gå ut och delta i alla världens fröjder. Vi vet var vi har vårt centrum och vår styrka. Den bär vi med oss i alla olika sammanhang.
 
Kristina Färdeman