meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Att lyssna i tron

2014-10-19   
 
18:e söndagen efter Trefaldighet
Matteusevangeliet 13:44-46

Sälj allt du äger och köp den dyrbara pärlan, eller åkern som gömmer en skatt. Dagens evangelietext verkar vara en av dessa bibeltexter som ställer så oerhörd höga krav på människor. Krav som nästan ingen kan leva upp till. Men texten innehåller faktiskt ingen uppmaning om att sälja allt. Texten innehåller inget påbud. När vi läser texten uppmärksam så ser vi att den istället berättar om en konsekvens. Någonting som följer av sig själv. Nästan en självklarhet. Om man hittar någonting underbart och dyrbart, så vill man ha det och då är man villig att betala det pris som det kostar att få det. Det kan låta som hårklyveri men skillnaden är viktig. Liknelsen handlar inte om pekpinne. Det står ingen där och säger till mannen: Du borde investera i denna åker, satsa allt du har. Istället handlar berättelsen om en längtan, någonting som kommer inifrån. Mannen i den första liknelsen är så glad över sin upptäckt. Det är bara den skatt som han nyss har hittat som är viktig, allt annat spelar ingen roll. Han vill ha den där åkern och är villig att satsa allt för den. Det är en vacker tanke. Ändå kan jag inte låta bli att fråga mig hur sannolikt det är att hitta en skatt i sin åker. Jag har hört talas om det, men personligen har jag inte träffat någon som har varit med om det. Kanske var det mera sannolikt när texterna skrevs. I en orolig tid när människor grävde ner sina pengar så att ingen kunde stjäla dem och så behövde de fly i all hast och hade inte tid att gräva upp pengarna. Eller så dog de utan att ha berättat för någon om dessa gömda pengar. Min fantasi går igång när jag läser berättelser men sådana funderingar gör det inte enklare att förstå liknelsen. Liknelser vill ofta förklara bara en sak, inte allting. De behöver tolkas och därför kan det vara svårt att med bestämdhet slå fast: så här är det, här står det. Man vinner mycket mer om man närmar sig även en välkänd text med en nyfiken öppenhet och en förväntan att upptäcka någonting nytt. Då kan texten tala till oss. En av mina lärare på THS talade gärna om "echoläsning". Man får tillbaka det man läser in. När man redan vet vad en text säger så hittar man precis det man redan visste när man läser texten. Men man upptäcker ingenting nytt.

För att gå tillbaka till texten: Visst borde det vara mer sannolikt att möta Jesus, och upptäcka att det finns någon som vill ha en relation med oss, med vår och en av oss. Hur många har någongång i sitt liv känt en sådan glädje över någonting att man är villig att ge upp allt på grund av den? Inte jag. Jag har visst lämnat mitt advokatsyrke för att bli pastor och det ger mig en stor glädje att vara pastor. Men det är inte en sådan överflödande glädje, den är mera stillsam. Jag vet att det är så det ska vara för mig. Min väg är att ta ett steg i taget. Så är det för många av oss. Andra av oss har varit med om stora livsavgörande erfarenheter. Jag tror vi borde prata mer med varandra om vår tro och vad den betyder för oss. Och lyssna på varandras berättelser. Jag är övertygad om att det finns många gömda skatter där.

Jag är med i en Facebook grupp som heter "teologiska frågor". Alla möjliga människor är med där: mycket bibeltrogna kristna och övertygade ateister. När jag gick med i denna grupp hade jag förhoppningen om intressanta teologiska samtal. Tyvärr har många som regelbundet skriver där svar på alla frågor. De är mest intresserad att föra fram sina egna åsikter och slå fast sanningar istället för att lyssna med uppriktigt intresse på vad de andra har att säga. Jag tycker sådana diskussioner är rätt så ointressanta. De leder ingenstans. Man vill inte lära sig någonting nytt utan bara ha rätt. Kanske är det ett tecken på osäkerhet om man alltid behöver visa sig tvärsäker. Livet, dvs Gud, har lärt mig att det är viktigt med ödmjukhet. Bara om jag är beredd att inse att jag kan ha fel och att det finns någonting kvar som jag behöver lära mig, lyssnar jag uppriktigt.

I dagens evangelietext finns ingen konversation, inget direkt tilltal. Personen gör helt enkelt det som känns rätt och kanske självklart. Jag tror att det är precis så som kommunikationen med Gud ofta fungerar. Gud bjuder in oss till en relation, till ett kärleksförhållande. Och Gud lyssnar tålmodig på våra böner och det som finns i våra hjärtan. Men en relation kräver ömsesidighet. Att det finns ett band mellan oss och Gud/Jesus ser vi tydligt när vi får bönesvar. Men det får vi inte jämnt och att ha en relation med någon betyder inte att jag alltid får det jag önskar mig. Det finns människor som inte upplever att Gud eller Jesus talar till dem. Jag har vänner, troende kristna, som ibland är ledsna för att de aldrig känner något direkt tilltal från Gud. De gör helt enkelt rätt för sig och försöker vara goda människor. Konstigare än så är det inte och med den inställningen kommer man faktiskt långt. Märkligt nog råkar just de ibland bara vara på rätt plats i rätt tid, de råkar göra precis det rätta i en situation eller säga någonting jag eller någon annan behövde höra. För mig som utomstående ser det så ut som om deras kommunikation med Gud fungerar alldeles utmärkt, även om de själva inte är medvetna om det. De är vägledda på ett självklart sätt utan att riktigt förstå det. Jag är övertygad om att Gud talar till var och en av oss. Gud talar på ett individuellt sätt, ett sätt som just vi kan ta emot. Ibland är det tydligt, ibland är det bara en viskning och ibland är vi inte ens medveten om det. Hur det än sker så är Gud alltid med oss, vart vi än går.
 
Petra Jonsson