meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Helgonen

2014-11-01   
 
Alla Helgons Dag
Lukasevangeliet 6:20-26

Dagens tema är helgonen. Ett överraskande tema för protestanter. I den katolska eller ortodoxa traditionen är det inte särskild märkligt utan då har helgon en viktig funktion, tex som förebedjare. Som förebedjare väljer man ofta helgon som har en koppling till ens eget liv, som till exempel också har varit sjöman när jag själv är sjöman. Eftersom helgonet själv har varit i liknande situationer vet dem vad man pratar om och därför kan de be för någon med en särskild innerlighet. Lite som om jag skulle be en god vän om hjälp, någon som jag vet förstår vad jag pratar om. För mig känns ovant att rikta mig i bön till en människa men jag försöker förstå andra och jag har inget behov av att avgränsa mig från dem. Vi har olika sätt att leva i vår relation till Gud. Jag pratar direkt med Gud, andra pratar med Jesus och några ber ibland helgonen om hjälp. Jag kan uppskatta helgon som goda förebilder. Människor som har gått före oss och som vi kan lära oss av.

Vi minns den här helgen också de människor som har gått före oss och som har gått vidare, har gått bort. Vi minns dem under resten av året också, men just idag och imorgon gör vi det kanske lite extra.

Igår läste jag en vacker krönika av Tomas Sjödin som han skrev i Göteborgsposten: Han skriver bland annat så här: ”Sett från rymden blir kyrkogårdar under några mörka dagar en stjärnhimmel. Som om himmel och jord byter plats. Alla konstiga frågor, de som inte är konstiga när man mist någon, vaknar: Hur har de det nu? Kan de se oss? Känner de vår saknad? Frågor som ingen kan besvara, men de lysande gravfälten blir ett budskap ut mot himlarymderna: Vi har inte glömt er! Ni både finns hos oss och fattas”.

Vad det är som händer efter döden vet vi inte. Vi har nog alla våra föreställningar om det. Jag har svårt att tänka mig att allt är slut när en människa dör, tills den dagen när Jesus kommer tillbaka. Jag vill tro att de människor som jag saknar finns hos Gud redan nu, att de har gått hem. Ibland kan jag tänka som Tomas Sjödin: ”Jag hoppas att de har det bra där de är”, som om de lever vidare på något sätt. Det är inte rationellt eller förnuftigt, logiska argument talar emot sådana resonemang. Men vem har sagt att det bara får finnas det som är logiskt och rationellt? Kanske behöver vi också vårda vår barnsliga sida, den sida, där det finns plats för förundran och längtan och för hopp som ibland strider mot logiskt tänkande?

Längtan och hopp finns också i dagens evangelietext. Fast, inte för mig, ser det ut som. Jag är mätt, jag skrattar gärna och jämfört med en stor del av världens befolkning är jag stenrik: Jag bor på en trygg plats, har många kläder och tillgång till mat i överflöd. ”Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra”, fick vi just läsa. Jag tror inte att Gud vill att jag eller någon annan skall leva i misär eller skratta mindre. Gud är kärlek och vill oss väl. Eller för att tala med orden ur Första Johannesbrevet: ”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.” Jesus deltog i fester och hade trevligt tillsammans med sina vänner. Hans första under gjorde Jesus enligt Johannesevangelium under ett bröllop, där han förvandlade vatten till vin. Dagens text är ingen glorifiering av fattigdom och sorg utan framför allt ett ställningstagande för dem som drabbas av det. En akt av solidaritet.

När jag läste teologi på Teologiska Högskolan i Stockholm hade vi en gång besök av Revelation Velunta, pastor och lärare på United Theological Seminary på Filippinerna. Han var gästföreläsare och berättade bland annat om sitt arbete. Han utbildar pastor och dessa pastorer arbetar bland de fattiga och mest utsatta människor på Filippinerna - redan fattiga människor som blir bortjagad från sina hem utan ersättning eller hjälp när regeringen vill bygga en ny motorväg eller ett köpcentrum där de bor. Pastorerna står på de fattigas sida och hjälper dem, ger dem hopp och undervisar dem om sina rättigheter. Och de förkunnar evangeliet, det glada budskapet, befrielse för de fattiga. Det är farligt vad pastorerna gör. Inte alla som gillar det och många pastorer har under de senaste åren blivit mördade, andra har blivit blir arresterade under någon förevändning eller försvinner utan att någon vet var de är. I ett sådant sammanhang har en text som dagens text en helt annan slagkraft. Då blir den livsviktig. Den ger hopp och mod att fortsätta att kämpa. Men när Revelation Velunta kom till Stockholm, så var han lite villrådig. Han sade: Jag vet hur man predikar evangeliet, det glada och befriande budskapet, till dem fattiga. Men hur predikar man det till dem rika? Jämfört med fattiga människor på Filippinerna är studenter som lever i Sverige på studiebidrag rika. Jag kan förstå hans perspektiv och det ligger någonting viktigt i det. Vi som är rika behöver ta vårt ansvar och hjälpa de som lever i fattigdom, efter våra möjligheter. Samtidigt kan jag reagera mot detta perspektiv. Jesus Kristus dog för oss alla och evangeliet riktar sig till alla människor, fattiga och rika. Vi alla behöver Gud och Guds ord.

För att komma till slut: Jag tror att dagens text är högst relevant för fattiga människor. Och den är en indirekt uppmaning till oss som är rika att ta vårt ansvar och vara solidarisk mot de fattiga såsom Jesus var solidarisk. Men texten gör mer än så. Den visar oss att det är andra regler och prioriteringar som gäller i Guds rike än de regler som vi själva har gett oss. I Guds rike är det inte pengar och statussymboler som är viktiga. Då som nu kunde det ha ett pris att följa Jesus: Det fanns risk att förlora vänner och sin status, och till och med livet. Men om allt det världsliga inte har något verkligt värde, då spelar det inte så stor roll om man förlorar det. Man får någonting bättre istället. Men det kanske viktigaste som texten gör är att den vänder på samhällsordningen. De som står längst ner i hierarkin lyfts upp och de som står högst upp, åker ner. Så att vi till slut kan möta varandra i ögonhöjd och leva i Guds kärlek, i kärlek till Gud och i kärlek till varandra.
 
Petra Jonsson