meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kristi Återkomst

2014-11-23   
 
Domsöndagen
Matteusevangeliet 13:47-50

I dag är det kyrkoårets sista dag. Domsöndagen brukar vi kalla denna dag i den kyrkliga traditionen. Den dag då vi är kallade att på ett särskilt sätt pröva våra liv. Finns det sådant som tynger, som tar för stor plats, som hindrar vår skärpa och fokusering? Växer vi genom Andens kraft allt mer in i Guds rike? Eller har vår väg vänt åt sidan? Börjat följa ett annat spår? Det är frågor som vi mår gott av att ställa oss och stanna upp inför.

Men kanske minns vi också andra domedagspredikningar. Där förnedring, förnekelse, utstötning och straff predikats i salvelsefulla ordalag. Predikningar som fått oss att bäva och med sänkta huvuden gå hem. Och tänka – det är ingen idé, jag kan inte, det går inte i alla fall…

Den som bara läser Bibeln på bokstavens yta blir alltid farlig i predikstolen.

Vad är det som får oss att tro att den Gud vi känner som kärlekens, nådens och förlåtelsens Gud plötsligt bara har förnekande och straff i beredskap åt oss…



Nej, vad domsöndagen handlar om är inte först och främst straff. Domsöndagen handlar framför allt om Kristi återkomst. I stora delar av kristenheten heter också denna dag ”Kristi konungens dag”. Begreppet infördes av den katolska kyrkan på 1930-talet som en markering mot växande nazism och fascism.

Att Kristus ska komma tillbaka till vår jord, än en gång, framgår tydligt i Bibeln. De första kristna levde i övertygelsen att detta skulle ske mycket snart. De tidigaste gudstjänstordningarna vittnar om hur denna förväntan genomsyrade gudstjänstfirandet. ”Maranata, maranata, ropade man. ”Du, vår Herre, kom!” Och varje nattvard firades med orden ”till dess han kommer” (1 Kor 11:26).

Men under de första årtiondena ledde detta ibland till flyktmetalitet och bisarra överdrifter hos de troende. Man ville till varje pris bort från den här världen. Det kunde till och med gå så långt att man eggade varandra att lämna hem och arbeten, för att på någon bergstopp invänta Jesu ankomst.

Men tiden gick. Och genom århundradena har av och till människor trott sig kunna räkna ut när Kristus ska komma tillbaka. Och gjort på ett likartat sätt.

Men han har inte kommit än. Det ankommer inte på oss att veta när han ska komma. ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern”, säger Jesus (Matt 24:26). Och Petrus förklarar i sitt andra brev: ”Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag” ( Petr 3:8).

Sett i det perspektivet har det bara gått två dagar sedan Jesus steg upp till himmelen. Men samtidigt har vår förväntan om hans snara återkomst svalnat betydligt. Beredvilligheten att inte samla skatter på jorden har också avtagit. Och vårt perspektiv inför döden har mera inriktats på det eviga livet, än på det radikala löftet om nya himlar och en ny jord.

För det är ju om upprättandet av detta – den nya Gudsriket - som berättelsen om Kristi återkomst handlar. Att Gud för tredje gången ska besöka sin älskade mänsklighet och leva tillsammans med oss. Den första gången var ju i Edens lustgård, där Gud vandrade med Adam och Eva i den svala kvällsvinden (1 Mos 3:8). Något som slutade i och med att människorna gjorde uppror mot Gud och gick sina egna vägar.

Den andra gången som Gud kommer till oss i historien gör han det som ett nyfött barn. För att genom Jesus Kristus återupprätta sin sargade mänsklighet och ge oss möjlighet att åter kunna äta av livets träd. En resa som slutade med att han själv dör och uppstår. Och lämnar kvar hos oss sin helige Ande, som gör människan till en ny skapelse.

Den tredje gången Gud kommer till oss på jorden är det för att inrätta Guds rike på jorden för alltid. ”Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”, skriver aposteln Petrus (2 Petr 3:13). Och när vi bereder nattvarden ber vi: Låt så snart den dag komma då du skapar nya himlar och en ny jord där fred och rättfärdighet, sanning och barmhärtighet bor för allt skapat.

Det är detta, mina vänner, som vi har att vänta på. Att slutet på Guds berättelse om mänskligheten och jorden är denna nya jord, där rättfärdighet råder för alla och för evigt.

Aposteln Paulus ber för oss med orden: ”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga.” (Ef 1:18).

---

Men hur ska vi då förbereda oss för detta? Hur ska vi kunna mogna till att kunna leva i denna nya värld, där ingen ondska finns, ingen synd och ingen nöd? Där Gud är allt i alla.

Den frågan har mänskligheten kämpat med i årtusenden. Och valt olika vägar. I det första förbundet mellan Gud och mänskligheten, det som beskrivs i Gamla Testamentet, försökte Gud styra människornas beteenden genom olika lagar och föreskrifter. Vi har här Dekalogen – 10 Guds bud - men också runt 600 andra bud och föreskrifter. Som sedan tolkades, omtolkades och förtydligades av fariséerna och de skriftlärde. Det blev inalles många tusen regler som inriktades på vad människan inte skulle göra. ”Du skall inte stjäla, inte dräpa, inte missbruka Guds namn etc”.

Det är förstås inget fel i detta i sig. Men problemet är att människan med den typen av förskrifter så lätt vänder blicken åt fel håll. Inåt, mot sig själv. I stället för utåt, mot Gud och medmänniskan. Det viktigaste blir att inte göra fel. Reglerna, föreskrifterna blir målen i livsvandringen, inte medlen.

Människan har så lätt att återfalla i regelstyrning. Vem minns inte t ex vår egen syndakatalog. Och vi ser också så mycket av detta i dag i vårt samhälle. Där lärare, sjukvårdspersonal, socialarbetare m fl dignar under en alltför stor börda av regler och kontrollsystem. Där det blir viktigare att göra rätt, än att göra rätt saker. Regler som tar alltför mycket tid och kraft från huvuduppgiften – barnen, de sjuka, de gamla, de utsatta etc. Och som krymper människan till att bli mer av en regelstyrd robot än den fantastiska skapelse hon egentligen är – med fantasi, kreativitet, engagemang och rättskänsla.

När Gud själv genom Jesus Kristus kommer till jorden så införs något helt nytt. Det är spännande.”Ett nytt bud ger jag er, säger Jesus, att ni ska älska varandra.” (Joh 13:34).

Kärleksbudet upphäver i och för sig inte de bud som Gud tidigare gett till sin mänsklighet. Men det uppfyller dem genom att visa på en helt ny väg att nå rättfärdighet.

Att vägen inte går över en inriktning på vad man själv inte ska göra, utan på en utåtriktning mot Gud och medmänniskorna. ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Luk 10:27)

Här sker alltså en radikal perspektivförskjutning. En ny väg bryts. Från den inåtvända kampen mot de egna synderna och tillkortakommandena. Till den utåtvända rörelsen mot de andra. Perspektivet blir i första hand inte längre jag. Utan du.

Den största gåvan Gud lagt i människan är hennes förmåga att älska. Och Guds helige Ande vattnar på nytt och på nytt denna förmåga hos oss om vi öppnar oss och låter det ske.

Vägen in i det nya Gudsriket går genom kärleken. Den kärlek som inte söker sitt. Låter vi den blomma och växa i oss så löser sig mycket av det andra av mycket lättare. Man kan inte stjäla, döda, ljuga osv för den man älskar… Människan har också fått i gåva förmågan att skilja på rätt och fel. Också här är vi unika i skapelsen. Det gör att vi kan välja. Välja mellan sanning och lögn, rättfärdighet och falskspel, trofasthet och svek, förlåtelse och straff, solidaritet och girighet, frid och strid. Väljer vi det goda blir vi alltmer lika den Gud vi skapats att avbilda. Och kan leva allt närmare Gud, också i hans tillkommande rike.

Viss misslyckas även den som älskar ibland. Men vi får akta oss för att fastna i detta. Vi får minnas vad Jesus säger till kvinnan som smörjer hans fötter inför korsfästelsen: ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.” (Luk :17).

I slutändan – den dag vi står inför vår Herre – får vi också uppleva att Guds kärlek till oss är större än vad vi någonsin kan förstå.

Eller med diktens ord:

Så går hon Gud till mötes
vid himmelrikets port
och i hans ögon ser hon
allt vad hon sagt och gjort.


Med blicken sänkt hon viskar
”Far, jag är hemma nu.”
Han svar är klart som ljuset
”Jag ser att det är du”.

”Så rent jag ville leva
den resa som jag fick”
hon viskar, ”men min Herre
så mycket fel än gick.
Av Dig jag fick i gåva
ett mänskoliv, min Gud
mer ville jag än kunde
väl hålla Dina bud.”

”Men jag var alltid med dig”,
Han svarar mjukt och lätt
”Och mycket mindre såg jag
det som blev fel, än rätt.
Din sorg och ångest bar jag i mången dunkel natt.
Och till ditt hjärta gav jag
mitt himmelrikes skatt.”
För att du drömmen drömde
förlåtelse du får.
För kampen mer än vinsten
mitt rikes frid du når.
Seså, tag mina händer
kom närmare min vän.
Din kamp och strid är över
nu väntar himmelen.”

I Uppenbarelseboken läser vi vad som väntar: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” (Upp 21:1-5).
 
Torgerd Jansson