meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Jesus skapar tro

2015-01-25   
 
Matteusevangeliet 8:5-13

Ibland, rätt så ofta faktiskt, förundras jag över Jesus. Hur har Jesus lyckats skapa tro hos en romersk soldat? Soldaten hörde ju till den andra sidan, till dem som förtryckte folket i Israel. Inte borde väl en av förtryckarna komma till Jesus och be Jesus om en tjänst. Men han gör det och han är dessutom övertygad om att Jesus inte behövde röra vid pojken. Och han har rätt. Hur kom han fram till denna visshet? Det får vi tyvärr inte veta. Fanns det en avgörande händelse där allting blev klart? Eller visste han själv inte riktigt hur han kom dit? Jag skulle gärna veta mer om denna officer. Dagens berättelse visar att allt är möjligt för Gud och att ingen står utanför Guds räckhåll. Dagens berättelse visar också att tron har mycket med tillit att göra. Läran och dogmer kommer sedan i nästa steg när man försöker beskriva sin tro.

Paulus skriver i sitt brev till Efesierna att tro är Guds gåva, en gåva som inte beror på våra gärningar. Vi kan inte göra någonting för att förtjäna tro. Tron är ingenting om vi själv kan åstadkomma. Trons är en gåva, den börjar och slutar hos Gud. Varför tror då så få människor här i Sverige på Gud och Jesus? Är det då bara några som får denna gåva medan andra inte får den? Nej, Gud försöker dra alla människor närmare till sig. Jag är övertygad om att det finns en gudslängtan inom varje människa. Den har Gud lagt i oss. Gud har skapt oss till sin avbild. För mig betyder det att det någonstans inom var och en av oss finns en liten glimt av Gud. En längtan. Vi kan välja, vi kan svara på denna längtan på olika sätt: Några vill inte svara utan försöker ignorera den. Några går vilse. Och några hittar hem.

Gud griper in i våra liv på olika sätt. I bästa fall blir det en levande relation vi har med Gud eller med Jesus. Och som med alla relationer finns det många olika berättelser om hur det började. I bibelsällskapets tidskrift läste jag en gång en berättelse som berörde mig djupt: Det var berättelsen om en kvinna i Kina. Med 96 fick hon sin första egna bibel, efter 50 år som troende, och hon gick många kilometer för att ta emot den. Hon berättade hur hon kom till tro: När hon var ung hade hon brutit sitt ben riktigt illa och blev sängliggande i mer än åtta månader. En spåkvinna var övertygat om att hon hade retat upp en ande och sagt att hon, spåkvinnan, skulle bygga ett skydd för henne. Så småningom kunde kvinnan gå med hjälp av två stolar. En dag besökte hon en släkting som var kristen och denne bad för henne. I sin bön tilltalade släktingen Gud som en kärleksfull far. Och kvinnan undrade: ”Vem är denne Gud? Kan han bli min pappa också?” Ibland behövs det inte mycket. Ibland räcker det med en bön. Men det behövs en människa som vågar göra det och för 50 år sedan var det livsfarligt att vara kristen i Kina.

Tyvärr, är det där med tron inte alltid så enkelt. Jag var på Vinterkonferensen förra veckan. Det är Equmeniakyrkans medarbetarkonferens som anordnas vartannat år. En kväll var det musikkväll med Magnus Helmer. Han inledde en sång med orden: ”Den här sången har jag skrivit när jag satt framför bitarna av mitt liv. När man gör så gott man kan och är övertygad om att man gör det som Gud vill och så skiter sig allt.” Jag blev så glad när jag hörde dessa ord. Det fanns någon som delade denna erfarenhet med mig. Jag tackade honom för det och han var lite förvånad. ”Det finns ju så många” sa han. Ja, det finns många, och det visste jag ju. Men på något sätt blir det på riktigt när någon annan vågar säga det. Det händer någonting när man möter andra som delar samma erfarenhet. Vi pratade inte mer om våra erfarenheter. Det är för personligt. Men bara vetskapen om att inte vara ensam bär och ger kraft.

Vi behöver varandra under vår vandring med Gud. Vi behöver varandra för att upptäcka spår av Gud i våra liv. Ibland behöver vi varandra för att kunna tolka det som händer i våra liv. Och ibland behöver vi någon som ber för oss. När jag läste på Teologiska Högskolan i Stockholm hade vi en gång i månaden någonting som kallades för ”Andligt forum”. Det var ett föredrag och efterföljande samtal i smågrupper. Under en termin berättade olika människor om sin andliga resa för oss. Den första som berättade var vår lärare Joel Halldorf. Och han började med att säga: När han fick förfrågan om han skulle vilja berätta om sin andliga resa inför många studenter och lärare var hans första reaktion: Nej, det vill jag absolut inte. Men sedan insåg han att hans berättelse inte bara var hans egen utan att den också var en del av en helhet. Vi behöver dela våra berättelser med varandra eftersom min erfarenhet kan vara till hjälp för någon annan. Kanske har jag varit med om någonting som är en viktig pusselbit i någon annans liv och som kan hjälpa den att ta ett steg till. Det har jag burit med mig sedan dess. Vi behöver dela våra berättelser med varandra. De ljusa berättelser och de när det är svårt.

Tron är inte någonting som är statisk. Det är inte en gåva som man en gång får och sedan är det klart. Tron är någonting som förändras. Tron går genom olika faser. Ibland är man tvärsäker och vet precis hur allting hänger ihop. Och så finns det tider där man tvivlar på det ena och det andra. Och det finns tider där det känns som om Gud inte längre lyssnar, och man har en känsla att man är alldeles själv. Johannes av korset, en av de stora kristna mystiker, kallade denna period för ”Själens dunkla natt”. Det är en period som många behöver ta sig igenom. Peter Halldorf, pastor och författare, betonar att det är en viktig fas i trons utveckling och att den hör till tron. Om man tar sig igenom den blir tron starkare. Magnus Malm skriver i en av sina böcker: ”Det tycks vara just besvikelsens vägskäl som avgör om resten av våra liv ska präglas av stagnation och bitterhet, eller av mognad och fruktbärande.” Det är just vid sådana vägskäl där vi behöver varandra. Då kan tvivel hjälpa oss att fördjupa vår tro. Tvivel är ofta frågor som är viktiga för oss och som vi brottas med. När vi kan lösa upp dessa frågor på ett konstruktivt sätt blir vår tro, vår tillit till Gud starkare. Gud är alltid ljuset vid tunnelns ände. Och även om det inte alltid känns så, så vand-rar Jesus alltid vid vår sida. Gud överger oss inte. Om Gud ställer oss inför en svår situation ger Gud oss också de redskap vi behöver för att ta oss igenom. Det kan vi lita på. Amen.

Låt oss be: Gud, tack att vi får komma till dig med den tro vi har. Tack att vi får lita på att du tar emot oss som vi är och älskar oss mer än vi någonsin kan förstå. I Jesu namn. Amen.
 
Petra Jonsson