meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Nåd och tjänst

2015-02-01   
 
MATT 20:1-16 NÅD OCH TJÄNST

Denna söndag inleder vi förfastan, vars söndagar har namn efter latinska räkneord. Denna söndags kallas seputagesima, för att den inleder den vecka där det är 70 dagar kvar till påsk.
Temat för dagens gudstjänst är Nåd och tjänst. Den står som en inbjudan till fastans vandring fram till dopet, eller dopbekräftelsen, i påsk. Vi inbjuds alla till arbete i vingården, som är den del av Guds vingård som är våra egna liv.
Så får vi lyssna till Herrens evangelium enligt Matteus:
Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: ’Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.’ Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: ’Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?’ De svarade: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han: ’Gå bort till vingården, ni också.’
På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: ’Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.’ De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: ’De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.’ Då sade han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.”

I denna liknelse utmanar Jesus våra föreställningar om rätt och fel. Han gör ofta det i sin förkunnelse av Guds rike. Och vi anar att detta Gudsrike, himmelriket, på många sätt är annorlunda beskaffat, än den värld vi lever i. Vi får blicka in i Nådens Rike…
Redan som barn har vi människor en mycket bestämd uppfattning om rättvisa. ”Det är orättvist”, säger vi ofta. Speciellt då vi själva får mindre av något vi vill ha. Mindre än vad någon annan får. Upprörda klagar vi över denna orättvisa.
Och när vi begrundar liknelsen om vingårdsarbetarna frågar vi oss: Är Gud inte rättvis? Kan det verkligen vara så???
Och Gud svarar oss: ”Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, Ta nu vad du ska ha och gå. Men jag vill ge den sista lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill, med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?” (Matt 20).
”Ser du med onda ögon på att jag är god? Det frågar Gud oss. Och utmanar vårt förhållningssätt i livet och till våra medmänniskor.
När vi jämför oss med andra väcks gärna en ondskans tagg i våra hjärtan. Den taggen kallas avund och den räknas som en av dödssynderna. Den är en svårbehärskad och svårbemästrad synd. Vi ser någon som fått mer – bättre lön, högre position, bättre livsvillkor - än vi själva. Eller som behövt bidra med mindre – jobba mindre, anstränga sig mindre, fått ett enklare liv etc. Och vi fylls av avund. ”Nog borde väl även jag….”, tänker vi.
Det sorgliga är att när vi mäter oss med andra, så finns det alltid någon som är mer, fått mer, kan mer etc. I något avseende. Självklart är det så. Ingen människa kan eller ska vara bäst på allt. Vi har skapats så som Gud ville det. Men unika gåvor och förmågor. Det är dem vi ska värna och utveckla. Var och en så gott hon kan. Vår uppgift är inte att kopiera någon annan i skapelsen. Vi behövs alla i det vi är.
Som Paulus skriver i Romarbrevet: ”Ögat kan inte säga till handen: Jag behöver dig inte. Inte heller huvudet till fötterna: Jag behöver er inte” (1 Kor 12:21). ”Gud har gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville.” (1 Kor 12:18).
Betyder det då att vi ska strunta i varandra? Inte bry oss om hur andra har det? Nej, visst inte. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra”, skriver Paulus (1 Kor 12: 26).
Jämförelser med andra, som leder till avund, bryter ner människan. Jämförelser med andra, som leder till medlidande och solidaritet, bygger upp människan. Gör henne till den hon skapats till att vara.
Våra jämförelser leder oss också ofta fel. För att vi har fel perspektiv. Eller fel kunskap.
Det är sant, att de vingårdsarbetare som först anställdes, fick arbeta många fler timmar än de som kom senare. Men vad är det som säger att detta är fel? De kunde ju arbeta så länge. Och detta att ha ett arbete, att kunna utföra det, är i sig en nådagåva.
Allt för många människor får i dag inte del av denna gåva. Får år från år gå utan arbete. Det är en sorg och en skam för hela vårt samhälle. Särskilt svårt är det när de unga, de som har så mycket lust, styrka och kraft, inte får möjlighet att bidra med sina insatser. Också detta leder så lätt till att människan bryts ner. Att arbetslöshet också leder till fattigdom gör minsann inte saken bättre.
Rätten till arbete, och skälig ersättning för detta arbete, är därför en grundbult i det goda samhället.
Och varför ska det vara givet, att den som kan arbeta mer, ska ha mer betalt än den som inte kan arbeta så mycket? I dagens liknelse utmanar Gud oss här. Vem vet, de som kom sist hade kanske inte samma förmåga som de som först städslades i vingården. Inte samma ork. Eller kanske bara inte samma tur.
Gud utmanar oss att se annorlunda på arbetets värde än vad vi gängse gör i vår kultur. Där de som har förmågan att härska över andra också så ofta tar för sig mycket mer än vad som är skäligt.
Eller som vi läste i den gammaltestamentliga texten:
”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,
Den starke inte över sin styrka,
den rike inte över sin rikedom.
Den som vill vara stolt skall var stolt över detta:
Att han har insikt och kunskap om mig
om att jag, Herren, verkar i kärlek,
i rätt och rättfärdighet på jorden,
ty däri har jag min glädje,
säger Herren.” (Jer 9:23)
Gud visar oss i dagens bibeltexter, att i Guds rike värderas människan inte för vad hon gör. Utan för vem hon är. Här inte ”allas lika värde” något som bara sägs. Utan något som faktiskt gäller.
”Med himmelriket är det som…”. Så inleddes vår evangelieberättelse om vingårdsarbetarna. Det är detta hela berättelsen handlar om. Att vi alla som unika personer ändå har samma värde som alla andra. Varken mer eller mindre.
I den meningen så blir också berättelsen om vingårdsarbetarna också eskatologisk. Den berättar för oss om den kommande världen. Där en hel del av det som vi i dag tycker är självklart inte längre gäller. Och där vi kommer att mötas av många nya överraskningar.
Ty Gud är kärlekens, godheten och rättfärdighetens Gud. Men också överraskningarnas Gud. Det finns en tillkommande värld – ett nådens rike. Livet här på jorden är som en gåtfull spegelbild av denna.
Men vi utmanas av Jesus att steg för steg gå längre in i denna nya värld. Att överge många av våra förutbestämda föreställningar och uppfattningar. Vad som till slut väntar vet vi inte. Ska vi inte veta. Men det spelar roll vad vi gör. Här och nu i detta liv på jorden. Kanske blir vårt liv i nådens rike också som en frukt av det.
För hur ska vi kunna leva i detta rättfärdighetens rike om vi aldrig lärt känna kärleken?
 
Torgerd Jansson