meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN

2015-04-05   
 
Att Jesus uppstod från de döda kan vara svårt att ta in med bara förnuftet. Det är någonting som verkar ligga långt ifrån vårt vardagliga liv. Men inte alltid. För något år sedan träffade jag en kvinna som också är pastor. Hon hade gått in i väggen och kommit tillbaka. När hon berättade om sin erfarenhet var det tydligt att hon hade fått se en glimt av uppståndelsens ljus redan i det här livet. Hon är nog inte ensam om det. Det finns många som har gått genom mörka tider och hittat tillbaka till livet och som kan berätta någonting om hjärtan mer än med hjärnan.

I dagens text möter vi Maria från Magdala. Vem var denna Maria från Magdala? Maria var ett vanligt namn under Jesu tid. Jesus mor heter också Maria. Lukas skriver i sitt åttonde kapitel att Jesus en gång hade botat Maria från Magdala och att hon var en av de kvinnor som följde Jesus och lärjungarna. Vi vet inte så mycket mer om henne. Det finns många olika teorier kring Maria från Magdala men de är mest spekulationer och ibland rena fantasier. En sak är dock säker: Hon hade en framträdande roll och hon nämns oftare i evangelierna än många av lärjungarna.

I dagens text är Maria från Magdala förtvivlad. Hon har varit med om mycket de senaste dagarna och man kan ana att hon fortfarande är i ett tillstånd av chock: Att se hur Jesus har torterats till döds. Hon har stannat kvar vid Jesus sida fram till slutet trots all smärtan. Tillsammans med några andra kvinnor har hon dröjt kvar vid korset, sett Jesus dö en plågsam död. I Lukasevangeliet står att hon kom tillsammans med andra kvinnor för att smörja Jesus kropp. Men Jesus döda kropp är inte kvar. Hon sitter där och gråter. Det finns inte mycket mer hon kan göra. Hon ser inte att någonting har förändrats. Hon ser så klart en förändring, hon ser att Jesus kropp är borta, men hon ser inte genast att det har blivit en förändring till det bättre. Hon tror att det har blivit ännu värre. Hon är på bristningsgränsen, tål inte mycket mer och ser inte när det ljusnar. ”Varför gråter du?” frågar änglarna. Hon ser inte att atmosfären runt omkring henne har förändrats, hon orkar inte ens bry sig om att fråga vem de är. Hon svarar på frågan och berättar det som ligger högst upp. ”Någon har flyttat min herres kropp. Jag vet inte var den är.” Hon är vilse och har tappat riktning. Och hon får svar direkt: Jesus stod där, alldeles i hennes närhet. Inte precis där hon letade efter honom, men mycket nära. Hon behöver lyfta blicken först och se sig omkring. Jesus är så nära. Också han frågar henne: ”Varför gråter du?” Och lägger till ”Vem letar du efter?” Han vet svaren, så klart, men han möter Maria där hon befinner sig och låter henne berätta. Jesus ger henne tid och låter henne själv upptäcka svaren när hon är redo för dem. Sakta och ömt leder han Maria i rätt riktning. Han säger inte någonting i stil med: ”Fattar du inte att jag är här, framför dig?” Han är tålmodig och varsam. Varför känner Maria inte igen honom? Har han förändrats så mycket? Eller är det därför att hon har så mycket att bearbeta att hon inte kan ta in nya intryck? Det händer att man är inne i sin egen bubbla och inte ser så mycket av det som händer runt omkring en. Särskild när man var med om traumatiska händelser. Maria märker i alla fall att han vet mer när han frågar vem hon letar efter. Och hon misstänker genast det värsta: Att det var han som hade tagit kroppen och nu står han där och kanske retas. Hon lyfter blicken något och försöker få reda på var Jesus kropp finns. Jesus försöker än en gång att nå henne och kallar henne vid namn. ”Maria” och då vaknar hon upp och ser honom. Plötsligt ser hon att det verkligen är han, Jesus. Vilken lättnad det måste ha varit, vilken glädje och kanske också lite förvirring. Han är här. Jesus är här. Det är det viktigaste. Då kommer allt ordna sig på ett eller annat sätt. Bara Han är här. Jag hade nog fallit Jesus om halsen om jag hade varit Maria. Och hon hade kanske en liknande tanke och hejdades av Jesus. ”Rör inte vid mig.” Hon kan inte hålla fast hans kropp här i världen. Det kommer inte att bli som det har varit. Nu börjar någonting nytt. Jesus ber Maria att berätta om för lärjungarna vad hon har sett. Varför är det bara Maria som får se Jesus vid graven men inte de lärjungarna som också fanns där? Jesus valde att uppenbara sig för Maria. Det är en kvinna som får i uppgift att vara den första att sprida den glada nyheten om Jesus uppståndelse.

Påskveckan är en intensiv tid och den rymmer hela livet. Där finns vänskap och gemenskap när Jesus delar sin sista måltid med lärjungarna, det är långa ensamma stunder i Getsemane i ångest och förtvivlan, där finns vännernas svek, långfredagens smärta och sorg, saknad och förtvivlan och påskdagens stora glädje när det äntligen har blivit ljust igen. ”Vad som än händer på din färd, så vandrar uppståndelsen emot dig” lyder en vers i psalm 827, som vi snart ska sjunga. Dessa rader sammanfattar påskveckan och livet.

Det går inte att bevisa att uppståndelsen verkligen skedde. Det är någonting som man tror på eller inte. Vi kan läsa om den och lära oss av bibelns berättelser och vi kan berätta om det vi själva har varit med om. Tron brukar växer fram i ett personligt möte med Jesus. Hur dessa möten ser ut kan vara väldigt olika. Ibland ser vi inte att vi möter Jesus, som Maria, som trodde att hon pratade med trädgårdsvakten. Men Jesus finns där i vår närhet. Han har tålamod och ger aldrig upp. Han möter var och en av oss där vi är, inte där vi borde vara. Han lyssnar till det vi har att berätta för honom och leder oss ömt i rätt riktning. Och ”Vägen den börjar där du står”, som det står i en annan rad av psalm 827.

Låt oss be:
Gud, vid det första gryningsljuset var det ingen som hoppades något. Det fanns varken väntan eller förväntan. Det enda som fanns var besvikelse och sorg. Undret skedde ändå! Människors tro kan uträtta mycket – men inte detta. Människors otro kan hindra mycket – men inte detta. Tack Gud, för att det verkliga hoppet i världen inte är beroende av om jag orkar hoppas eller inte. Kraften är din – inte människors. Amen.
 
Petra Jonsson