meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Tro och liv

2015-08-16   
 
Luk. 18: 9-14

Finns det några idag som bekymrar sig om rättfärdighet? Diskuterar vi någonsin o hur an lever ett rättfärdigt liv eller hur an ska leva för att kunna kalla sig rättfärdig? Kanske inte ordet rättfärdig ingår i vår vardagsvokabulär, men nog funderar vi överfrågeställningen om vi klär den i andra ord. Kanske reflekterar vi över vad Gud kommer att säga till oss den dagen vi står inför honom och ska avlägga räkenskap. Och kanske vi har funderat över vad han kommer att säga till en del andra vilkas liv och leverne vi kan ha synpunkter på. Vad är det egentligen som gäller som inträdesbiljett till Guds Rike? Och kan vi, här och nu bedöma vilka som kommer att vara med och vilka som får stanna utanför?
Många kristna har lagt ner mycket möda på att fundera över dessa frågeställningar. Frågan är om det inte har varit en helt fåfäng möda. Hur ska vi kunna bedöma varandras fromhet? Ja, hur ska vi kunna veta något om det som var rubriken över denna söndag tidigare, äkta eller falsk fromhet. Vi kan ju bara se varandras yta. Det är bara Gud som kan se in i våra hjärtan. Det kan vara lätt för en människa att lägga sig till med den rätta vokabulären och det rätta tonfallet. Det är lätt att lägga sig till med de rätta maneren. Och kan vi verkligen bedöma vad som är inlärda beteenden och vad som är sprunget ur en äkta övertygelse?
Ibland kan vi bli riktigt lurade av en falsk fromhet. För många år sedan, när jag var nyinflyttad i Stockholm, hade Immanuelkyrkans församling ett pensionat som kallades Borgen. Huvudbyggnaden bestod av en stor sekelskiftesvilla med fornnordiska inredningsdetaljer. Den låg på en mycket vacker plats vid Brunnsviken med utsikt över vattnet. En sommar ko det dit en mycket sympatisk gentleman och tog in på pensionatet. Han presenterade sig som pastor och var snart involverade i de andakter och samlingar som hölls på Borgen. Han blev mycket omtyckt. An befann sig ständigt i centrum för all uppmärksamhet, speciellt alla damers uppmärksamhet. Efter ett tag började han berätta om Island. Det visade sig att han kunde mycket om ön. Alla blev intresserade och så föddes idén om att ordna en resa dit. Pastorn började planera för resan. Många anmälde sig. Det samtalades mycket o resan och alla var förväntansfulla. Det blev dags att betala in sin anmälningsavgift. Och när alla gjort det så gick den gode pastorn upp i rök och med honom alla pengar. Nu fanns det ett nytt, allmänt samtalsämne på Borgen. Men nu var inte alla så förtjusta i att delta. Det var nog många som kände sig godtrogna och naiva. Vi såg aldrig mer till den gode pastorn och ännu mindre av några pengar.
Denna berättelse kan vi skratta åt, men den visar ändå på hur lätt det kn vara att dupera andra bara man kan den rätta vokabulären och känner den miljö man rör sig i. Pastorn var direkt ohederlig, men man kan kanske inte kalla honom för fariseisk.
Jesus varnar för fariseism i dagens text. Detta att bekymra sig mer om att uppfylla lagens bokstav än att fundera över lagens intentioner. Det är en företeelse som inte bara finns inom judendomen. Mycket av det har funnit fotfäste i den kristna kyrkans olika schatteringar. Vi skulle kunna ägna mycket tid idag till att skärskåda olika fariseiska uttryck och vi skulle säkert kunna åstadkomma att vi alla gick härifrån uppfylld av känslan att vi aldrig kommer att leva upp till Guds förväntningar på oss. Det hade vi inte vunnit något på och det är ju inte heller Jesu intention när han berättar den liknelse vi läst.
Jesus berättar denna liknelse medan han vandra den långa vägen upp till Jerusalem tillsammans med sina lärjungar. Många av kyrkoårets texter har samma kontext. Jesus undervisar sina lärjungar om vad det vill säga att vara en Jesu efterföljare. D.v.s. vad det är att vara en kristen. De funderar tillsammans över den ständigt aktuella frågan: hur lever jag ett rättfärdigt liv, ett liv som är gott inför Herrens ögon?
Vi vet ju att det är publikanen som ska framstå som vårt föredöme. Det är honom som Jesus ställer upp som ett exempel för oss. Fariséen i alla sin präktighet har missat poängen. Kanske kan vi ändå känna en viss vånda inför den här berättelsen. På något sätt känner vi oss mer befryndade med fariséen. Vi lever i allmänhet upp till de förväntningar som vår omgivning har på oss. Säger nu Jesus till oss att detta är ingenting värt? Ska vi ständigt behöva stå där som publikanen, med ögonen riktade mot golvet, ältande våra tillkortakommanden i all evighet? Kan vi aldrig få vara glada och tacksamma över att Gud har gett oss ett välordnat liv?
Men kanske att meningen med liknelsen inte var riktigt denna. Kanske Gud vill säga till oss att hans sätt att värdera mertiter inte är riktigt vad vi förväntat oss. Kanske han vill förvarna oss om att det väntar oss en del överraskningar, både under vårt liv och under nästa. En först och främst vill han nog säga oss det som är poängen i all textutläggning, detta att kärleken är den överordnade principen i allt liv, i all gemenskapen med Gud. Jesu kritik av fariséerna är inte att de lever efter de regler som Gud har gett dem, utan att de låter laguppfyllelsen bli den viktigaste principen i deras liv. Och att de ibland kan gå över lik för att kunna leva efter alla regler. Är det ett dike som även vi är nära att falla i? Men nu säger Jesus, Vill du älska Gud och leva med honom, måste du först se din medmänniska i ögonen och låta Guds kärlek strömma genom dig till denne. Och evangelisten Lukas stora tema är detta, att Gud har en speciell kärlek till syndare.
Och här möter vi en syndare som kommit till insikt om sitt misslyckande och som plågas av det. Han är inte ensam om sin situation, men frågan är hur han kan komma vidare.
För många år sedan arbetade jag som RIA-föreståndare. Det var en spännande värld på många sätt. De flesta av mina vänner kunde inte förstå att jag tyckte att de var ett roligt jobb att hela tiden umgås med fyllerister och knarkare, men det var det. Men visst fick jag möta mycket smärta. De människor jag mötte levde hårda liv. De mötte misstro och avsky. De hamnade i slagsmål och bar på skador av all de slag. Men fram för allt bar de på sina inre skador. När jag talade med mina vänner på RIA kunde jag ana en stor smärta. När de såg sig i spegeln såg de en misslyckad människa. När de speglade sig i andras blickar såg de en misslyckad individ. De får hela tiden bekräftat att de är värdelösa och att det inte betyder något hur de lever sina liv. De kunde lika gärna fortsätta supa eftersom deras liv ändå var värdelösa.
Men är de egentligen så ensamma om sina upplevelser. Vi har nog lite till mans stått där. Den dagen då våra tillkortakommanden grinade oss i ansikte. Den dagen då vi fällt ner blicken av skam när vi sett oss i badrumsspegeln. Den dagen då det kändes som om alla våra vänner skulle vända sig ifrån oss. Då när det kändes som om vi aldrig er skulle våga vända oss mot Gud och se in i hans ansikte. Så kanske vi trots allt kan känna igen oss i publikanens situation.
Kanske är det detta som Gud vill visa oss idag. Att vara en riktig människa det är just att våga skåda sina ofullkomligheter och sina misslyckanden i ansiktet och ändå våga gå vidare och tro på en framtid. Att inte fastna i självömkan, men inte heller gräva ner allt för att glömma det så fort som möjligt. Att inse att det tillhör den mänskliga naturen att vara svag och att ha onda sidor, men att inte använda det som en ursäkt för att leva ett hållningslöst liv. Att inse att vi alla bär på dolda djup inom oss, och att ingens liv är särskilt lätt och att steget mellan det ”lyckade” och det ”misslyckade” livet inte alltid är så långt. Om vi någonstans bär med oss vetskapen om det bräckliga i vår situation kanske vi också får en annan inställning till andras misslyckanden. Vi inser att Gud finns närvarande i allas våra liv, att han hyser kärlek till alla och att han ser meriter där inte vi förmår upptäcka några.
Så finns det en inbjudan i varje söndags text. Det finns en inbjudan att komma närmare Gud, att försöka förstå mer av det som bara låter sig anas, att leva sig mer och mer in i Guds mysterium. Varje dag bjuds vi att komma allt närmare Herren, samtidigt som vi ser att han alltid lever i oss och omkring oss. Det finns alltid något mer som Gud vill låta oss uppleva tillsammans med Honom.
Störst av allt är kärleken. Guds kärlek till sin skapelse och Hans kärlek till oss, sina barn. Den kärleken får leva genom oss och förmedlas till andra. Idag får vi be att vi får vara det vidöppna kärl so tar emot av Guds kärlek och som sedan får flöda över till alla runt omkring oss.
 
Kristina Färdeman