meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Goda förvaltare

2005-07-24   
 
Sjätte sönd e tref. Luk 16:1-13

Rubriken för dagens gudstjänst är Goda förvaltare. Det handlar alltså om hur vi ska leva våra liv. Om det ansvar vi har för skapelsen, för allt levande och för oss själva.
Låt oss börja med att läsa dagens evangelietext. Den är hämtad ut Lukasevangeliets 16 kapitel, verserna 1 – 13.
-------
Jag kan inte längre gå i min skog. Den är skövlad. Över den mossbeklädda marken, med det gröna blåbärsriset, har stora avverkningsmaskiner gått fram. De har plöjt djupa fåror, vräkt upp stora stenblock och mejat ner de smala björkstammarna. Kvar ligger ris och grenar i stora bråten. I min skog växer inte längre linnéan. Där kommer inte längre liljekonvaljerna att stå i blom de första varma sommardagarna i juni. Där kan jag inte längre gå efter kantareller om hösten. Rådjuren och den stora älgen får ta en annan väg till sina legor.
Det kallas att min skog har blivit brukad och markberedd.
Nej, det är inte min skog. Jag bara kallar den så för att det är den skog jag älskat. Någon annan äger min skog. Någon som sätter mammon före Gud.
Fast egentligen kan väl ingen äga en skog. Vi ägnar så stor del av våra korta liv på jorden till att samla på oss det vi kallar ägodelar. Ofta mer och fler än vi behöver. Men äger vi egentligen någonting? Är det inte allt bara ett lån, något vi får att förvalta under vår korta livsvandring. Är inte allt egentligen en gåva? Livet, de människor vi älskar, ja hela skapelsen. En gåva från livets Gud – given oss utan vår egen förtjänst eller förskyllan. Given oss att vårda och värna. Att ta ansvar för. Redan i första Moseboks första kapitel får människan uppdraget av Gud att ”uppfylla jorden och lägga den under sig. Att härska över havets fiskar och alla djur som myllrar på jorden.” (1 Mos 1:28).
Nej min skog är inte min skog. Den är ingens annans heller. Den är en del av Guds skapelse. Av Gud.
Ignatius af Loyola, rikemanssonen som blev fattigmunk och grundade Jesuitordern, ställer i sina andliga övningar detta på sin spets. Han frågar: Hur ser du på skapelsen? Är skapelsen till för att betjäna dig? Eller är det din uppgift att betjäna skapelsen?
Allt det här vi säger oss äga har vi egentligen fått i gåva av Gud. En gåva till låns. Lånad av våra förfäder. Och av våra barn. Men ingen av dessa barn kommer att kunna gå i min skövlade skogen. Det tar hundratals år för såren att läka. Och då har för länge sedan en ny avverkning och marberedning skett. Ånyo har mammon älskats mer än Gud.
-------
Jesus är ofta mycket bekymrad över vad rikedom och pengar gör med oss människor. Inget varnar han så ofta för som just detta. Och med så stor skärpa. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”, säger han (Matt 19:24). Även om vi betänker att ”Nålsögat” var namnet på den trängsta porten i Jerusalems murar – man kan än i dag se märken efter den i muren när man sitter i Getsemane örtagård – är detta en svår liknelse. ”Vem kan då bli räddad?”, utbrister lärjungarna bestörtade (Matt 19:25). Och vi instämmer.
Det svåra med rikedom är ändå inte pengarna i sig. Det svåra är att de så lätt förvränger blicken för oss. Antingen så att vi – i kraft av våra ägodelar – tror oss kunna leva utan Gud. Eller så att vi gör pengarna till det viktigaste i våra liv. Att vi dyrkar guldkalven i stället för Gud.
Det märkliga är att ju mer vi människor äger, ju girigare verkar vi bli. Min skövlade skog ägs inte av någon småbrukare, utan av en av de största markägarna i kommunen. Under mina många år i socialnämnden mötte jag också många fattiga och utsatta människor. Men sällan mötte jag där girighet. Inte heller högmod. Ödmjukhet och generositet var mycket vanligare. Dessa människor visste pengarnas rätta värde. Eftersom de hade så lite.
---------
På 80-talet gjorde jag en längre resa i USA. När jag såg hur man där behandlade fattiga och sårbara människor var jag stolt över mitt hemland. Stolt över den svenska välfärdsstaten. Och jag var övertygad om att vi skulle bygga vidare på den. Att värden som solidaritet och rättvisa var så djupt förankrade i den svenska folksjälen att de alltid skulle vara rättesnören. I dag är jag inte lika säker längre. Visst finns det fortfarande mycket godhet, generositet och ömsinthet i vårt samhälle. Med de ledande opinionsbildarna talar knappast längre om detta. En glidning har skett. En värderingsförskjutning. Individualism och självförverkligande har blivit modeord. Det gäller att satsa på sig själv. Att få ut så mycket som möjligt för egen del under den korta jordevandringen. Att kräva sin rätt långt mer än att göra sin plikt.
Här är det viktigt att vi tar upp kampen. För hur vad det Jesus sade. Om vi tiger kommer stenarna att ropa. (Luk 19:40). Det kanske är det stenarna i den skövlade skogen gör i dag.
--------
Men handen på hjärtat - nog dansar vi runt guldkalven. Penningen, vinsten, förtjänsten har fått en dominerande plats. Se bara i media. I radion finns det bara plats för 6 minuters morgonandakt klockan kvart i sex om mornarna. På vardagar. Sex korta minuter för Gud vid en tidpunkt då de flesta fortfarande sover. Men för pengar finns stor plats. Många gånger under dagen och på bästa sändningstid dessutom. Ekonominyheterna har till och med fått en egen fast plats i TVs nyhetssändningar. Och bläddrar man igenom en veckas Katrineholms Kuriren finner man normalt bara två korta ställen där man över huvud taget kan spåra ett tal om Gud. I predikoturerna och i veckans ”Inför helgen”…
Det är klart att det här spelar roll. Det är klart att vi på detta sätt lär oss själva och våra barn att något av det allra viktigaste i livet är börsens upp och nergång, räntenivån och kronans värde gentemot dollar och euro. Det är klart att vi samtidigt lär att Gud inte är särskilt viktig. I vart fall inte så viktig att Gud får ta plats och uppmärksamhet i vårt dagliga liv.
Det vi då lär är att mammon är viktigare än Gud.
-------
”Ingen kan tjäna två herrar”, säger Jesus i dagens evangelietext. ”Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre.” Är det det här som ligger bakom den aversion mot allt som har med Gud att göra som finns på många håll i vår tid? Man ska helst inte tala om Gud. Det stör. Det är väl också därför Gud inte får ta plats i våra media.
”De har sagt att jag inte får läsa välsignelsen”, sade Lennart Koskinen härom året i ”Tankar inför dagen”, alltså det som förut hette morgonandakten. ”Men ni vad jag menar. Och ni vet vad jag skulle säga just nu om jag fick.”
Det är klart att Gud stör. Om det är mammon som man älskar.
-------
Också människors värde mäts i dag i pengar. De resurs- och röststarka tar för sig. Ju fler gåvor man fått, ju mer ska man ha betalt. Miljonlöner och miljardfallskärmar är helt OK, säger de. Vi är ju så speciella, så särskilt värdefulla…
Här känns som om Jesus står väldigt ensam. Han som sätter tjänande och lydnad i första rummet. Som under sin jordevandring inte ägde någonting av det timliga. Kanske kan vi spåra något av sorg när han säger ”Rövarna har lyor och himmelens fåglar har bon, men Människosonen har ingen stans där han kan vila sitt huvud” (Luk 9:58). Men Jesus visste sin väg. Han följde den. Och han har sagt till oss att följa honom.
När vi tar för oss för mycket för egen del begår vi ett brott mot själva skapelsen. Varje människa är skapad av Gud till hans avbild. Vi är därmed alla lika mycket värda. Oavsett hur vi ser ut eller vilka förmågor vi har. Den rikt utrustade, den som föds av ”rätta” föräldrar och i ”rätt” land, den som har makt, har därför ingen rätt att ta för sig mer än sin andel av skapelsens gåvor.
Och har ni tänkt på vad vinst egentligen är? Det är att ta mer betalt för en sak än vad som behövs. Hur kommer det sig att detta anses så särskilt fint och bra?
Det är också svårt att se hur framgångsfixeringen skadar våra barn och ungdomar. Alla kan inte bli vackrast, rikast och bäst i mammons rike. Och när man inte kan det, fast det sägs att det är det man ska, så är det också lätt att bli missmodig och ge upp. När vi låter de yttre tingen avgöra vårt värde tappar vi vår egentliga människovärdighet. Den vi fått av Gud själv. Eller som Martin Luther King sade i sitt berömda tal ”I have a dream…” Hans dröm var att hans barn inte skulle dömas efter sin hudfärg utan efter moralen i deras karaktärer.
Människans värde kan inte mätas i pengar, hudfärg eller vad hon kan prestera. Varje människa är oändligt värdefull. Gud har danat henne och sett henne just sådan som hon är. Men berättar vi detta för våra barn och ungdomar? Hur kan vi lära dem att självkänsla och självförtroende inte har något med pengar att göra? Samtidigt som vi accepterar att människans värde mäts i pengar. Och att det är långt mer värdefullt att arbeta med döda ting – hus, vägar, elektricitet etc – än att vårda människor?
------
Ändå - pengar och resurser är inget ont i sig. Tvärtom kan de användas till att göra mycket gott. Frågan är bara vad vi väljer. ”Använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket”, säger Jesus i dagens evangelietext (Luk 16:9).
Ser vi oss om i historien och i vår nutid kan vi också se människor som inte fastnat i mammons garn. Som tjänat Gud mer. Vi hittare dem i den tidiga kristna kyrkan där man levde i egendomsgemenskap. Vi hittar dem bland ökenfäderna och ökenmödrarna. Som t ex hos Antonius, klosterrörelsens grundare.
En dag i slutet av 200-talet i den lilla byn vid Nilens strand drabbas han plötsligt, under en vanlig gudstjänst, av Kristi ord ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig.” (Matt 19:21). Han säljer han sitt fädernesarv, placerar sin lillasyster hos några betrodda nunnor och ger sig ut i ödemarken. I 20 år ägnar han sig åt andlig träning – ensam med Gud. Men ryktet om honom sprider sig. Människor söker sig till den befästa brunn, långt där ute i öknen, som är hans boplats. Men de får vänta. Först efter 20 år kommer Antonius ut – då som en fulländad andlig mästare. Han har besegrat sig själv och uppnått den ursprungliga skapelsens totala jämvikt och harmoni. Nu börjar hans yttre livsgärning. Han undervisar och delger sina erfarenheter. Han blir andlig ledare i det första klostret, som växer upp runt honom.
Därmed inleds också en ny epok i kyrkans liv som kommer att få enorm betydelse. Inte minst när kyrkan av och till tappar sin andliga drivkraft, och blir mer av institution och maktapparat än salt och ljus. Klostren får också stor betydelse för samhället Långt före välfärdssamhällets tillkomst vårdar klostren skapelsen och livet. Här tjänar man Gud, inte mammon.
-----------
Också i vår tid finns människor som vi kan ta till förebild som goda förvaltare. Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Dag Hammarskjöld för att bara nämna några. Men ändå det är oftast inte bland maktens män som man finner dessa förebilder. Vi får som Ylva Eggehorn säger i psalmen ”söka längre ner”. Där Kristus är. Kanske finner vi vår förebild alldeles nära. Kanske sitter hon bredvid dig här i kyrkan i dag. Kanske mötte du henne på gatan i går. Men du såg henne kanske inte. För hon är sällan en huvudperson. Ofta är hon en kvinna, ibland en man, ibland ett barn, ibland till och med en av de väletablerade. Men hon gör sällan något väsen av sig.
Ett annat igenkännetecken är att hon ofta ger bort något. Sin tid, sin omsorg, något hon äger. Eller rentav hela sitt liv. Allt detta sker utan några större åthävor. De flesta märker det inte ens. Ofta inte heller de som får hennes gåvor.
För det tredje begär hon sällan något igen. Trots att hennes gåva kan ha kostat henne väldigt mycket. Kanske rentav allt hon hade, som den fattiga änkan i Markusevangeliet. Hon som, enligt Jesus, gav mer än alla andra, när hon lade sina två kopparslantar i tempelkistan. Hon som inte gav av sitt överflöd, utan gav allt hon ägde (Mark 12:42-44).
Några dagar senare ska Jesus göra detsamma på korset. Ge allt han äger – sitt liv. För att följa Guds vilja. För att tjäna skapelsen och skapelsens Herre.
-------
Den väg de här människorna följer är kärlekens väg. Den är också vår väg och vår räddning. För när vi älskar Gud värnar vi också hans skapelse. När vi älskar våra medmänniskor kan vi inte roffa åt oss på deras bekostnad. När vi älskar oss själva mäter vi inte vårt värde i ägodelar, status eller maktpositioner.
Det som bär oss igenom svårigheter och kamp mot våra begär och tillkortakommanden är Guds helige Ande – den oerhörda gåva vi fått av Gud genom Jesus Kristus. Vi minns Jesu svar på lärjungarnas bestörta fråga: ”Vem kan då bli räddad?”. Han säger: ”För oss människor är det omöjligt , men för Gud är allting möjligt” (Matt 19:26).
Det är alltså inte hopplöst. Också du och jag kan bidra till att bygga en värld där rättfärdighet råder. Vi kommer inte på jorden att nå ända fram till det rike vi skulle vilja se – Guds rike. Men det spelar roll vad vi gör här och nu. Vi kan använda våra liv – förvalta vår stund på jorden - till att göra världen åtminstone något bättre att leva i. I något avseende. För någon människa.
Låt oss då gå ut och göra det. Låt oss gå ut och göra vår stad, vår plats på jorden, till en plats där glädjen får växa på sorgens bekostnad, där rättvisan får växa på girighetens bekostnad och där solidariteten får råda över egoismen.
Gör vi så, då kommer kanske linnéan att kunna blomma igen i min skog. Då kan liljekonvaljerna åter sprida sin doft i försommarnatten. Då kan de gula kantarellerna åter växa upp som solar ur den gröna mossan.
Och då, mina vänner, då kommer inte längre stenarna att ropa.
Amen
 
Torgerd Jansson