meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Medmänniskan

2015-08-30   
 
Luk. 10: 23-37

Det går ett rop genom historien. Det startar i 1 Mosebokens 4:e kapitel och det pågår fortfarande. Det tycks som om det kommer att eka in i evigheten. ”Ska jag ta vara på min broder?” ropar Kain till Gud. Samma fråga, i skiftande utformning har ekat genom historien. ”Måste jag verkligen ta hand om min broder?
”Vem är min nästa”?, frågar den laglärde mannen i dagens text. Det står att han frågar för att sätta Jesus på prov, men vi vet inte om han frågar därför att han verkligen vill höra Jesu svar.
”Vem är min nästa”? har mänskligheten fortsatt att fråga. Under Nya Testamentets tid var det självklart att man kunde äga slavar. Men var min slav verkligen min nästa? När européerna kom till Sydamerika ställdes frågan: är indianerna verkligen människor? Man diskuterade på allvar om ursprungsbefolkningarna kunde betraktas som människor eller om de skulle ses som något mellanting mellan människa och djur. Lägre stående var de i alla fall.
Under den stora slavhandeln på 1700-talet var inte många kristna bekymrade över den. De flesta slavägare i USA var goda kristna och gick i kyrkan på söndagarna. Den svarta slaven var definitivt inte den vite mannens nästa.
Idag påverkas vi av främlingsfientliga rörelser som tror att vår vita ras, på något sätt besudlas av att blandas upp med folk av andra kulturer. Och hur ser vi egentligen på alla tiggare? Är de vår nästa eller bara ett störande inslag i gatubilden. Eller kanske de är mest störande för vår egen självbild.
Jesus ger sin samtid en mycket tydlig bild. Den goda mannen i berättelsen kommer från det folk som de flesta judar föraktade, samarierna. Ingen jude kunde tänka sig att äta med dem t.ex. De kunde knappast prata med varandra. Nu lägger Jesus upp sin berättelse så att han låter två viktiga representanter för tron gå förbi den skadade mannen. Prästen och leviten var på väg till sin tjänstgöring i templet. Om de hade tagit hand om en skadade mannen hade de fått blod på sig. Då hade deras rening inför tjänstgöringen blivit förstörd och de hade fått gå hem och börja om från början. Det var viktigare för dem att uppfylla lägens bokstav än att uppfylla dess anda. Den enda som brydde sig om den skadade mannen var en representant för det folk som judarna föraktade. Det måste ha svidit i den laglärde mannens självkänsla när han fick säga att det var samariern som uppfyllt det som krävs för att få evigt liv.
”Vad ska jag göra för att vinna evigt liv”? var ju den laglärde mannens ursprungliga fråga, skälet till att Jesus berättar sin liknelse. Jag vet inte hur ofta ni och jag funderar över det eviga livet. Eller vilka tankar vi har om vad vi behöver leva upp till för att Gud ska acceptera oss i sin evighet när den dagen kommer. Mycket av tankarna kring Guds krav på oss präglas av hur vi blivit fostrade. Vi ska vara snälla och skötsamma, flitiga och arbetsamma. Kyrkans undervisning har i forna tider präglats av behovet av att hålla människor på plats. Var och en skulle veta sin plats och inte förhäva sig. Ingenting skulle få vara för enkelt. Vi skulle alla arbeta och slita för att sedan förtjäna någon vila.
Dagens text är en del av Jesu undervisning om evigheten, och vad som krävs av oss för att få komma dit. Och vad säger han? Ta hand om din nästa! Vi kan jämföra med undervisningen i Matt. 25: 31 som handlar om Människosonens dom. Där är det ännu tydligare tal om vägen ini evigheten hos Gud. Herren sitter där och vi alla står vid hans fötter för att få vår dom. Och vilka är då kraven? Även här handlar det om hur vi har behandlat våra medmänniskor. Den som har gett mat och dryck till den som behövde det. Den som har besökt sjuka medmänniskor. Den som har gett husrum åt den hemlösa och gett kläder till den som är utan. Det är de som får komma hem till härligheten hos Gud.
Vi hamnar ständigt i detta. Min relation till Gud måste alltid ta sig uttryck i min relation till medmänniskan. Den kärlek jag tar emot från Gud ska strömma vidare till dem jag har omkring mig.
Kärleken är det viktigaste ordet, den viktigaste relationen som Gud ger oss. Så känns det alldeles självklart att vi idag har läst orden från det 1:a Johannesbrevet. Mina kära, låt oss älska varandra ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.
Känns det för enkelt och kravfritt att tala om kärlek? Som att vi kan slafsa omkring lite hur som helst bara vi känner oss lite kärleksfulla. Ni kanske får minnen från det glada 70-talet då många gick runt och talade om Love and Peace och såg allmänt godhjärtade ut.
Nej det är snarare tvärtom. Jesus ställer oss inför livets realiteter och säger till oss, nu måste du tänka själv. Vilket blir ditt val om det är kärlekens bud som ska styra dina handlingar. Hur vill Gud att hans kärlek ska manifesteras genom dig? Så står vi där vi står. Vi läser och ser på TV om världens ohyggligheter. Flyktingarna ser på oss genom TV-rutan med sina lidande ögon. Vi kan knappt gå och köpa vårt dagliga bröd utan att mötas av en tiggare som vädjar till vårt samvete. Och så har vi, runt omkring oss, våra vänner, släktingar och andra bekanta som drabbas a sjukdomar, olyckor och död. Och vi måste förhålla oss till allt detta.
Blir det lättare av att tänka på Guds kärlek som strömmar genom mig? eller blev det bara ytterligare en pålaga? Kanske vi ända kan tänka oss att det blir en perspektiv-förskjutning. Mitt liv med Gud är inte en enskild angelägenhet mellan Gud och mig. Den handlar inte bara om att fundera över hur vi har det tillsammans, Gud och jag. Gud vänder helt handgripligt på oss. Han vänder oss ut mot världen. Det är som om han ville säga till oss: ”Se här. Jag sitter inte på en molntapp i himmelen. Här mitt i världens ondska och bekymmer finns jag. Jag bor mitt i flyktinglägren. Jag sitter vid sjukbädden. Jag vandrar med små mobbade skolbarn. Jag finns mitt i världen och där vill jag att du ska finnas med mig.” Och så, det bästa av allt: Gud säger också till dig och mig: ”När du befinner dig där ute, bland alla dem som behöver dig, då finns jag där nära dig. Du är aldrig ensam.”
Så som Johannes skriver i sitt brev. Detta är kärleken, inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder.
Amen
 
Kristina Färdeman