meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Ett är nödvändigt

2015-09-13   
 
Matt 6:31-34

I skapelsens morgon svek människan Gud och måste därmed lämna lustgården och livets träd. Men genom Kristus kan människan återfå det liv som Gud skapat henne att leva. Det är detta som är det enda nödvändiga, och som dagens Bibeltexter handlar om.

Hör Herrens ord ur Matteusevangeliet:

Läsning Matt 6:31-34

Så lyder Herrens evangelium.

---

Evangelium betyder ”Glatt budskap”. Men vad är egentligen kärnan i detta budskap? Om vi skulle försöka sammanfatta det glada budskapet i en enda mening, hur skulle den då låta?

Ja, kanske ”Vi ska älska varandra”. Eller ”Vi ska leva i oavlåtlig bön”. Eller ”Vi ska omvända oss”. Javisst, allt det är rätt och sant. Men ändå skulle jag vilja säga att det som bättre än något annat sammanfattar hela evangeliet är: ”Fadern själv älskar er”, som aposteln Johannes skriver (Joh 16:27).

I insikten om Guds gränslösa kärlek till oss var och en ligger en enorm gåva. Den största gåvan av alla. Guds kärlek är oss given, inte för att vi är perfekta, inte för att vi gör vissa saker, inte för att vår tro är fullkomlig. Gud älskar oss alla för att kärleken är själva hans väsen. För att han är kärlek. Överflödande, gränslös och villkorslös kärlek.

Här kunde man sluta denna predikan. Så att vi i stället var och en, här och nu, fick stanna upp och meditera över detta. Jag tror att insikten om Guds kärlek till oss var och en är en helt livsavgörande erfarenhet. Eller, som i rubriken för dagens gudstjänst, det enda riktigt nödvändiga.

Och att det är det som Jesus försöker säga oss när han i dagen evangelietext säger: ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skal ni få allt det andra också” (Matt 6:33)

---

Det märkliga med Guds kärlek till oss är att den ges utan krav. Vi behöver inte prestera något för att få del av den kärleken. Vi behöver bara öppna oss för att den ÄR.

Vi behöver inte heller vara perfekta. I Guds rike är det accepterat att vi gör fel. Att vi är ”syndare”, som det så ofta har talats om i våra kyrkor.
Men den syndabekännelse, som ofta inleder gudstjänster, är kontroversiell. I vår individualistiska tid uppfattas den lätt som någon slags förhör, där vi i all hast förväntas erkänna våra misslyckanden.

Men det synssättet leder fel. I stället är det något helt annat som det handlar om när vi – tillsammans – bekänner vår syndighet. Vi klargör på det sättet att denna gemenskap – Kristi kropp – skiljer sig från alla andra gemenskaper. Kyrkan är en gemenskap av människor som vet att de är syndare i behov av förlåtelse. Och en gemenskap av människor som vill leva ut den insikten.

Vi är syndare för att vi är människor. Vi skulle ju så gärna vilja vara perfekta. Syndfria. Fullkomliga. Men vi är det inte. Fullkomlig och syndfri är bara Gud. När vi bekänner våra synder tillsammans understryker vi just detta att vi bara är människor. Människor och inte Gud. Och det är just som människor vi är välkomna i kyrkan. Här är vi accepterade och förlåtna. Och vi kan vara överens om var vi står. Ingen av o innerligt älskade av Gud.

På den grunden är det gott att inleda gudstjänsten. Vi är försonade och kan tillbe.

---

Insikten om att vi är totalt älskade av Fadern själv leder oss också till en annan befrielse. Befrielse från att bekymra oss. ”Gör er inga bekymmer” säger Jesus. För er himmelske Fader vet vad ni behöver. Och, handen på hjärtat, är det inte orimligt att ha bekymmer om en det ena och en det andra, när vi vet att vi har en Far som tar hand om oss, som känner våra behov, som vill tillgodose dem och som älskar oss mer än vi älskar oss själva?

Men att bli fri från bekymmer tar tid. Men vi får öva oss. Öva oss i tillit till Gud. Och vi kan ta varje nytt bekymmer, som drabbar oss, som en signal till att vi behöver öva oss ännu lite mer. Öva oss i att lita på Gud.

”Kasta din börda på Herren. Han skall sörja för dig.” står det i Psalm 55.

---

Men, säger någon, innebär detta att vi bara ska ligga still och förvänta oss att allt ordnar sig. Nej, visst inte. Att planera, att förbereda, att ordna för framtiden hör till våra självklara uppgifter som ansvarstagande människor. Men det är något annat att bekymra sig. Bekymrandet innebär att vi ältar kommande svårigheter och risker om och om igen. ”Den som oroar sig får uppleva samma plåga flera gånger”, är ett gammalt kinesiskt ordspråk.

Oron tär på våra krafter. Förmörkar våra liv. Understryker vår bristande tillit till Gud.
”Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?” säger Jesus (Matt 6:25). Vi behöver unna oss att leva, inte bara kämpa för att överleva. Och frågan är också – är det någon mening med att överleva, om vi ändå inte vill leva? ”Se på himmelens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte in i lador, men er himmelske Fader föder dem. Är ni inte värda mycket mer än de?” säger Jesus (Matt 6:26).

---

Oro och bekymmer tenderar också att förkorta våra liv. ”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” säger Jesus (Matt 6:27). Nej, vi kan inte bekymra oss till ett längre och rikare liv. Men vi kan bekymra oss till ett kortare och fattigare liv.

”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” säger Jesus. ”Den får själv bära sina bekymmer”. (Mat 6:34). Men när vi hör detta är det lätt för oss att också omvandla det till ett nytt krav. Och vi tänker – det är något fel på mig. Jag litar inte tillräckligt på Gud. Och vi bekymrar oss för att vi inte är utan bekymmer.

När vi fastnar i detta är det till och med svårt även för Gud att hjälpa oss. Han når inte fram. Men evangelium är också att Gud aldrig tappar modet. Han försöker alltid att hoppas. Och genom sin helige ande försöker han få oss att inse att han aldrig har en tanke på att döma oss. Bara på att rädda oss.

---

Fadern älskar oss. Vi är hans barn. Vi får leka inför hans ansikte. Låt oss därför sluta kämpa emot kärleken genom att göra oss en massa bekymmer.

Vi behöver inte ens kämpa för att söka Guds kärlek. Vi behöver bara öppna oss och ta emot. Och vi egentligen är redan där. Inneslutna i den fullkomliga kärleken. ”Ty i Honom är det vi lever, rör oss och är till”, säger Paulus i sitt tal till grekerna på Areopagen (Apg 17:28).

Gud är här. Gud är nu. Gud omsluter Dig med all kärlek.

Du behöver bara öppna dina ögon – ta emot – häpna – och tacka!
 
Torgerd Jansson