meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Rik inför Gud

2015-09-27   
 
Matteusevangeliet 6: 19-24

”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Var är DIN skatt? Vad är det som betyder allra mest för dig? Denna fråga fick jag en gång under min studietid. Vi som läste till pastor uppmuntrades att fundera kring denna fråga. Det är en viktig fråga och när man svarar uppriktigt på den så vet man också någonting om sina prioriteringar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den. Var det min familj? Hälsa? Materiell trygghet som ett tak över huvud och mat på bordet varje dag? Vad är allra viktigast för mig om jag inte tar någonting för given? Kanske någonting mera abstrakt: Att få känna mig älskat? Eller gåvan att få upptäcka och glädja mig av det vackra i livet som en solnedgång eller musik?

Jag tror att många människor kan känna igen sig i denna vilsenhet som jag kände. Ibland verkar denna vilsenhet vara ännu djupare. Det händer att någon visar upp en ny och dyr pryl, kanske en ny lyxig bil, och då kan jag i mitt stilla sinne undra: Hur mår du egentligen, innerst inne? När någon behöver ta stöd i lyx är det ofta ett tecken för att den personen inte mår så bra.

När jag nu återigen funderade över denna viktiga fråga kom jag ihåg en eftermiddag under en väldigt jobbig period i mitt liv. Denna eftermiddag satt jag på soffan och tvivlade på mycket. Under en kort stund tvivlade jag även på Guds existens: Tänk om jag bara inbillade mig allt… Tänk om Gud inte finns… Hur skulle jag då leva mitt liv? Svaret var enkelt och kort: Utan Gud saknas själva grunden jag står på. Utan Gud har mitt liv ingen mening. Det är ofta så att man just i kriser upptäcker någonting viktig. Det är värdefulla, dyrköpta upptäckter man kan göra. Plötsligt står man där med en skatt i sin hand, ibland utan att ens vara medveten om det. På denna tid gjorde mig insikten att jag inte kunde leva utan Gud inte särskild glad. Jag kände mig djupt sviken av Gud och egentligen ville jag inte ha så hemskt mycket mer med honom att göra. Det tog tid att läka såren men ömt och varsamt drog Gud mig närmare igen. Först slog jag ifrån mig som en tjurig unge som är arg och besviken. Men Gud släpper aldrig taget om oss. Gud släpper inte heller tag om dig. Han ger aldrig upp. Och det finns ingen människa som är utanför Guds räckhåll. Så småningom fortsatte Gud och jag vår relation. Det dröjde fram till igår tills jag upptäckte att det faktiskt fanns en skatt gömd i denna smärtsamma period av mitt liv. Innan dess såg jag bara krisen, nu kan jag se skatten också. Därför kan jag nu, långt efteråt, svara på frågan efter vad som är det allra viktigaste i mitt liv: Min relation till Gud. Min relation till Gud är det som jag verkligen inte kan vara utan.

Jag undrar om människorna i den gammaltestamentliga texten befann sig i en liknande existentiell situation: Deras ledare hade lämnat dem och nu stod de där och kände sig vilse och övergiven. Efter ett tag stod de inte längre ut med den osäkerhet och det tomrum som uppstod sedan Moses hade gått upp på berget. De kände ett behov att fylla detta tomrum med något. Så började de prata med Moses bror Aron som var präst. Israeliterna ville inte längre leva med denna ovisshet, de ville ha någonting konkret och bad Aron att göra en gud åt dem. Man kan ju undra hur Aron tänkte när han gjorde guldkalven. Aron förnekade inte Guds existens när han gjorde guldkalven utan han ville göra Gud synligt för sitt folk. Det kan ibland vara svårt att leva med en osynlig vän och tro på en osynlig makt som leder en. Man har inte kontroll över allt utan behöver ha tillit till någon som man inte ser. Ur ett själavårdande perspektiv var det kanske inte helt fel vad Aron gjorde: Han gav människorna någonting konkret att hålla sig fast vid, någonting som man kan ta i. Någonting som dessutom kändes bekant och gjorde att människorna inte behöver känna sig så annorlunda: En tjur var en vanlig gudssymbol på denna tid, det hade många andra folk också. Man gick med strömmen och kunde känna sig trygga. Problemet var att Gud inte var med i denna process. De ersatte Gud med någonting som de hade skapat själv. Och nu började de dyrka sin egen skapelse istället. De har investerat mycket av sin världsliga rikedom och sin materiella trygghet i sin egen skapelse.

För att komma till slut:
Ett visst mått ovisshet hör till ett liv med Gud. Vi är inte Gud, vi har inte kontroll på allt. Frågan är hur vi hanterar denna ovisshet. Detta gäller både oss som individer och Mariakyrkan som gemenskap. Tror vi på en kärleksfull Gud som vill oss väl? Då finns det en grundtrygghet att utgå ifrån. Det är inte alltid enkelt. Frestelsen att vi vänder oss bort från Gud och ta saker i egna händer finns där hela tiden. Men Gud finns också där och försöker fånga upp oss och leda oss in på rätt spår igen. Hela vägen går han med oss. Det kan vi lita på.
 
Petra Jonsson