meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Världens barn

2015-10-04   
 
Mark. 10: 13-16

Jesus hade varit ute och vandrat under en lång tid. Många kände igen honom och många kom för att lyssna på honom. Vi vet att det inte bara var män som följde med Jesus på hans vandringar, men vi kan nog anta att kvinnorna var i minoritet. De flesta gifta kvinnor med små barn var nog tvungna att stanna hemma, så som det varit i alla tider. Men idag finns de här (barnen kommer fram). Alla mammorna med sina barn. De bär sina barn insvepta i sjalarna. Där har barnen det bra. Det är varmt och gott, de är skyddade från smuts och baciller på marken. Och de hör sin mammas hjärtslag som en trygghet i tillvaron.
Men Jesus lärjungar ville skydda sin Mästare. Han skulle inte utsättas för alltför närgången uppmärksamhet. Framförallt tycks det som om lärjungarna inte tyckte att barnen och deras mammor var så viktiga. Jesus skulle ägna sin tid åt dem som var viktigare.
Den här berättelsen utspelar sig i slutet av Jesu liv. Snart ska han gå till Jerusalem där han kommer att dödas. Lärjungarna har alltså tillbringat mycket tid med Jesus, och ändå har de inte lärt sig. Hur många gånger läser vi inte om lärjungarna, att det ingenting förstått. Kanske en tröst för oss som inte heller förstår så mycket.
Vad är det då som de inte förstår? De förstår inte att Jesus tänker annorlunda. Han bryr sig inte om vilka som har makt och vilka som är viktiga i världens ögon. Han börjar liksom nerifrån. Han börjar med den som har minst makt och inflytande, med den som inte har något att säga till om i sitt liv. Där hittar vi barnen. Även goda föräldrar bestämmer ju över sina barn. Inget barn kan välja vilka föräldrar de vill leva med. Många barn far förfärligt illa eftersom ingen vuxen bryr sig om hur de har det. Många barn far förfärligt illa eftersom ledarna i deras länder krigar med varandra. Vi har blivit brutalt påminda om detta den senaste tiden. Människor har kommit vandrande genom Europa på flykt. Barnen har vandrat med sina föräldrar, storasyskon bärande på sina småsyskon. De kommer till oss därför att de inte kan stanna där de ville vara, nämligen i sina egna hem. Det finns ingen trygghet för dem.
Vi har också blivit påminda igen denna helg då vi avslutat den stora insamlingen till Världens Barn. En stor mängd organisationer i Sverige går samman för att underlätta livet för barn i alla möjliga länder.
Då vill jag låna några ord av Eva Magnusson:
Har du någon gång tänkt på hur många ansikten det finns på denna jord? Flera miljarder! Man kan ju tycka att det inte är så mycket att variera på denna lilla yta ett ansikte beskriver: två ögon, en näsa, en mun. Ändå finns det inte två ansikten som är identiskt lika. Det där begriper jag bara inte. Ändå står sanningen där, saklig och säger sitt. Därför att den som skapat alla dessa ansikten är Gud. Och Gud är Gud, mångfaldens Gud, större än skapelsen och ägs av ingen.
De här ansiktena möter oss. Vi möter dem i vår egen familj. Vi möter dem i vår omgivning, på gatan, i skolan, här i församlingen. Vi möter dem också genom TV-rutan. Nu när hela världen kommer hem till oss i våra vardagsrum. Glada ansikten, förtvivlade ansikten Beslutsamma ansikten och förvirrade ansikten. Varje ansikte tillhör en alldeles egen person. Av alla de miljarder som bor på vår jord finns det inte två personer som är identiskt lika. Det måste ju finnas en mening med det.
Jag fortsätter att citera Eva Magnusson:
Guds färg är en regnbåge. Han blandar inte sina färger hur som helst så att de till slut blir en grå massa. Nej, varje färg låter han lysa på et sätt som inte konkurrerar utan i stället lyfter fram de övriga färgernas skönhet. Tillsammans tecknar de hans sigill över himlavalvet.
Vi är också en del av denna regnbåge, denna palett av färger. Ingen av oss är heller en kopia av någon annan. Gud har skapat oss till att vara en fantastisk målning där alla färger medverkar till strålande symfoni.
Vi som har upplevt Guds kärlek får vara en hoppets bärare. När vi möter rädslan inför det okända, får vi peka på den rikedom som finns i mångfalden. När andra människor uttrycker sin förskräckelse inför att så många människor kommer från så avlägsna länder. Då får vi berätta om de fina möten vi har fått vara med om. Låt oss be för våra barn som finns med oss idag, att de aldrig får uppleva att de inte hör hemma här. Vi som möts här till gudstjänst, vi hör ihop. Vi som bor i det här landet vi hör också ihop. Tillsammans kan vi skapa den trygghet som behövs för att skapa ett gott och generöst samhälle som förmår dela med sig av sina rikedomar.
Är det svårt, säger du? Då vill jag sluta med ytterligare ett citat av Eva Magnusson
Men vem har sagt
att det skulle vara lätt
att trä mångfaldens tråd
genom enhetens nålsöga.

Gud välsigne oss alla till att våga leva i mångfalden och våga möte framtidens osäkerhet.
 
Kristina Färdeman