meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Att leva tillsammans

2015-10-18   
 
Mark. 3:31-35

Idag har vi läst berättelsen om två mödrar. De delar erfarenheten av att förlora sin son, kanske delar de också erfarenheten av att vinna en ny familj.
Noomi var en flykting. Hon och hennes man gav sig av från Betlehem, där de bodde, när det blev hungersnöd. Idag skulle vi kalla dem ekonomiska flyktingar. De kom till Moab och slog sig ner där. De fick två söner som växte upp och som gifte sig med kvinnor från trakten. Så händer det, att alla män i familjen dör. Kvar står tre kvinnor. I ett land utan sociala skyddsnät är en ensam kvinna alldeles skyddslös. Även tre ensamma kvinnor är skyddslösa. Noomi drar den självklara slutsatsen att det är bättre för henne att flytta tillbaka till sitt eget land. Där hör hon hemma, där kommer hon att vara en del av gemenskapen. Hennes svärdöttrar är fortfarande unga och kan söka sig nya män i sitt eget folk. Den ena svärdotter lyder hennes råd, men Rut vill inte lyssna på sin svärmor. Hon vill följa med henne tillbaka till Betlehem. ”Tvinga mig inte att överge dig, och vända tillbaka”, säger hon. ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.” De vandrar iväg tillsammans och kommer så småningom fram till Boas, som är en släkting till Noomi. Där kan de stanna.
Maria måste ha känt en otrolig smärta när hon hör sin förstfödda säga: ”Vem är min mor och mina bröder?” Det måste ha känts som om hon var död för honom och att han också var död för henne. Hon har förlorat den son som var så speciell för henne. Han har skaffat sig en ny familj. Senare kommer också Maria och Jesu bröder att höra till den familjen, Jesu efterföljare.
Att få höra till är nog den starkaste drivkraften i våra liv. Vi är skapade att leva i grupp. Ingen människa kan klara sig helt på egen hand. Inget spädbarn överlever om det inte finns en famn som det kan vila i. Famnen blir i realiteten nästan viktigare än maten. Grupptillhörigheten är viktig för oss. Och den är inget problem så länge som vi ägnar oss åt att ta hand om varandra och bekymra oss om att alla i gruppen har det bra.
Men tyvärr handlar det lika ofta om att tala illa om andra, de som tillhör någon annan grupp vi har i vår närhet. Vi ser på de andra och ser deras fel och brister. Det blir gärna så att vi jämför det bästa i oss själva med det sämsta hos de andra. Så kan vi sitta vid våra köksbord och förskräckas över hur de andra bär sig åt.
Och det finna de som vill få oss att tro att vi ska vara rädda för de andra. Det finns alltid några som underblåser rädslan för hur andra bär sig åt. Så uppstår partier och grupper som underblåser främlingsfientligheten och som skyller alla problem vi har på att det kommit människor flyttande från andra länder eller från andra orter. Sådana som inte är som vi.
Dagens tema är: Att leva tillsammans. Att leva tillsammans är inte alltid lätt. Även när man lever med människor man tycker om och hör ihop med. Det finns alltid några gruskorn som blandar sig i maskineriet och så är osämjan där som ett brev på posten. Vi grälar på den vi är gift med. Vi blir arga på våra barn och barnen grälar på sina föräldrar. Den familj existerar nog inte där man inte någon gång blivit arga på varandra. Samma i församlingen. Vi vill gärna tänka oss att församlingen ska vara en plats där Guds frid råder, men vi vet at även här kan vi bli oense och tala hårda ord med och om varandra. Ingen mänsklig gemenskap är perfekt.
När Gud, genom bibeln, har åsikter om hur vi ska leva våra liv, handlar det sällan om att vi ska vara som folk är mest. Det finns en utmaning i kallelsen att gå utanför det som är lagom och vanligt. Herren tro oss alltid om att kunna lite mer. Men det handlar aldrig om att vi ska tro oss vara förmer. När Gud talar till oss om den svåra mänskliga gemenskapen handlar det om att våga gå utanför den självklara gruppgemenskapen. I Gamla testamentet uttrycks som att vi ska ta hand om änkorna, de faderlösa och främlingen. Alltså de personer som inte har ett naturligt skyddsnät. Vi ska visa hänsyn, inte bara till dem som står oss närmast, utan till alla.
Så handlar dagens predikotext inte om att vi ska överge våra föräldrar. Vi kan tycka att Jesus är grym mot sin mor, när han inte vill kännas vid henne. Ni som lyssnade på lördagen helgsmålsbön fick en lång utläggning om att Jesus faktiskt handlade fel när han förnekade sin egen mor. Men det är inte det som är poängen i texten. Den är snarare en utmaning till oss att vidga vår komfortzon. Jesus är inte längre bara en del av sin familj och sin släkt, han är del av en större gemenskap. Gruppen av lärjungar är nu hans familj, men där är också hans mor och bröder välkomna att vara med. (även hans systrar, får vi anta)
Vi lever i en tid som utmanar oss. Dagligen blir vi informerade om flyktingsituationen i världen, men framförallt i Europa. Den stora flyktingströmmen utmålas som ett hot mot oss och mot vår välfärd. I Hebreerbrevet kan vi läsa: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.
Jag vet att många av er redan känner till det och har haft erfarenhet av det. Men idag påminner vi oss om det igen. Så blir vi på nytt utmanade att tänja på våra egna gränser. Omslutna av Guds kärlek får vi gå utanför det som är tryggt och invant. Vi får se oss omkring i världen och upptäcka att den är full av människor som är ganska lika oss och som har samma behov som vi. Vi är alla skapade av samma Gud.
Vi vet aldrig när vi får en ängel till gäst i vårt hem, men vi borde alla vara beredda på att det kan hända.
 
Kristina Färdeman