meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Förlåtelse utan gräns

2015-11-08   
 
Matt 18:15-20

Temat för dagens gudstjänst är Förlåtelse utan gräns. Det handlat alltså om hur Gud i Jesus Kristus på korset ger den gränslösa förlåtelsen. Och om vårt gensvar – hur vi ger den förlåtelsen vidare.

Hör Herrens ord ur dagens heliga evangelium:
Läsning matt 18:15-20
Så lyder herrens evangelium.
---

Vi lever i ett sammanhang där förlåtelse finns. Ett sammanhang där förlåtelsen är given. I Gud finns en förlåtelse utan gräns. När Jesus på korset ger sitt liv så försonas alla synder. Kärleken – den gudomliga kärleken – övervinner och överbryggar allt ont. Ingenting kan längre på allvar skada oss. Inget annat än vi själva.

Frågan är: vad gör vi – vi människor - med denna gåva? Hur gensvarar vi på den kärlek som ger allt, uthärdar allt och förlåter allt? Hur tar vi emot denna Guds nåd?

Dietrich Bonhoeffer, den tyska prästen som motsatte sig nazismen, talar i sina böcker om Den billiga och Den dyra nåden. Den billiga nåden – den ger vi oss själva. Utan att den kräver något av oss. Den billiga nåden förutsätter ingen ånger, ingen omvändelse. Det är en slapp och försåtlig nåd, som inte gör skillnad.

Den dyra nåden är den som Gud ger oss. Som kostade honom allt. Men som också kräver ett gensvar av oss. Som förutsätter omvändelse, ånger och bättring. Den dyra nåden gör att vi går från död till liv.

---

I dagens evangelietext talar Jesus om en broder som gjort orätt. Men som inte verkar vilja inse eller göra något åt detta. Detta till trots av att man på olika sätt och i olika omgångar försöker få mannen till bättring. Han vill helt enkelt inte lyssna. Han vill inte se det onda han gjort. Och behöver därför inte heller söka förlåtelse.

Här kan vi nog känna igen oss. Det kan många gånger vara svårt att inför sig själv, eller inför andra, bekänna att man gjort fel. Lättare kan det många gånger vara att urskulda sig själv, att hitta undanflykter eller att lägga skulden på någon annan. Vår tids ivriga jagande efter syndabockar är ett uttryck just för detta.

Men någon stans inom oss bär vi ändå med oss en gnagande känsla av att vi gjort fel. I grunden har detta att göra med vad vi skaptas för. Som skapade till Guds avbild är vår innersta kärna kärlek. Vi är skapade av kärlek, i kärlek och för kärlek. När vi agerar i motsats till denna kärlek så skapar vi sår inom oss. Sår som bara kan läkas genom förlåtelse och försoning.

---

När Jesus i dagens evangelietext talar om att någon gjort orätt, så är det den personen som han fäster uppmärksamheten på. Inte på den som drabbats av det orätta. Bakom Jesu handlande ligger insikten att det är den som gör orätt som drabbas värst. Drabbas eftersom hans handlande förvränger hela hans person.

Vi människor ställer oss däremot ofta på de drabbades sida. Fäster uppmärksamheten på dem som behandlas illa. Och vill straffa den som gjort dem ont. Vi agerar som om ett straff kan lindra det onda. Eller till och med göra det onda ogjort. Som om detta, att göra lika ont, på något sätt kan väga upp det onda som gjorts.

Fast egentligen handlar det då om att vi har förmerat ondskan. Gett ondskan större plats och makt på jorden.

”Värj er inte mot det onda”, säger Jesus i Bergspredikan. ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:39b-40)

---

Men detta är svårt. Det är mycket svårt för oss. Och särskilt svårt är det när vi kränks djupt på det personliga planet. Eller när någon vi älskar drabbas hårt. Vi söker då upprättelse, dom och straff. Vi vill ge igen. Så är också mänsklighetens historia fylld av vedergällning. Strid som föder strid. Krig som föder krig. Där det alltid finns en ny oförrätt att hämnas. En ny synd att straffa. En ny dom att fälla. Ur denna hatets vanmakt finns få utgångar. Bara denna: förlåtelse och försoning.

---

Att förlåta har inget med rätt och fel att göra. Förlåtelse innebär inte att skulden är borta. Förlåtelse handlar om att trots allt gå vidare.

Härom veckan dog Lavin Eskandar. Han dog, bara 20 år gammal, när han försökte skydda barnen i hans skola från en terroristattack med rasistiska förtecken.

Då gick befolkningen i Trollhättan ut i en demonstration under rubriken ”Tillsammans”. I spetsen för demonstrationen gick Lavins far. Han, som hade upplevt det värsta en förälder kan få uppleva, vägrade låta ondskan få sista ordet.

På samma sätt reagerade det norska folket efter den fruktansvärda massakern av unga människor på Utöja för några år sedan. I sitt stora minnestal talade Statsminister Jens Stoltenberg om kärlek, förlåtelse och försoning. Och Oslos gator täcktes av ett hav av blommor.

Och när apartheidregimen äntligen föll i Sydafrika, efter en mångårig och synnerligen grym behandling av den svarta befolkningen, inrättades försoningskommissionen. Där alla de som begått onda handlingar inbjöds att bekänna. Bekännelsen fick ersätta dom och straff. Och som öppnade för förlåtelse och försoning.

Det här är tre stora berättelser om goda mänskliga val i en ond situation. Berättelser som har sina rötter i löftet om förlåtelse utan gräns.

---

Hur är detta möjligt? Hur kan man förlåta eller försonas med det som egentligen inte kan förlåtas? Det som gjort – och som gör – så ont.

Förlåtelse handlar aldrig om att det som gjorts fel blir rätt. Det handlar över huvud taget inom om rätt och fel. Att förlåta är inte att se mellan fingrarna, att släta över. Eller att ta lätt på sanningen. Förlåtelsen säger inte: ”Det gjorde ingenting”. Förlåtelse och försoning rör sig på en annan planhalva. Där rätt inte står emot fel. Där förtjänst inte står mot misslyckande. Där moraliska meriter inte står mot grova klavertramp och svek.

Det handlar i stället om kärlek och nåd. Som när Jesus i ett förtätat ögonblick, strax innan sin död på korset, ber för sina bödlar: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34).

---

Vi har alla fått ta emot denna kärlek och nåd av Kristus. Och vi har, som människor skapade till hans avbild, ett ansvar att ge kärlek och nåd vidare. Det är inte alltid lätt. I grunden handlar det om insikten om att ”det kunde ha varit jag”.

Våra livsbetingelser som människor är så olika. En del av oss får leva ett rikt och gott liv i trygghet och kärlek. Andra får mest möta nöd, utanförskap och ovilja. Men en sak har vi gemensamt – vi kan alla göra onda handlingar. Vi kan göra fel val. För den som själv upplevt orätt och ondska in på bara skinnet kan det också ligga närmare till hands att välja fel.

Ingen av oss är heller utan skuld. Nog mins vi, med igenkännande, Jesu ord till de ”rättfärdiga” som skulle stena äktenskapsbryterskan: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7). Alla lommade därifrån. Ingen kastade den första stenen.

Den som på djupet mött sin egen ofullkomlighet, sitt eget mörker – och då mött förlåtelse och barmhärtighet – är sedan aldrig sen till förlåtelse och barmhärtighet.

Den som på djupet inser ”det kunde ha varit jag” kan också med tacksamhet ställa sig i spetsen för försoningen. För den försoning som är det enda som kan rädda världen.
 
Torgerd Jansson