meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kristi återkomst

2015-11-22   
 
Matteusevangeliet 25: 31-46

Jag har svårt för sådana texter som dagens evangelietext. Jag börjar genast tänka: Var är Nåden? Var finns Kärleken? Jag känner inte igen den Gud som jag vill tro på.

Samtidigt kan jag inte bara ignorera svåra texter och läsa någonting trevligare istället. Det är därför jag och Kerstin Karlsson (och hennes man Bo) har valt att bädda in texten i två sånger som handlar om Guds godhet och människans längtan till Gud och Guds kärlek. Dessa sånger beskriver det slutgiltiga mötet på ett annat sätt. Den Gud som vill oss väl under våra liv här på jorden är också den Gud som vi kommer att möta sedan. Det är samma Gud.

Bibeln ger oss olika bilder om vad det är som kommer att hända när Jesus kommer tillbaka. En ny himmel och en ny jord, som vi läste i profeten Jesajas text. Det påminner om skapelseberättelsen. Allt har börjat i paradiset och det ska sluta med ett nytt paradis. Ett nytt Jerusalem står det i Uppenbarelseboken, vi får bo i en vacker stad. Och Paulus skriver i sitt första brev till församlingarna i Korinth, att Gud blir allt, överallt. Det är mycket enklare att utgå från sådana bilder när man pratar om den sista tiden. Och man behöver ha dem i åtanke eftersom de tillsammans berättar någonting viktigt och som ger oss olika perspektiv. Jag tror att det helt enkelt saknas ord för att kunna beskriva hur det kommer att bli när det är dags. Jag är övertygad om att vi alla kommer att bli överraskade.

Varför är det så viktigt vad som händer i en oviss framtid? Borde vi inte fokusera på livet före döden? Det finns ett viktigt samband mellan livet före och livet efter döden. Det ena påverkar det andra. Det vi gör här i livet spelar roll och har konsekvenser. Det är en vacker tanke att våra liv här och nu är så pass viktiga att Gud vill veta vad vi har gjort med dem. Men ska vi verkligen sorteras så hårt och utan nåd? Jag har svårt att tro det.

Samtidigt finns det situationer där just denna tanke är en tröst. Till exempel när någon gör oss illa. Några gärningar blir förlåtna. Andra inte. De finns kvar är svåra och olösta. Massmorden på judar under Förintelsen till exempel. Eller terrordåden i vår tid. Vi behöver kunna tro att rättvisan kommer att råda någon gång och att de som har fått utstå mycket här i livet kommer att få upprättelse. Vi ska inte döma och det är inte vår uppgift att fundera över hur det blir för andra men ibland är det lättare sagt än gjort. När vi själva eller någon som står oss nära drabbas, vill de flesta av oss slå tillbaka och hämnas. Om Gud kommer att ta hand om det kan vi släppa taget. Vi kan lämna det åt Gud och göra någonting konstruktivt istället. Vi kan bygga upp istället för att riva ner ännu mer.

Men dagens evangelietext talar inte om aktiva onda handlingar. Texten talar inte heller om tro. Texten handlar om goda gärningar och om underlåtelse av goda gärningar. Jesus är med sina lärjungar på Olivberget utanför Jerusalem och undervisar dem om tidens slut. En gång skall alla folk - hela mänskligheten - samlas inför Jesus tron. Och där delas dem in i två grupper. Det görs ingen skillnad mellan Jesus efterföljare och andra. De behandlas lika, alla erkänner Jesus som Herre. Även dem som aldrig har mött Jesus kan ändå ha mött honom i en lidande och föraktade broder eller syster och det är tillräckligt. Människor i texten blir förvånade över det. Det hade de inte väntat sig. Solidaritetshandlingar med dem som är på utkanten eller på botten av en gemenskap är så pass viktiga. Vi uppmuntras att bygga broar och övervinna splittringen som skiljer oss människor åt.

Det går också åt andra håll: även om man tror på Jesus men aldrig bryr sig om utsatta människor som finns överallt, är man illa ute. I vår text går skiljelinjen genom dem som vågar titta ner och sträcka ut sin hand till de som lider och dem som hellre tittar någon annanstans och inte bryr sig.

Texten säger inte hur många gånger man behöver hjälpa för att vara på den säkra sidan. Det precisa antal solidaritetshandlingar är inte det som är viktigast. ”Någon av dessa minsta” står det.

För att komma till slut: Vi bjuder kanske inte varje dag hemlösa människor att äta tillsammans med oss. Man besöker inte så ofta folk som sitter i fängelset, särskild inte om de har begått svåra brott. Det kan vara jobbigt att besöka någon som är sjuk, se hur en annan människa lider och konfronteras med sin egen sårbarhet. Men någon gång i sitt liv behöver man lämna sin bekvämlighetszone. Någon gång i sitt liv behöver man möta en människa i en utsatt situation och sträcker ut en hjälpande hand. När jag öppnar mitt hjärta för en medmänniska i nöd öppnar jag mitt hjärta för Jesus. Om jag öppnar mitt hjärta för Jesus ger jag honom en möjlighet att nå fram till mig och beröra mig på djupet. Och då kan en förvandling ske. En förvandling som bär hela vägen hem, även om jag inte fattar vad det är som har hänt.
 
Petra Jonsson