meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Första söndagen i advent

2015-11-29   
 
Matt 21:1-9

Tack för inbjudan. En utmaning efter många års timeout från predikostolen. Jag behövde några dagars betänketid när jag fick frågan, men med den känsla och de fina minnen från den här församlingen så vågade jag säga ja till ett tillfälligt återfall just för att få stå i den här talarstolen. För kanske det t o m är så att jag är den förste som predikade från just den här talarstolen. Det var söndagen den 9 sept 1990. Vi hade då invigning och första gudstjänsten i de här nyrenoverade lokalerna efter att ha haft gudstjänster och verksamhet i dåvarande Baptistkyrkan på andra sidan Gröna Kulle under ett år. Talarstolen var ny liksom allt här och framflyttad efter att ha varit placerad i rundeln där nattvardsbordet nu står. Och förmodligen var det väl så att vi firade bildandet av Mariakyrkans församling som var en sammanslagning av Immanuelskyrkans församling och Baptistförsamlingen just på första advent 1990.

Nu är det Första advent 2015, 25 år senare. Fortfarande är den här dagen en av årets mest traditionsfyllda dagar. En av de dagar då vi ofta följer samma mönster och gör samma saker som andra adventssöndagar vi varit med om. Antingen det gäller att besöka en adventsgudstjänst, gå på julmarknad eller vad det nu kan vara för aktivitet. Traditionerna är viktiga och har stor plats en sådan här dag. Men för kyrkan är det inte enbart tradition – även om sånger och psalmer ofta är de samma år efter år – första advent är också början på något nytt, ett nytt kyrkoår.

Ett tillfälle att börja något nytt, en brytpunkt då det finns anledning att fundera över vad som både ligger bakom och vad som kan ligga framför. För många av oss kanske inte den frågan är stor och viktig just den här dagen, det här året. Men det finns andra tillfällen i livet då sådana här brytpunkter eller nystarter kan innebär något helt nytt både vad det gäller det personliga livet liksom för det sammanhang som jag lever i.

För mig och oss som familj så har det blivit en hel del sådana tillfällen sedan vi lämnade Katrineholm för drygt 17 år sedan. Bl. a. har de två senaste åren inneburit att vi flyttat ett par gånger, till ny stad, till nya bostäder. Och att flytta från en villa till en mindre lägenhet som det har inneburit för oss, betyder att vi vid åtskilliga tillfällen måst ställa oss frågan Vad skall vi lämna – dvs sälja på Blocket, lämna till second hand eller bara köra till återvinningen – vad kommer vi att få plats med i den nya lägenheten? Bland det som vi varit tvungna att göra oss av med var en stor del av bokhyllan, där många av böckerna gav oss både känslor och associationer och ställde oss inför valet ha kvar eller lämna. En av de böcker som fortfarande finns kvar i bokhyllan och som jag gärna ville ha kvar har titeln Tradition och liv, Martin Modeus, numera Biskop i Linköping. En intressant bok som tar upp våra olika högtider och fester under året och de traditioner som hör samman med dem, och som samtidigt hjälper oss att reflektera över vad det är i traditionerna som ger liv.

En viktig brytpunkt för den här församlingen var det också när vi för 25 år sedan flyttade både till ett nytt hem och en ny gemenskap. Också det var en flytt som försiggicks av många frågor kring vad måste vi lämna, vad ska vi ha kvar. Traditioner i ett sammanhang skulle förenas med traditioner med annan bakgrund, samtidigt som det blev ett tillfälle då nya möjlig-heter och nya vägar kunde öppna sig. Ett tillfälle att börja något nytt. Första advent 2015 har på det sättet inte samma dignitet som nystart här, men som början på ett nytt kyrkoår och en traditionsrik dag så finns det anledning att fundera över vad det är som kan bli nytt och vad traditionerna kan betyda för att ge liv och innehåll i både våra egna och församlingens liv.

I traditionerna möter vi det som är viktigt för vår kultur, inte bara genom ord utan också genom symboler och handlingar. I en tid som präglas av ständiga förändringar och högt tempo behövs traditionerna och festerna där vi kan känna igen oss. Känna igen det goda och gemensamma liv som vi delar. Festerna och högtiderna som avlöser vardagens rutin och slentrian. I boken Tradition och Liv nämns fyra moment som är viktiga för de traditionella högtiderna och de fester som hör samman med dessa. Författaren nämner då måltiden, gemenskapen, ceremonierna och berättelserna. Moment som också ofta här hemma i familjehögtiden, men som också finns med i de sammanhang där vi tillsammans med många andra firar våra högtider.

I och med första advent går vi in i den period på året som hör till den allra mest traditionsrika under året. Det dominerande momentet i samband med advent, av de här fyra, Måltiden, gemenskapen, ceremonierna och berättelserna, måste vara ceremonierna.
Då tänker jag på alla ljus som tänds. Adventsljusstakar, ljusslingor och vanliga ljus i alla de former och dimensioner. Ljusen, sångerna, högtiden hör säkerligen också till det som får oss att gå till gudstjänst på första advent. Vid jul är det sedan måltiden och gemenskapen i hemmet som dominerar. Men för att dessa traditioner skall få sitt sammanhang så behöver vi berättelserna. Och det är framförallt dessa berättelser som den kristna församlingen och kyrkan vill bidra med i gudstjänster och samlingar. Och därigenom påminna om den bakgrund som våra högtider har i de bibliska berättelserna och den betydelse de har som ett evangeliets tilltal.

Julberättelsen om Jesu födelse är säkerligen den allra mest återberättade och kända av alla i samband med våra högtider. Men vad har då första advent för berättelse? Det är inte bara ceremonierna vi samlas kring. Det är inte bara för att börja ett nytt kyrkoår. Det finns en berättelse. Det finns en evangeliets hälsning till oss också i advent. Även om den inte är lika allmänt känd som julberättelsen.

Textläsning:
Matt 21:1-9
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.
Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!"


Evangeliets hälsning till oss på första advent är berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. Inte bara som orden vi har läst från Matteusevangeliet utan också så som det återges i flera av de psalmer och sånger som sjungs i gudstjänsten. Alla har de sitt ursprung i den berättelsen. Men som enbart berättelse blir den enbart tradition. Traditionerna måste fyllas med nytt liv varje nytt tillfälle.

Vårt liv idag har inte särskilt mycket gemensamt med de yttre händelserna kring Jesu intåg i Jerusalem, men ändå tror jag att vi har mycket gemensamt med de tankar och de känslor som folket bar på. En av anledningarna till att folket hyllade Jesus var deras längtan. Längtan efter en Messias, ledare som skulle förändra deras livsvillkor. En ledare som skulle göra folket stort och rädda dem från undergång. Samtidigt som de bar på en längtan efter någon som skulle ge dem fred och skapa lugn och ro i landet.

Längtan är en av de viktigaste drivkrafterna i livet. Vår längtan är oftast väldigt personlig, längtan efter något som är viktigt för mig. Men det finns också någon slags kollek-tiv, gemensam längtan som vi bygger upp och delar med andra. Denna kollektiva längtan kan det finnas åtskilligt att säga om med tanke på hur det ser ut i vårt land och vår värld och då kan också berättelsen första advent få belysa de tankar och känslor som vi bär på inför det.

Den längtan som folket i Jerusalem bar på hade byggts upp under århundraden. Många människor hade gått och längtat under hela sitt liv. De hade läst och hört vad bl. a. profeten Sakarja sagt. Det skulle komma en ny kung, en Davids son, eftersom kung David var deras stora förebild som kung och som ledare för folket. Han var den ende kungen som varit ledare för hela folket. En period under hans tid var alla Israels tolv stammar ett enda rike. Det var denna kollektiva längtan som folket bar med sig sedan århundraden. Men det betydde också att man inom sig skapat en mer eller mindre stark bild, föreställning om hur denne nye ledaren skulle vara.

Genom Jesu framträdande och hans möten med människor så hade man börjat ana att detta snart skulle gå i uppfyllelse. Var det han som skulle bli deras nye kung och ledare för ett enat folk? Många hade mött honom, några hade blivit övertygade om att det var han, andra var tveksamma.
Tveksamma därför att bilden av den man väntade på stämde inte alls överens med den som några nu påstod att det var just han som var den som skulle komma. Men det fanns de som var övertygade. Nu var han här Davids son.

Så kom då det stora ögonblick när den nye kungen skulle komma till huvudstaden, då han skulle träda fram som folkets frälsare, räddare. Dagen då all denna längtan skulle få sin uppfyllelse.
Då skar man kvistar från träden, lade sina mantlar på vägen och man ropade: "Hosianna, Davids son". Ett längtans rop från många i folkmassan. Många, men inte alla. Tveksamheten fanns där just därför att det man då såg och upplevde följde inte det traditionella yttre mönstret.

Han gav ett nytt innehåll till traditionen. Det är då som åsnan spelar en så viktig roll. För det var på en åsna som han presenterade sig. På vilket sätt skulle han kunna lyfta upp och rädda folket? Detta att han presenterade sig på det här sättet var ingen tillfällighet. Att komma ridande på en åsna var en handling av stor symbolisk betydelse. Det var åsnan som man red på till och från arbetet. Det var åsnan som man använde till vardagssysslorna. Det var åsnan som bestämde livstempot. Nu var det åsnan som Jesus använde sig av när han presenterade sig som den nye kungen. Kanske var det signalpolitik för att använda ett begrepp som blivit aktuellt – han visade, signalerade på så sätt på något viktigt i sitt ledarskap.

Han kommer till Jerusalem, huvudstaden, utan någon annan hjälp än en åsna och därigenom talar han om för alla vad som skulle prägla hans rike och hans ledarskap, precis så som profeten Sakarja hade skrivit långt tidigare:
"Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken… Åsnan använder han istället för häst och vagn. Åsnan hör samman med friden och freden. Häst och vagn med strid och makt. Vi skulle också kunna se det som att åsnan representerar ett annat tempo, ett lugnare och mänskligare samhälle som går i takt med människan. Som tar större hänsyn till människan.
Det är en representant för ett fredligare och mänskligare samhälle som kommer ridande på åsnans rygg. Den nye kungen som skall uppfylla folkets längtan, Messias, Davids son, uppträder inte som en krigargestalt på en stridshäst, utan på sin adventskortege in i Jerusalem kommer han värnlös och vapenlös, ödmjuk och sårbar på en åsna. En förebild och en symbolhandling en signal. Det var en sådan ledare många ville ha. Därför blir många glada, framförallt de som av olika anledningar hamnat vid sidan av samhället - deras längtan efter att bli sedda och uppmärksammade håller på att uppfyllas. Men det är inte av alla som han blir accepterad. De som hade byggt upp sin längtan till en makt som skulle upprättas med hjälp av stridshästar och vagnar. Som hellre hade sett att han kommit på det sättet och gjort landet till en stormakt med hjälp av sin styrka. Som hade sin trygghet i dessa yttre maktstrukturer och inte vågade möta människorna som fanns utanför stadsporten. Som hade större intresse av makten än av människorna.

Detta är en söndag präglad av traditioner. Vi firar gudstjänst med de psalmer och sånger som traditionen bjuder. Första adventsljuset har tänts tillsammans med många andra ljus. Och vi har läst berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. Traditionerna och vårt liv möts på nytt. Genom detta presenterar sig också Jesus. Han vill ge både våra traditioner och vårt liv ett nytt innehåll. Han vill möta den längtan vi bär på i våra liv. Då kan första advent 2015 också bli en bli en vändpunkt, en möjlighet att börja något nytt för oss. Det är inte alltid som vår längtan är så där konkret - längtan efter en speciell dag, längtan efter att jag ska bli färdig med utbildningen, längtan efter att ett visst arbete el. dyl.
Längtan kan ofta vara mer diffus - jag längtar efter något men jag vet inte vad. Längtan efter ett liv i harmoni med oss själva och vår omgivning. Det är med den längtan vi idag får vända oss till honom som presenterar sig för oss i evangeliet på första advent.

Därför behöver vi berättelsen om Jesus som ridande på en åsna. Jesus som närvarande mitt i vår vardag. Jesus som vill att vi går i hans tempo och inte rusar iväg som stridshästar. Om vi stannar upp en stund och lyssnar till honom så kan han bli den som får oss att se på livet på ett nytt sätt. Det är Guds eget tilltal som når oss genom Jesus. Hans ord om mig och vad jag är som människa.

Han gav traditionerna hos sitt eget folk ett nytt innehåll. Han kan också ge våra traditioner ett nytt liv. I måltiden, gemenskapen, i ceremonierna, i berättelserna vill han dela livet med oss. Hans ankomst äger ständigt rum. Det är vi som avgör på vilket sätt vi tar emot honom.
Amen.
 
Anders Ekman