meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Herrens moder

2015-12-20   
 
”Var inte rädd” säger ängel Gabriel till Maria. När Maria får änglabesök blir hon inte glad. Tvärtom, hon blir förskräckt. Och hon är inget undantag. Människor i Bibeln verkar bli förskräckta när de möter änglar.”Var inte rädd” säger ängeln till herdarna utanför Betlehem när han berättar om Jesus födelse. ”Var inte rädd” säger ängeln som besöker Sakarias och berättar om för honom att han kommer att bli far till Johannes döparen.

Varför blir folk så förskräckta när de får möta en ängel, när de får kontakt med någonting heligt? En del av förklaringen är nog, att människorna trodde att de skulle dö när de fick se Gud. Men jag tror inte att det förklarar allt. Varken Maria eller någon av dem andra har förväntat sig en sådan upplevelse just då, när det händer. Plötsligt bryter någonting igenom vardagslunken och kanske börjar de ana: Det här är stort och jag vet inte om jag vill vara med om det. Det här är så mycket större än jag och min lilla trygga värld som jag lever i. Nu händer det någonting som kommer att förändra allt för mig och jag vet inte om jag är beredd på det. Jag vet inte om jag vill lämna min komfortzon och ge mig ut på äventyr, tillsammans med Gud. Det kan kännas mycket tryggare att stanna i det som man är van vid, göra det som man alltid har gjort, vara som alla andra och göra det man förväntas att göra. Om jag lämnar det invanda vet jag inte vad som väntar mig. Att vandra tillsammans med Gud kräver mod och tillit. Att vandra tillsammans med Gud betyder ibland att man får leva i ovisshet. Man har helt enkelt inte kontroll över allt som sker och det är så det ska vara. Att det kan vara svårt att leva i ovisshet märker vi just nu också i Mariakyrkan. Det är många frågor som inte har fått svar än och vi vet inte hur det kommer att bli efter sommaren. Jag försöker se det positivt, som en övning i tillit, där vi får ta ett steg i taget. Det kräver mod och tillit att vandra tillsammans med Gud, men om vi håller oss till Gud blir det bra.

Marias liv hade kanske blivit mycket lugnare, vardagligare, ett liv som alla andra, om hon hade tackat nej till Guds erbjudande att föda Guds son, Jesus. Men tänk vilken förlust det hade varit. Hennes liv hade blivit så mycket fattigare, någonting hade saknats och jag tror att hon hade fått leva med den där gnagande känslan att någonting inte blivit som det skulle för resten av sitt liv. Men hon är modig och full av tillit till Gud och hon vågar ta ett ofattbart stort steg. Att leva i ett patriarkalt samhälle och bli gravid utan att hon hade hunnit gifta sig hade kunnat förstöra hennes liv. Men hon vågade att lägga sitt liv i Guds händer. Vilken stark och modig kvinna!

Guds sändebud, Gabriel, ställer aldrig frågan till Maria om hon vill vara med på det hela, men han väntar tills hon har gett ett helhjärtat svar. Hennes svar kommer inte genast. Jag tycker att det är underbart att Maria inte säger ja och amen direkt när ängeln berättar hur det är tänkt att bli. Ibland behöver man fundera först, särskild när det är stora beslut. Det får ta lite tid tills hon kan fatta sitt beslut. Maria frågar först vad hon behöver veta. Ängeln bemöter henne med tålamod och ömhet. Han svarar på Marias fråga och väntar. När hon har frågat färdigt bestämmer hon sig och då är det bestämt. Maria velar inte utan hon ger ett helhjärtat svar: Hon vill tjäna Gud, med allt vad det innebär. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt”. Först när Maria ger sitt medgivande går ängel Gabriel.

När Guds vilja och människans vilja mötts då kan undret ske. Då kan Livet med stort L komma till. Och jag tror att det är så även idag, fast i en mindre skala: När Guds vilja och människans vilja möts, då kan Livet komma in i våra liv. Ett tecken för det är att människor fylls av en stor glädje, av Guds glädje. Jesus kom för att vi ska ha liv, liv i överflöd. Det är en paradox, ju närmare vi håller oss till Gud, ju mer vår vilja stämmer överens med Guds vilja, ju friare blir vi och ju mer kan vi vara oss själva.

Maria tar ett tungt beslut men hon är inte helt ensam. Hon kan dela sin upplevelse med sin släkting Elisabet som också har blivit utvald och som på sina gamla dagar har blivit gravid med sin första son. Den kommer att bli känd som Johannes döparen. De två kvinnor förstår varandra, de är på samma våglängd. Mellan dem behövs inga långrandiga förklaringar. Vi behöver sådana människor, i alla fall en människa som förstår oss och som vi kan prata med, även om våra andliga upplevelser, om vår tro och våra tvivel. Vi kommer långt med mod och tillit till Gud, men vi kommer ännu längre om det finns en sådan människa i vår närhet. Jag önskar och hoppas att Mariakyrkan är en sådan plats där vi kan dela våra liv med varandra, en plats där vi stärker, stöttar och uppmuntrar varandra. En plats där vi kan prata om det som verkligen är viktigt för oss och som vi kanske inte vågar berätta för vem som helst. Jag hoppas att vår församling är en så pass trygg plats där vi tillsammans kan växa och förnyas och där vi håller oss nära Gud.

För att komma till slut:
Mod och tillit till Gud, att vara del av en gemenskap och lite bröd och vin - med denna kombination kan man komma långt i livet. Mycket långt.
 
Petra Jonsson