meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Sänd mig

2016-05-29   
 
Luk. 5: 1-11

Det är alltid bra att ha bekanta. När Jesus började sin offentliga gärning var han ganska ensam. Så småningom blev han mer känd, eller ökänd kanske några skulle säga. Den berättelse vi läst idag handlar ju om Jesu första tid som offentlig förkunnare. Han har redan varit i Kafarnaum och där lärde han känna Simon när han botade Simons svärmor.
Nu är Jesus tillbaka igen. Nu är han mer känd och människorna samlas runt honom för att lyssna till vad han har att säga. Så´ n tur att han är bekant med en av fiskarna och kan få låna en båt att ha till predikstol. Simon är respektfull och tilltalar Jesus som Mästare. Att han går med på att lägga ut näten igen, fast han vet att det är meningslöst att försöka fiska på dagtid, kan antingen bero på att han är van att lyda auktoriter eller att han faktiskt tror att Jesus har någon speciell förmåga.
När han kommer tillbaka med all fisk i den jätte stora fångsten, är tilltalsordet ett annat. Nu säger han Herre, Kyrie, Det tilltalsord som senare kom att användas av urkyrkan när man talade om den uppståndne. Simon Petrus (som han nu kallas) hade varit med om något. Det är inte bara det fantastiska i att man kunde få näten fulla trots att man fiskade under dagen. Simon Petrus hade fått en andlig insikt. Han förstår att Gud är nära och överväldigas av sin egen begränsning och sin syndfullhet. Det är upplevelsen av Guds närhet som gör att han känner sin synd. Det är inte följden av någon botpredikan. Snarare av en överväldigande upplevelse av Guds godhet. Men Jesus säger till honom, Var inte rädd. Då lägger han ner sina nät och börjar vandra med Jesus.
Vi kan ju, i all vår begränsade mänsklighet fundera över vad Simon Petrus hustru tänkte om denna plötsliga förändring. Och vad de övriga hustrurna upplevde. Om detta får vi ingenting veta. Berättelsens fokus ligger någon annanstans.
Det kristna livet handlar mycket om att våga. Att våga kasta ut näten på nytt även om det var resultatlöst förra gången. Att våga se sig själv i ögonen och inse sin begränsning. Att våga släppa in Gud och låta Honom rumstera om i mitt liv efter sin egen vilja. Det handlar inte alltid om att ge sig ut i världen på okända marker. Kanske är det hustrurnas kallelse, att stanna kvar och se till att vardagslivet fungerar. Det handlar mer om att våga den inre förändringen, att se sig själv med nya ögon, att våga förändra det som känns tryggt och vardagligt. Att våga ta till sig nya sätt att se på tillvaron. Men också att ha förståndet att se vad som är gott i allt det nya och vad som vi ska sortera bort.
Jesus talar senare i ganska skarpa ordalag om vad lärjungaskapet innebär. I slutet av sitt liv talar han med lärjungarna om lidandet. Att det inte alltid kommer att vara enkelt att vara en Jesu efterföljare. Lärjungarna kommer att bli ifrågasatta. De kommer att få uppleva förföljelser och andra plågor. De kommer till och med att bli djupt oense om hur den nybildade kyrkan ska arbeta.
Vad är det då att vara en Jesu efterföljare idag? Vad är det att vara kyrka? Kyrkans liv måste alltid ha två motsatta riktningar. Vi måste se inåt och vi måste blicka utåt. Båda riktningarna handlar om att våga se. Att våga se in i sig själv är inte alltid lätt.vi bär alla på något mörker, något vi inte vill visa omvärlden och något som vi kanske inte ens visar för oss själva. Men vi kan alla få uppleva det som Simon Petrus upplevde. Upplevelsen av Guds överväldigande godhet och kärlek. Den kärlek som genomlyser oss och som drar oss till Honom. Vi ser våra begränsningar och brister, men samtidigt kan vi höra Jesu röst säga till oss: Var inte rädd.
Att vända blicken ut mot omvärlden kan också vara svårt. Världen är inte alltid så trevlig att skåda. Jag själv kan känna att det känns värre nu än tidigare. Många krafter arbetar för att vi ska stänga in oss bakom våra stängda gränser. Många i vårt eget land tycker att vi inte ska behöva dela med oss av den trygghet och välfärd vi har förmånen att få uppleva.
I många länder är det svårt att vara människa när den egna regeringen motabetar sin egna medborgare. Och vi kan se resultatet av det på våra egna gator. I vårt eget språkcafé lär vi känna människor som varit tvungna att fly därför att deras egen regering begränsar deras tillvaro till det outhärdliga. Vi möter människor som flytt från krig. Och vi möter människor som förföljts för sin kristna tro. Den pastor som kommer hit nästa söndag för att provpredika har egna erfarenheter av förföljelse och av flykt.
Vad är det då att vara kyrka i denna värld? Ja, i första hand handlar det om att våga se. Att inte blunda för de nyheter som kommer till oss genom TV och andra nyhetsmedier. Sedan måste vi var och en välja vilken som ska bli vår egen insats. Mycket kan vi göra på hemmaplan. Det handlar om att möta alla dem som kommer hit, med kärlek och omtanke. Vi kan alla tillsammans vara med om att skapa ett Katrineholm som är en god plats för alla att leva på. Vi kan alla vara med och göra vår församling till en plats där kärleken strålar ut.
Sedan kan vi efter tycke och förmåga engagera oss i organisationer och grupper som arbetar för att världen ska bli lite bättre.
I allt detta får vi söka efter Guds vilja. Att i bönen öva oss på att uppfatta Guds röst. Att be i hemmet, i vår ensamhet, men också att be tillsammans, som församling, som Guds barn i gemenskap. Den gemensamma bönen stärker oss som församling. Den gör oss mer sammansvetsade som syskon och den uppmuntrar oss att våga steget framåt. Och, vi blir aldrig för gamla för att be. När krafterna tryter och vi inte längre orkar vara aktiva då får vi vara de som bär församlingen med sina böner.
Guds kärlek finns där alltid för oss. Den kärlek som omsluter oss och uppmuntrar oss. Den kärlek som ger oss kraft att gå ut i världen för att tala om Gud och gestalta hans vilja.
Måtte Mariakyrkans församling få fortsätta att vara en del av Guds utflödande kärlek i världen. Min bön är att vi tillsammans får leva i guds nåd oh i Guds uppfordrande kärlek.
Så, till sist, när jag förberedda min predikan hittade jag ett citat av Nelson ur hans installationstal. I första hand kan de tyckas motsäga det mesta vi tycker och säger. Men fundera på dem. Jag tror att detta är vad Gud säger till oss.
Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga,
Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.
Må Gud vara med oss alla i vårt ljus och i vår kraft.
 
Kristina Färdeman