meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Enheten i Kristus

2016-08-28   
 
Luk. 22:24-27
Det är lite spännande att se hur de olika evangelisterna berättar sin historia. De ger oss ju alla samma berättelse, men de ger var och en sin personliga tolkning.
Berättelsen om hur lärjungarna kämpar om uppmärksamheten från Jesus finns på flera ställen. Några berättelser slutar med att Jesus tar fram ett barn och ger det som exempel för oss andra. Andra har samma poäng som den berättelse vi läst idag. Jesus säger att vi ska vara tjänare och inte herrar.
Trots allt finns en skillnad i hur de olika evangelisterna disponerar just denna berättelse. Matteus och Markus berättar att detta utspelar sig när Jesus börjar tala om sina förestående lidanden. Och det ger en skarp relief åt berättelsen. Jesus berättar om att han ska torteras och dödas, och lärjungarna börjar kivas om vem av dem som är viktigast i lärjungakretsen.
Lukas gör lite annorlunda. Hans berättelse placeras mitt i den sista måltiden. Strax efter det att Jesus instiftat nattvarden och har utpekat den som ska förråda honom så börjar de närvarande att tvista om vem av dem som är störst. Berättelsen blir om möjligt ännu skarpare. Lärjungarnas sista stund med Jesus ägnar de åt att kiva inbördes.
Johannes berättar ung. lika men i hans berättelse kommer snart Jesu nya bud: Ni ska älska varandra Joh. 13. 34-35 Han säger bokstavligen: Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra.
Något att fundera över för oss som lever idag. Vad är det som gör att Jesu egna lärjungar, de som vandrat med honom och lyssnat till hans undervisning under flera år, inte har förstått mer? Vi kan vara glada att evangelisterna också berättade om lärjungarnas svagheter. Det ger perspektiv åt våra egna liv.
Vad har vi då att lära av dagens text och dagens tema?
För det tänker jag ta hjälp av en större tänkare än jag själv. Jag var för en vecka sedan på en konferens. Där fick vi bl.a lyssna till den finländska teologen Patrik Hagman. Temat för konferensen var egentligen, hur vi som kristna lever med den nya tekniken. Men han vände lite på temat och utgick ifrån: hur vi lever med oss själva. Och det är väl det som dagens tema och dagens predikotext handlar om. Hur vill jag leva mitt liv, viken sorts människa vill jag vara? Det leder oss vidare till: vilka människor vill vi vara tillsammans som församling och ännu längre: vilka människor vill vi vara som nation och som internationell gemenskap.
Patrik Hagman utgår från en förmodern morallära, den moral som de tidiga kyrkofäderna lärde ut. Då handlar det om tre steg. Och de tre stegen måste komma i rätt ordning.
* För det första: kristet liv handlar om att vara inriktad på Gud som det högsta goda.
* För det andra, som kristna behöver vi öva oss i kristna dygder
* Och för det tredje, att skapa goda sammanhang.
Vi börjar från början. Att vara inriktad på Gud som det högsta goda. Det känns ganska självklart för oss alla, eller hur. Men om vi ser oss omkring lite så är det inte lika självklart längre. Vilket budskap är det som möter oss när vi tar del av offentliga medier. Politiker tycks tro att vi bara drivs av att tjäna så mycket pengar som möjligt. Ivrigt påhejade av ekonomer. Partierna lockar oss med större avdrag, mer förmåner och lägre skatter.
Eller också talar de om trygghet. Bara vi känner oss trygga och säkra kan vi sitta lugnt.
I dagarna börjar årets omgång av TV-programmet Idol. Horder av unga människor anmäler sig till programmet, alla med förhoppningen att de ska bli kända och berömda. Att vara en kändis är tydligen det mest eftersträvansvärda för många unga idag.
Eller också längtar vi efter ett liv där jag kan hänge mig åt mina njutningar. Vi vill äta gott, kunna åka på semester, köpa vackra kläder. Varje morgon i TV-soffan uppmuntras vi till att tänka på oss själva och vår egen njutning.
För att inte tala om begäret efter makt som drivkraft i mångas liv.
Allt det jag nämnt, pengar, trygghet, lugn och ro, lycka, njutningar, är inte ont i sig. Det är glädjeämnen som vi alla kan unna oss i våra liv. Men vi får akta oss för att sätta dem i främsta rummet, att göra dem till det enda eftersträvansvärda i våra liv. Det handlar inte om att välja bort. Det handlar om att ge det sin rätta plats. Gud högst och det andra under Honom.
För allt i världen kan jag använda på två sätt: för min egen skull eller för Guds skull. När jag använder något för min egen skull blir jag självcentrerad och det finns alltid en risk att jag kränker någon annan. Det är så lätt att trampa på andra när jag strävar efter något för mig själv.
Att göra något för Guds skull innebär att vi visar kärlek för de andra. Då handlar det om att inte bara se till sitt eget bästa utan att fundera över vad som är gott för en större grupp.
Det andra steget är att öva sig i kristna dygder. Patrik Hagman talade om hur vi använder våra nya smarta telefoner. Jag tror inte att det är det största problemet för oss som sitter här. Men jag blev uppriktigt förvånad över hur många av deltagarna i den här konferensen, alla aktiva kristna, som vittnade om hur bundna de blivit till sina nya telefonverktyg. En mamma t.ex skickade meddelande över Facebook till sin dotter, som sitter på sitt rum, när det var dags för mat.
Men också vi som är här kan fundera över andra olater som vi ägnar oss åt. Vi kan nog alla fundera över hur vi använder vår tid och våra pengar.
Så till det sista: att skapa goda sammanhang. Allt det vi gör här i vår kyrka, gudstjänster och alla övriga samlingar, sak vara sammanhang som är goda. Goda för de människor som deltar och goda för att de uppmuntrar oss att gå vidare ut i världen.
Där är vi också framme vid dagens tema: enheten i Kristus. Vi har i vår församling samtalat mycket om detta den senaste tiden, men vi får ha i minnet att vi aldrig blir färdiga. Det finns alltid något mer att göra för att skapa goda gemenskaper. Gemenskaper där vi alla blir sedda, gemenskaper som rustar oss för att leva vidare ute i världen. där, i den goda gemenskapen, kommer vi också att upptäcka att vi finner oss själva när vi lever i långvariga vänskapsrelationer med människor. Det gör något med oss att leva tillsammans med andra och att utvecklas tillsammans med dem.
Även här har Patrik Hagman något för oss som församling att tänka på. Som det ska vara har han delat upp det i ytterligare tre punkter:
* Satsa på tillbedjan
* Skapa gemenskap som är kapabel att infoga nya människor
* Tjäna världen.
Satsa på tillbedjan. Att sätta Gud först det är det viktigaste i ett kristet sammanhang, i församlingens liv. Vi behöver fokusera mer på bön och andakt. Just nu är vi samlade till gudstjänst. Gudstjänsten är inte i första hand till för att vi ska kunna lyssna till någon som predikar, bättre eller sämre. Den är inte heller till för att vi ska få njuta av vacker orgelmusik eller lyssna till goda sångare. Allt detta är bra, men det är inte huvudsaken. Gudstjänsten är till för att vi, som församling, ska få möta Gud. Allt som händer här är till för att skapa möjligheter för oss att få lyssna till Guds röst. De olika delarna i gudstjänsten ska hjälpa oss att möta Gud. Här får vi också tala till Gud, som enskilda individer och som församling. Vi möter varandra som syskon i tillbedjan till Gud.
Så kan vi skapa den gemenskap som Gud vill att vi ska leva i. Den gemenskap som är stark nog för att kunna bjuda in nya medlemmar. Den gemenskap som ser att medlemmarna är olika, en som ändå lyckas hålla ihop.
Stärkta av den gemenskapen kan vi gå ut och tjäna världen. Det kristna livet är aldrig tänkt att vara något som jag ägnar mig åt i ensamhet. Gemenskapen med Gud är aldrig en privatsak för mig. Det kristna livet är menat att levas mitt i en församling. Men en församling är heller aldrig sig själv nog. Gud kallar oss ständigt att leva mitt i världen.
Vi ska aldrig vara herrar över någon är Jesu budskap till oss. Vi ska tjäna varandra. Så uppnår vi enheten i Kristus. Vi får se den andres behov och försöka uppfylla dem. Vi får se till vårt samhälles och vår världs behov, och försöka göra något gott.
Så kan vi ha som motto för våra liv de ord vi läste från Filipperbrevet.
”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus”
 
Kristina Färdeman