meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

ATT LYSSNA I TRO

2016-09-25   
 
18 e trefaldighet Mark 10:17-27

Denna söndag, den 18 söndagen i trefaldighet, får vi samla våra tankar kring den kristna tron. Inte som trossatser, utan som vår relation till Gud. Är Gud centrum i våra liv? Eller är det annat som får ta den största platsen? Och hur kommer vi i så fall till rätta med det?
---
Hör Herrens ord ur Markusevangeliet:
Läsning Mark 10:17-27
Så lyder Herrens evangelium.
---
Han kunde inte. Trots att han så ivrigt försökt. Kommit springande till Jesus och fallit på knä. Med bönen: Vad ska jag göra för att få evigt liv? (Mark 10:17). Ändå så förmådde han inte följa det Jesus sade till honom. Han var bunden till något annat. Något som tog större plats, som var viktigare än Gud, i hans liv.
Problemet var att den rike mannen ägde så mycket. Och att dessa ägodelar betydde så mycket för honom att han inte kunde följa det Jesus sa till honom. Att sälja ägodelarna och ge åt de fattiga. Och att sedan komma och följa Jesus.
---
Samma fråga ställs också till oss i dag. Kan vi följa Jesus? Eller är det något annat som är viktigare? Som hindrar oss, som binder oss.
Ja, visst är vi människor så bundna vid det jordiska. En bundenhet som till och med kan leda till att vi, precis som den rike mannen, vänder Jesus ryggen och går iväg när han begär saker av oss. Vi sätter tingen före Gud. Döda ting blir viktigare än den levande Guden. De blir en slags avgud.
Eller också är det så att det är vi själva som blir större, mer värda, för att vi äger dessa ting. I vår kultur i dag ligger det nära till hands. Människan värderas inte för vad hon är, utan för vad hon har. Men också det leder till ett slags avguderi. Vi låter oss själva bli centrum i våra liv. Jag kommer först. Och Gud sen.
---
När den rike mannen i vår evangelietext möter Jesus, så frågar han ju vad han ska göra för att vinna evigt liv. Och Jesus svarar med sju av de tio budorden på Moses stentavlor. De som handlar om att inte dräpa, inte stjäla, inte ljuga, inte svika relationer, inte vara avundsjuk och att visa respekt. Och den rike mannen svarar – allt detta har jag hållit.
Det är samtidigt intressant att notera att Jesus inte direkt säger något om de tre första buden. De som handlar om relationen mellan människan och Gud. Om att inte ha andra gudar, att inte missbruka Guds namn och att hålla sabbatsbudet. Det är ju just där som den rike mannen brister. Jesus ser det och manar därför mannen att göra sig fri från allt det som binder honom. Som hindrar honom från att ge Gud första platsen i hans liv.
Men mannen kan inte det. Han förmår inte. I stället vänder han Jesus ryggen och går sin väg.
---
Man kan ju tycka att Jesus kunde ha varit tydligare. Att han direkt kunde ha förklarat för mannen varför han måste göra sig fri från sina ägodelar. Att det inte primärt handlar om att göra gott för de fattiga. Utan att det handlar om att rädda mannens egen själ.
För visst finns det risker med att äga mycket. Rikedom kan lätt förvanska människans sinnelag. Här i vår hembygd har vi nyligen fått veta att en bankdirektör missbrukat bankens pengar till sin egen förmån. Detta trots att han hade en månadslön som överstiger vad de flesta har i årslön. Det verkar som rika människor lätt kan tappa sin moraliska kompass. Att man då tillåter sig själv orimliga förmåner. För att man är så viktig, så betydelsefull. Det blir en slags förgudning av det egna jaget.
---
Vi kan också notera att Jesus låter den rike mannen i berättelsen gå. Jesus följer inte efter och tjatar. För Gud är inte sådan. Vår Gud har en underbar respekt för den enskilda människan och dess egen vilja. Guds nåd – Guds erbjudande om ett evigt liv – är just detta. Ett erbjudande. Som det ankommer på oss att bejaka eller inte bejaka. Säga JA eller säga NEJ till.
---
Men Gud vet också att det är svårt för oss många gånger att släppa taget om vårt behov av jordiska ägodelar. ”Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike” , säger Jesus. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” , fortsätter han för att, genom en närmast absurd bild, förtydliga sina ord.

En liten parentes här: det finns en port i Jerusalems stadsmur som kallas nålsögat. Den ligger mitt emot Getsemane örtagård. Den är mycket trång och har därför numera murats igen. En del teologer menar att det är denna port – inte ett öga på en synål - som Jesus menar är så svår att komma igenom för kamelen.
---
Det är klart att vi, liksom lärjungarna, blir förskräckta när vi hör vad Jesus säger. ”Vem kan då bli räddad?”
Det är här korset kommer in. Av ofattbar kärlek tar Gud själv i Jesus Kristus på sig allt detta som vi människor inte klarar. Överbryggar detta genom sin egen död och uppståndelse. Människans ofullkomlighet, hennes synder, gör inte längre att hon prisges till de onda krafterna. Hon renas. Ty, som Jesus säger: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”
---
Kan vi tro det? Förstår vi verkligen innebörden av detta oerhörda. Att allt är möjligt för Gud?
Denna Guds kraft räcks till oss människor - om vi vill ta emot den. Paulus säger i Filipperbrevet: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft” (Fil 4:13). ”Att var mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist” (Fil 4:12).
Det Paulus har förstått är att det jordiska har så liten betydelse. Att den privata livssituationen aldrig är det viktigaste. Centrum, det viktigaste, i varje människas liv, är gemenskapen med den Gud hon skapats att avbilda. Att växa i likhet med.
Om den rike mannen hade följt Jesu råd hade han också blivit mer lik Gud – och därmed också sitt innersta jag. Jesus Guds son, som vi är kallade att följa, hade inga stora ägodelar. Inte ens en egen säng att vila på under natten efter de långa vandringarna, undervisningarna och kraftgärningarna. Den enda jordiska ägodel han hade, som var av något värde, var manteln. Den som skyddade mot kyla och regn. Som värmde om natten och mildrade solens brännande strålar om dagen. Den som soldaterna kastade lott om vid korset.
---
Till sist ställer också allt detta frågan: kan en människa verkligen äga något? Vi tror ju det. Vi säger ofta att vi äger det och det. Men egentligen äger vi i praktiken ingenting. Vi förfogar bara över vissa saker under en begränsad tid. Marken, tingen, husen – allt detta som vi är så fästa vid har vi bara till låns. Lån som vi får lämna ifrån oss när vår tid på jorden är slut.
Cornelius Vreesvik har satt så enkla och fina ord på detta i sin sång om den gamla trubaduren:

Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går
Du behöver inga penningar
När du vid porten står
Och du kan ingenting ta med dig dit du går

---
Det enda som vi egentligen verkligen äger är det som vi fått av Gud. Livet självt. Såsom skapade till Guds avbild är vi skapade att likna honom. Vi bär kärleken, odödligheten och evigheten som en innersta kärna inom oss.
När omsorgen om det timliga får ta för stor plats i våra liv är det viktigt att påminna oss om detta. Att vår kallelse är så oändligt mycket större än att ha så många ägodelar som möjligt. Att vår innersta kallelse – och möjlighet - är gudslikhet. Helighet. Odödlighet. Ett evigt liv.
 
Torgerd Jansson