meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

BANA VÄG FÖR HERREN

2016-12-11   
 
Luk 3:1-15

I dag – den tredje söndagen i Advent – är det profetens dag. Han som går före Jesus och banar väg. En väg som också går rakt in i våra hjärtan.
---
Hör Herrens ord ur Lukasevangeliet:
Läsning Luk 3:1-15
Så lyder Herrens ord.
---
Johannes döparen är den stora profeten i Nya Testamentet. I det gamla testamentet har vi hört många profetröster – Jesaja, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos m fl. Men den profetröst vi hör i Nya Testamentet – i Johannes – innehåller något nytt. Den inskärper att nu är det nära. Nu kommer han snart – Guds Messias. Det är bråttom till omvändelse och tro. ---
Det finns starka och nära band mellan Johannes och Jesus. Båda har blivit människor genom Guds direkte ingripande.
Det barnlösa paret Elisabeth och Sakarias fick äntligen sin son. Detta efter Sakarias starka gudsmöte i templet. Ett möte som till och med gjorde honom stum.

Maria får sin son genom den helige Ande. Båda barnen föds med särskilda kallelser. De växer också upp nära varandra. Deras mödrar är släkt och goda vänner. Det är till Elisabeth som Maria går när hon fått beskedet att hon väntar Guds son. Det är där hon stannar flera månader, medan det oerhörda slår rot också i hennes sinne. Och Johannes, som är några månader äldre än Jesus, förstår redan i moderlivet att Messias är på väg. Också det kan vi läsa om i Bibeln.

Genom livet går de sida vid sida – Johannes och Jesus. Det är till Johannes Jesus går för att bli döpt. Det är också till Jesus som Johannes lärjungar går när Johannes avrättats av Herodes.
---
Men ändå finns det förstås betydande skillnader mellan de båda personerna. Jesus är Guds son – sann Gud och sann människa. Johannes är bara en människa. Jesus är Frälsaren. Johannes är profeten. Nej, säger Johannes när folket undrar om han inte kan vara Messias. ”Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar”, skriver evangelisten (Mark 1:7).

Johannes kommer att tillbringa sitt liv i öknen. Han ”bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung”, läser vi i Markusevangeliet (Mark1:6).

Och hans stora kallelse var att ”förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop” (Luk 3:3). I det var han en sträng profet. ”Huggormsyngel”, säger han till folket som kommer till honom för att döpas.”Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? (Luk 3:7). Nej , säger Johannes – omvänd er!
---
Vad menar han då med denna omvändelse? Vad ska vi vända oss ifrån? Och vad ska vi vända oss till? Det räcker tydligen inte med att vara ”Abrahams barn”, född in i kyrkan, född in i tron. Det handlar att göra något. Att handla. Att bära frukt, säger Johannes.

Till oss alla säger han: den som har två skjortor ska dela med sig åt den som inte har. Den som har bröd ska göra på samma sätt. Till tullindrivarna säger han att de inte ska sko sig – inte driva in mer än vad som är fastställt. Till soldaterna säger han att inte utnyttja sin maktställning och skaffa sig fördelar genom våld och hot.
I och för sig låter väl detta ganska enkelt. Det är klart man ska dela med sig, inte stjäla och inte slåss. Men – handen på hjärtat – är det verkligen så enkelt?

Om vi verkligen delade med oss hälften av våra kläder skulle det nog bli mycket tommare i våra garderober, än vad det i verkligheten är. Om vi verkligen delade allt vårt bröd med andra, skulle det inte finnas någon svält på jorden. Om vi verkligen inte tog för oss mer av jordens rikedomar än vad vi faktiskt behöver, skulle utsugning och miljöförstöring inte grassera.
Vi får fråga oss: Kan vi verkligen, som Sakaios, ge bort hälften av allt vi äger?
---
I grunden handlar det hela om ett perspektivskifte. Det är detta som Johannes predikar. Att vi i stället för att tänka: Jag, min, mitt ska tänka: Du, din ditt. I detta får vi öva oss.

Men samtidigt – på egen hand kommer vi inte att lyckas. Ju mer vi försöker sträva efter rättvisa och medmänsklighet, ju mer inser vi också att vi inte klarar det på egen hand. Vi behöver inte bara någon som säger till oss vad vi ska göra, utan någon som hjälper oss att göra det. Vi behöver någon som är mer än Johannes döparen. Johannes vet det. Därför säger han: ”Det kommer en som är starkare än jag… Han skall döpa er med helig ande och eld.” (Luk 3:16). Och då förstår vi att våra misslyckanden också kan vara oss till stor hjälp. Vår förtvivlan, när vi inser att vi inte lyckats med våra föresatser. kan leda oss till en ny öppenhet. En öppenhet för Honom som kommer. Men den upptäckten kan vi bara göra om vi försöker vara rättvisa och kärleksfulla. Den som inte försöker, upptäcker aldrig sin svaghet. Och därmed inte heller sitt behov – sitt absoluta behov – av en räddande Gud.

Därför leder också vår svaghet också vår räddning. Som Paulus säger: ”I svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.”(2 Kor 12:9).

Tack vare vår svaghet kan en dörr öppnas i oss, genom vilken Frälsaren kan träda in. Det vi inte kan blir i oss bli till ett rop efter honom som kan. Den som inte insett sin svaghet förstår inte heller sitt behov av en frälsare. Och kan därför inte heller dela den stora glädje som hans ankomst innebär.

Den glädjen kommer bara till dem som i full insikt om sin egen oförmåga smärtsamt längtar efter en Frälsare. Längtar och väntar i denna välsignade adventstid.
 
Torgerd Jansson