meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

BÖNEN

2017-05-21   
 
Bönsöndagen
Matt 6:5-8


I dag är det Bönsöndagen. Den dag i kyrkoåret så vi särskilt stannar upp vid bönens stora gåva. Möjligheterna för oss att ha ett ”hjärtas samtal med Gud”, som de ofta definierade bönen som i min barndoms kyrka. Samtal med livets Gud – skaparen, frälsaren och räddaren.

Hör Herrens ord från evangelisten Matteus:
--- läsning Matt 6:5-8
Så lyder Herrens evangelium.
---
Bönen – ett mycket stort ämne som man skulle kunna tala om mycket, mycket länge. Man kunde tala om bönens olika former – ordets bön, tankens bön, hjärtats bön. Om den enskilda bönen, den gemensamma bönen, den privata bönen och den offentliga bönen. Bönen i Anden och bönen med Bibeln. Förbönen.

Och jag vet att erfarenheten av bön är stark och mångfacetterad hos alla er som är här i dag. Och hos alla de miljoner och åter miljoner människor, som över hela vår värld samlas i kyrkorna kring temat Bön i dag.

Vi vet också att så gott som alla människor ber. Visserligen säger statistiken att det bara är 2-3% av det svenska folket som är bekännande kristna. Och att det är 15-20 % som har en Gudstro. Men den säger också att över 90% av alla människor ber. Ber i tacksamhet, ber om förlåtelse, ber om hjälp i krislägen.

Bönen är och förblir ett nödvändigt inslag i det mänskliga livet också i dag.
---
I grunden är bönen en kärlekshandling. Ett samtal mellan två älskade.

Jesus har själv gett oss det största och viktigaste budet: ” Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd.” (Luk 10:27). Och han har också sagt att: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son” (Joh 3:16).

Kärleken mellan Gud och människa är grundfundamentet i den kristna tron. Och som i alla kärleksförhållanden gäller det att vårda och värna varandra och kärleken. Här har bönen sin stora uppgift.
---
Vi vet också att Jesus ofta bad. Han bad till sin Fader inför stora beslut, som t.ex. att välja ut de 12 lärjungar som skulle följa honom närmast. Han bad för att hämta kraft och vägledning – ofta i ensamhet efter en kraftgärning. Och han bad intensivt inför sin sista stora kärleksgärning – döden på korset. Även för Jesus var alltså bönen en tvingande nödvändighet under hans jordevandring.
---
Jesus har också undervisat oss om bön. I Nya testamentet finns närmare 200 olika texter om bön och bedjande. Några av de starkaste av dem är dessa:

- ”Den som ber han får, och den som söker han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas” (Matt 7:8, Luk 11:10). Och ”Allt vad ni ber om i era böner skall ni få, om ni tror” (Matt 21:22). Detta apropå bönens kraft. Gud hör bön.

- ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matt 7:11). Detta för att understryka tilliten till Guds godhet.

- ”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader” (Matt 18:19). Detta apropå styrkan i att be tillsammans.

- ”Vaka och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill men kroppen är svag” (Matt 26:41. Mark 14:28). Och ”Den sorten kan bara drivas ut med bön” (Mark 9:29). Detta för att understryka vikten av att be om Guds hjälp i det svåra.

- ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er” (Luk 6:28). Detta angående att det finns ett annat förhållningssätt till det onda.

- ”Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp” (Luk 18:1). Detta om vikten av uthållighet i bönen.

- ”Vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern förhärligas genom sonen” (Luk 14:13). Och ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni ska få det” (Joh 15:7).

Och ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh 16:24). Detta för att understryka hur viktig och central bönen är för det kristna livet.

Och om den första kristna församlingen skriver Lukas i Apostlagärningarna: ”Alla dessa höll ihop under ständig bön” (Apg 1:14)
---
I dagens evangelietext talas om en särskild form av bön. Den enskilda bönen. Den som är mellan en människa och Gud.

Jesus inleder sin undervisning med att varna för att göra bönen till en statusmarkör. I Israel på den tiden var det ju de religiösa ledarna som hade mest makt, både andligt och världsligt. Att då stå och be långa böner offentligt var därför ett sätt att markera att man hörde till makteliten. ”Hycklare” säger Jesus. ”De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människor ska se dem”… ”De har redan fått ut sin lön.” (Matt 6:5f).

I stället säger han åt oss att gå in i vår kammare och stänga dörren. Att låta den personliga bönen vara i gemenskap med en enda – med Gud själv. Ett möte mellan två älskande.
---
Och så varnar han oss för att använda för många ord. Gud vet ju redan vad vi behöver.

Just detta blev så tydligt för mig när jag för en del år sedan var på en 30 dagars retreat i tystnad på ett katolskt kloster i Wales. Vi uppmanades av våra vägledare att be fyra gånger om dagen och helst också en gång på natten. En halv timme varje gång. Som utgångspunkt för bönen fick vi ofta en bibeltext.

De första veckorna innehöll mina böner många ord. Jag talade till Gud. Länge och tydligt. Men jag var mycket sämre på att lyssna. Så småningom förstod jag det tokiga i detta och tystnade alltmer. Den sista tiden blev min bön bara en stilla gemenskap med Herren. Men som ofta gav mig en vägledning som jag annars inte alls förstått.

Det finns ett uråldrigt sätt att be i den kristna traditionen, som kallas Lectio Divina – gudomlig läsning. Vi har bett så tillsammans flera gånger på våra församlingsdagar. Den börjar i att man läser en bibeltext och låter bönen utgå från denna text. Det är en form av bön som också passar mycket bra i den egna kammaren. För just där, i ensamheten, kan Gud få utrymme att ge oss själva precis den vägledning som våra liv behöver just då. Jag tycker själv mycket om denna form av bön.
---
En annan form av bön som ligger nära den i den egna kammaren är förbönen. När man själv ber för andra. Eller när man själv får en personlig förbön genom att någon annan ber för det som man själv vill ta upp. En form av bön som har sitt ursprung i Jesu löfte:
”Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader” (Matt 18:19). Vi har ibland inbjudit till detta här i församlingen. Men vi har också talat om att göra det mera. Exempelvis genom att alltid inbjuda till personlig förbön efter gudstjänsten.

Erfarna bönemänniskor brukar också säga att man ska skilja på den egna bönen och förbönen. Det finns annars en risk att förbönen tar hela utrymmet och att den personliga gemenskapen med livets Gud kommer bort. Det kan därför vara bra att ha en tid för förbön och en annan för personlig bön.
---
En fara i den personliga bönen, som vi säkert alla känner igen, är att tankarna far iväg. Inte för att det alltid måste vara fel att de gör så. Det kan vara något som Gud särskilt vill uppmärksamma oss på.

Men i den kristna traditionen finns också flera hjälpmedel för koncentration i bönen. Det klassiska radbandet hör dit. Liksom den moderna versionen av detta – Martin Lönnebos frälsarkrans. I östkyrkan använder man ofta Jesusbönen för samma ändamål. Upprepar orden ”Jesus, Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare” ända tills tankarna stillnar och själen finner ro nog att kunna lyssna till den himmelska rösten.
---
Till sist – bönen är Guds stora gåva till oss människor. Bönen som innebär att vi alltid kan vända oss till livets Gud med våra bekymmer, med vår tacksägelse, med vår skuld. Bönen som vilar på grundfundamenten i den kristna tron: Tro, hopp och kärlek. Bönen som både bär världen och som kan förändra den.

LÅT OSS BE
VI BER HÖGT OCH TILLSAMMANS DEN VACKRASTE BÖNEN AV DEM ALLA – DEN SOM HERREN SJÄLV HAR LÄRT OSS
 
Torgerd Jansson