meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Förlorad men återfunnen

2006-07-02   
 
3:e söndagen efter Trefaldighet Luk 15:1-7

Dagens evangelietext är hämtad från Luk 15:1-7, som lyder så:
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”
Då gav han dem denna liknelse: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat.
Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Då är det dags för predikan. Problemet är ju bara att jag inte är någon predikant eller pastor eller sådant, visserligen adjunkt men inte pastorsadjunkt. Jag har inte ens läst teologi och kan inte på rak arm så värst många bibelställen. Fysik vet jag en del om, men det hjälper ju föga inför dagens text.
Men det är ju en lätt och tacksam text. De flesta av oss har säkert hört den utläggas redan i söndagsskolan, där vi som små nyfikna lärjungar lätt identifierade oss med det stackars fåret som kommit på villovägar. Och vi kände säkert någon sorts tröst i vetskapen om att vår herde inte skulle lämna oss i sticket. Han skulle söka efter oss tills han hittade oss! Och glädjen skulle bli stor, när vi var tillbaka där vi hörde hemma.
Någon kanske minns dramatiska bilder av får som hade ramlat ner i raviner eller fastnat i risiga törnebuskar, men den gode herden sträckte sig våghalsigt efter det stackars skälvande fåret, och lyckades rädda det.
Så mycket längre skulle kanske inte en predikan över en så pass välkänd och dramatisk text behöva bli. Men det funkar ju inte. En predikan kan ju inte vara hur kort som helst. Minst en kvart, och gärna över tjugo minuter! Annars är det liksom inte lönt!
Ja, hur många predikningar hålls det inte varje söndag bara i vårt lilla underbara land? Det har jag faktiskt ingen aning om, men vi kan ju försöka räkna lite.
Svenska kyrkan har drygt 2200 församlingar, och i de större församlingarna firas antagligen flera gudstjänster, så det skulle kunna tänkas att bara i Svenska kyrkan hålls 3000 predikningar en alldeles vanlig söndag som idag. Låt oss för enkelhetens skull sedan anta att det för var och en av dessa 3000 predikningar hålls lika många i någon kyrka tillhörande något annat samfund, baptisterna, missionskyrkan, metodisterna , pingst, evangeliska frikyrkan, ja, ni vet.
Det blir 6000 predikningar det. En vanlig söndag. Bara i Sverige.
Jag vet inte hur lång tid det tar att förbereda en predikan. För mig tar det åtskilliga timmar, men jag är ju som sagt inte predikant. Och då tar det lite längre tid. Man måste slå upp i böcker och kontrollera saker, och man funderar, och man läser, och man skriver, och man stryker.
Men en som är predikant eller kyrkoherde eller pastor klarar av det på kortare tid. Men tre timmar kanske det tar i snitt. Vi räknar på det. 6000 predikningar gånger 3 timmar blir faktiskt 18000 timmar. Det är ganska lång tid. En normal årsarbetstid borde vara ungefär 1800 timmar. Så för att förbereda alla predikaningar i Sverige en helt vanlig söndag kräver ungefär 10 heltidstjänster. Och det är 52 söndagar på ett år. Så det skulle betyda att det går åt 520 heltidstjänster för att förbereda alla söndagspredikningarna i Sverige under ett år. Undrar ni vad det kostar?
Nej, nu får det vara sluträknat för idag. Fortsätt gärna att räkna när ni kommer hem. Jag kanske har tänkt fel någonstans. Hör gärna av er i så fall!

Förlorad och återfunnen är rubriken för den här söndagen.
Det är mycket som kan gå förlorat.
Har vi förlorat något i kyrkorna? Har vi förlorat något i våra liv? Har samhället förlorat något?
Vet vi om vad vi har förlorat? När förlorade vi det och hur gick det till?
Var det något värdefull som vi förlorade? Kan vi återfå det? Och hur i så fall?

Vi börjar med kyrkorna: har vi förlorat något i kyrkorna?
Jag tror det. Jag tror att vi har förlorat fokus.
För att se klart måste man fokusera rätt. Ska du visa en diabild eller datorpresentation måste du ställa in skärpan, fokusera. Gör du inte det blir bilden suddig. Du ser inte klart vad den föreställer.
Problemet är kanske bara det, att du själv vet vad bilden föreställer. Du har själv fotograferat den, och du behöver bara svagt ana konturerna av det där imponerande fjällmassivet eller den där jättelika gotiska katedralen för att se vyerna så som du upplevde dem, när du var där med kameran.
Men din vän, som inte varit där, blir inte imponerad. Han eller hon ser bara en otydlig röra av färgklickar och linjer, och tycker inte att det är så märkvärdigt, när du berättar hur underbart det var på de där platserna.
Har du rätt fokus däremot, kommer dina bilder att gnistra av prakt och skönhet, och du behöver inte kommentera särskilt mycket. Din vän kommer att säga: ”Det där skulle jag också vilja vara med om”. Så rätt fokus är nödvändigt för att se klart. Och det hjälper inte att bilderna var aldrig så bedårande när du visade dem i höstas. Fokus måste du ställa in särskilt för varje tillfälle.
Jag tror att vi rätt ofta glömmer att justera fokus i kyrkan. Det funkade ju så bra igår, på väckelsens tid. Varför då? Jo, vi hade nog rätt fokus då, vi hade känsla för tidens behov, och vi mötte dem på ett sätt som fann gensvar.
Nu är tiden en annan. Projektorn står på en annan plats, och vi måste ställa in skärpan, så att det passar just där, just nu.
Det är inte så lätt att i förväg veta exakt hur mycket man ska skruva på skärperatten, även om det naturligtvis skulle gå att räkna ut om man vet linsens brännvidd och lite sådant där. Men jag har aldrig sett någon ta fram miniräknaren och börjat räkna, när skärpan ska ställas in. Man prövar helt enkelt. Man vrider lite fram och tillbaka, tills bilden blir tydlig.
Och det är nog så vi måste göra i kyrkan också, när vi söker efter rätt fokus för att verka i dagens komplicerade och snabbt föränderliga samhälle.
Gör vi rätt saker? Och gör vi saker rätt?
Gör vi rätt när vi använder typ 520 heltidstjänster för att förbereda söndagspredikningarna i våra kyrkor? Det är möjligt att vi gör det, men har vi vridit på skärperatten och undersökt om vi därigenom får optimal fokus? Är det det bästa vi kan göra med 520 heltidstjänster?
Predikningar blir i de allra flesta fall så kallad envägskommunikation. En säger något till många, och många är i dag inte vana vid att mottaga ett längre, ibland teoretiskt och inte alls självklart verbalt budskap.
Men gudstjänster måste vi ju ha! Och gudstjänst utan predikan kan man väl bara ha någon enstaka gång, när det är barn- och familjesamling.
Men vill man, så går det ju att få söndagspredikningar i våra kyrkor med hjälp av Tv, radio och internet. Då blir det visserligen samma predikan i ganska många kyrkor, men det behöver ju inte bli sämre för det.
Flervägskommunikation, eller samtal som vi ofta säger, känns för många som ett naturligt sätt att kommunicera om väsentliga personliga saker och om hur vi ska hitta vår plats här i livet. I fyra NFU-grupper har vi under våren samtalat om våra andliga gåvor, och många har upplevt det mycket positivt att få dela tankar och ställa frågor. I Alfa- och Betagrupper samlas man och studerar tillsammans olika ämnen. I böne- och samtalsgrupper delar vi varandras erfarenheter. Så kanske skulle vi hitta ett bättre fokus, om några av de 520 heltidstjänsterna användes för att initiera smågruppsverksamhet, där människor får möjlighet att ställa de viktiga frågorna och delge varandra sina erfarenheter.

Men rätt skärpa är inte bara viktigt när vi ska visa diabilder eller datorpresentationer.
Du kanske har hört om en fågel som har sitt bo där uppe i trädets topp, att den är så gudomligt vacker. Din vän står bredvid dig och betraktar fågeln i sin kikare. Du lånar kikaren och riktar den mot fågeln, men du ser bara en otydlig plump. Men så kommer du på att du måste anpassa kikaren till dina ögon, för dina ögon kräver sin speciella fokusering. Alla ser inte på samma sätt. Då ser du en annan fågel, en gudomligt vacker fågel med skimrande färgspel. Du behövde rätt fokus för att se klart.
Vi tror ibland att den fokusering som passar mig bäst också passar dig bäst. Så behöver det kanske inte vara. Lika lite som du kan tvinga någon att se klart i kikaren med motiveringen att ”jag ser i alla fall alldeles tydligt när den är inställd så här”, lika lite kan du tvinga någon att använda samma ”andliga seende” som passar dig så bra. Och lika självklart bör det vara att acceptera dessa eventuella olikheter som det är att acceptera att vi inte alla alltid kan ha samma inställning på kikaren.
Vi såg lite av det här i NFU-grupperna i våras, när vi tog fram våra individuella ”profiler”. Vi var bra på olika saker. Och vi prioriterade lite olika.
Det är naturligtvis viktigt att vi strävar efter att få klarhet i olika andliga frågor, men lika viktigt är det att vi accepterar och bejakar att vi då kan komma att inta olika ståndpunkter. Toleransen inför våra olikheter har inte alltid stått så högt i kurs. De som tyckt annorlunda har ibland uteslutits ur sina församlingar, och en del grundade nya församlingar, och inom varje församling såg man, lite förenklat uttryckt, sakerna på samma sätt. Ofta var det ledaren som ställde in kikaren, och sedan använde alla den inställningen. De som inte såg så bra i kikaren kanske låtsades se tydligt. Ändra fokus till det som passade bäst vågade man kanske inte alltid. Kikaren var ju rätt inställd. Det var nog mig det var fel på, som inte kunde se så klart.
Här har vi nog nu börjat inse att vi inte alla ser saker på samma sätt, att vi inte alla är stöpta i samma form. Ekumeniken, som det så vackert heter, gör framsteg, men ibland kanske det är framsteg under trycket av krympande lärjungaskaror?
Vi behöver nog ännu öva oss i att samtala med varandra om vad som är väsentligt i våra liv, vad som är Guds vilja i vår tid och hur Gud talar till oss var och en.
Hängde du med?

Då tar vi nästa fråga: Har vi förlorat något i våra liv? Och i samhället? Och vad då i så fall?
För ungefär en vecka sedan ringde ett för oss obekant par och ville byta åtta ägg med oss. De hade nämligen som vi några höns, men de hade ingen tupp, och nu ville en av deras hönor ruva. De tyckte det vore synd att låta henne ruva på ägg från en hönsgård utan tupp, så de undrade om de kunde få byta till sig åtta förhoppningsvis befruktade ägg. Det gick naturligtvis bra.
När de på kvällen kom för att byta ägg började vi småprata om lite av varje. Lite om hur det var förr med hästskjutsar och ett annat tempo i samhället.
Jag tyckte mig finna en underton i vårt samtal, som antydde att vi förlorat något på vägen mot den ultimata välfärden. Mycket är naturligtvis ”bättre” nu än det var förr, särskilt om man med ”bättre” menar materiellt välbefinnande och alla möjliga samhälleliga skyddsnät.
Men är det så säkert att vi ”mår bättre”. Med jämna mellanrum görs vi uppmärksamma på att det ena problemet efter det andra ökar och breder ut sig.
Vad är det då vi förlorat? Det kan väl inte vara kontrollen över våra liv, eller i varje fall lite grann av kontrollen över våra liv.
Styrs vi möjligen av för många ”måsten” idag. Alltifrån födseln till ålderdomen är våra liv mer eller mindre omedvetet styrda av sådant vi helst ”måste” för att smälta in i gemenskapen och platsa som goda medborgare i vårt välordnade land.
Redan innan vi nästan vet att vi finns till ”måste” vi följa normalutvecklingskurvan på barnavårdscentralen, och sedan ska vi bli glada, lyckliga, tjoande dagisbarn innan skolan ska fostra oss till goda demokratiska jämställda medborgare, eller i varje fall försöka fostra oss till goda demokratiska jämställda medborgare. Det är ju inte alltid det lyckas. Sedan börjar livet! Vi ska helst inte tro alltför mycket på något speciellt. Vi ska sopsortera och använda miljömärkta produkter för att rädda vår värld från det undergångshot vi själva och vårt samhälle utgör. Vi ska använda säkerhetsbälte, barnsäkra vägguttag och helst också cykelhjälm på det att ingen olycka må drabba oss. Och om olyckan ändå är framme förväntar vi oss i regel att samhället i alla lägen ska ha full beredskap för att i möjligaste mån ställa allt till rätta.
Vart tog vårt eget ansvar får våra liv vägen? Vad är livet och vad innebär det att leva? Vet vi det i allmänhet? Är det ett gott liv att ha full koll på alla måsten och smyga omkring med en fuktad pekfinger i luften för att alltid veta precis vart vinden blåser och att ha munnen full med politiskt korrekta glosor? Lever vi lyckliga av det, eller blir våra liv då blott ömkliga skuggfigurer av vad de var ämnade till!

"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Så säger Jesus enligt Matteus 11.
Och i Lukas 12 läser vi:
Och till sina lärjungar sade han: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen.
Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna.
Tänk på korparna, de varken sår eller skördar, de har varken förrådskammare eller lador, men Gud föder dem. Och hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?
Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
När ni nu inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då om allt annat?
Tänk på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på ängen och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?
Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte.
Allt sådant jagar hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också.”

Kom till mig! Min börda är lätt! Gör dig inte bekymmer!
Jesus har ett rikt och meningsfullt liv att erbjuda dig. Och om du inte redan till fullo är delaktig av det, så söker han dig. Här idag. Just nu. Ge dig till känna och låt honom finna dig, Låt honom ge dig det fullödiga livet utan pressande måsten och världens allehanda prestationskrav.

Sammanfattningsvis:
Du kanske tycker att min predikan inte direkt handlade om texten, om syndaren som omvände sig, om det förlorade fåret som kom till rätta.
Jag valde istället att fokusera på vad vi som kyrka och som enskilda människor kan ha förlorat. Och förlusterna gör att vi inte fungerar optimalt, på bästa sätt, i våra kristna liv och i våra församlingar. Jag påstår inte att allt vi gör är fel, men jag vill peka på risken att vi tappar, förlorar, väsentliga element i ett rikt och meningsfullt liv, när vi i tidens expressfart rusar fram näst intill förblindade av alla nya möjligheter och måsten och politiska korrektheter.
Och ändå tror att allt egentligen är sig likt, så som det en gång var, när kyrkan stod mitt i byn och väckelsens vind svepte fram över bygderna.
Men till alla oss här idag finns erbjudandet:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”
Amen.
Låt oss bedja:
Herre, tack att du vill ge oss åter det vi förlorat i våra liv. Tack att du vill lätta våra bördor och hjälpa oss att se klart vad du har menat med våra liv. Tack att du vill hjälpa oss som församlingsmedlemmar och medmänniskor att acceptera och stödja varandra och att tillsammans som församling kunna möta de behov och förväntningar, uttalade eller outtalade, som människor omkring oss har på din församling.

När vi nu sjunger psalm 225, ”Jesus är ute och söker…” så låt honom finna dig i din situation just nu.
 
Arne Svensson