meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

I Jesu namn

2019-01-01   
 
Luk. 13: 6-9

När Wilhelm Moberg berättar om hur Karl-Oskar och Kristina bestämmer sig för att flytta till Amerika undan svält och förtryck då låter han Kristina ta med sig kärnorna från ett astrakanäpple. Det var den starkaste symbolen för hemlandet och fädernejorden och den får följa med i packningen. Väl framme på sin nya hemort planterar hon sina kärnor. Det växer upp ett äppelträd men först på sin dödsbädd från Kristina smaka det första äpplet från den första skörden. Hon håller en bit av sitt hemland i sina händer och får smaka en bit av sin historia. För oss är äppelträdet en symbol, en symbol för det som är hemma och tradition.
För bibelns folk är det vingården med sina olivträd och fikonträd som bär samma symbolik. Olivträd kan bli otroligt gamla, flera hundra år är inte ovanligt. Det tar lång tid innan de ger den första skörden, men sedan ger de skörd under generationer. Fikonträd samodlas ofta med olivträd. Skörden från vingården är det som familjen ska leva av. Vingården är familjens förmögenhet och den vårdas ömt. Vingården är också en del av familjens historia och dess band till tidigare generationer.
Att få sitta under sitt olivträd och sitt fikonträd är i Bibeln symbolen för det goda och trygga livet. Mika 4:4. Är en av de starkaste profetiorna om fred och frid.
Han skall döma mellan alla folk,
skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd,
och ingen skall hota honom. Herren Sebaot har talat.
När åker och fruktträd bär sin frukt i rätt tid är det ett tecken på att Gud välsignar, men när fikonträdet står ofruktsamt är det ett skrämmande tecken på Guds vrede mot sitt folk. Här har vi bakgrunden till den text vi läst idag.
Idag börjar vi ett nytt arbetsår. Vi har hunnit 19 år in på det nya seklet. Nyår är för många av oss en tid för eftertanke och reflektion. Hur var det gångna året? Vad gick bra? Vad kunde vi ha gjort bättre? Vilka erfarenheter bär vi med oss in i det nya året?
I söndagens gudstjänst blev vi påminda om barnaskapet och om Guds kärlek till sitt folk. Texten handlade om hur Jesus välsignar barnen. Men vi blev också påminda om att texten inte bara handlar om dem som är små till ålder, utan att den handlar om alla oss som är Guds barn. Grundförutsättningen för våra liv är att Gud älskar oss ovillkorligt från vår första stund. Det är viktigt att vi påminner oss om det med jämna mellanrum. Både för vår egen skull så att vi inte misströstar över vår oförmåga, men också för andras skull.
I många sammanhang möter vi tanken att vissa människor är monster. Det kan dyka upp i populärkulturens skildringar av våld och mord. Men tanken kan också finnas underliggande i den vanliga nyhetsrapporteringens beskrivningar av de brott som begås i vårt eget land. Det är lätt att ryckas med i de tankegångarna. Men då är det viktigt för oss att komma ihåg att ingen människa föds kriminell, och framförallt, alla människor är älskade av Gud från den allra första början. Det finns ett hopp för alla.
Grunden för vår tillvaro är alltså denna, Gud älskar oss sådana som vi är och iden vissheten får vi vila. Men så kommer då nästa steg. Precis som en god förälder så vill Gud att vi ska lyckas med våra liv. Han har förväntningar på hur vi ska leva och vad vi gör av de resurser han försett oss med. Han förväntar sig att vi ska medverka till att denna värld blir en god plats att leva på.
Dagens predikotext kan upplevas som lite hård. Här går vingårdens ägare runt och inspekterar sina ägor. Ett träd lever inte upp till hans förväntningar. Det måste tas bort.
Vi vet att vingården ofta är en symbol för det judiska folket vingårdens ägare är då Gud själv. Här går Gud själv omkring och inspekterar sin vingård. Alltså, här går Gud omkring och inspekterar sitt folk, sina barn. Uppenbarligen är det några som inte lever upp till Hans förväntningar. Vad ska han göra med dem? Vilka av oss har inte levt upp till Guds förväntningar under det gångna året? Det börjar kännas lite obehagligt. De flesta av oss kan nog dra oss till minnes stunder och sammanhang där vi borde varit mer närvarande och mer involverade. Vi kan nog påminna oss om tillfällen där vi borde visat vårt intresse och där vi borde visat mer kärlek. Är det jag som är det där fikonträdet som inte har gett någon frukt? Är det min tur att rensas bort?
Men tack och lov så har vi trädgårdsmästaren. Han som arbeta med träden varje dag. Som troligtvis känner vart och ett av dem som sin egen ficka. Han har medlidande med det ofruktsamma trädet och ber ägaren om nåd. Ett år till, säger han, sedan kan vi bestämma vad som ska hände. Ett år till får nåden bestämma vad som ska hända.
I Jesu namn är temat för nyårsdagen. Ett år till i Jesus namn är förutsättningen för våra liv.
Att i fred vi sitta under sitt fikonträd är drömmen i GT. Jag tror att det också är drömmen för alla människor på jorden. Det som de flesta önskar sig är att få leva sina vanliga liv. Arbeta och försörja sig för att kunna ge sina barn en god uppväxt. Att få umgås med sin familj, släkt och vänner och att ha ett gott umgänge med sina grannar. Men så ser världen inte ut. Det har vi blivit tydligt påminda om under det gångna året.
Nyårsdagen har också varit en böndag för fred. I världens kyrkor har man bett för att det kommande året ska bli ett fredens år. Ett år då ”människa svarar på människas bön”, som Elisabeth Hermodsson sjunger i en av sina visor. Så här skriver hon:
Viska du vind om en jord så skön
Där snålheten givit vika
Där människa svarar på människas bön
Där alla vill dela lika
Här formulerar hon bibelns budskap i helt sekulära termer. Där människa svarar på människas bön där alla vill dela lika. Den kärlek som Gud ger oss och som vi lever i, den ska vi dela vidare. Vi står här som små fikonträd och små olivträd. Meningen med vår existens är att vi ska ge frukt. Det är detta som vingårdens ägare söker efter när han vandrar runt på sina ägor. Vi är delar av en stor gemenskap. Guds enorma vingård. Vi är var och en egna individer, men vi ingår i ett större sammanhang. Tillsammans ska vi bära frukt, den frukt som Gud vill se. Men vi är inte utelämnade åt vår egen kraft och förmåga. Trädgårdsmästaren Jesus finns där alla dagar. Han ser sina träd och deras behov. Han vattnar när det behövs och han beskär när det behövs. Varje träd blir som ett barn i Hans omvårdnad.
Där står vi var och en som ett litet träd som förväntas ge frukt. Men till skillnad från olivträd och fikonträd så förväntas vi inte ge samma frukter. Vi har alla vår egen kallelse. För någon är det att stödja församling och medmänniskor i förbön. För andra är det att gå in i det praktiska arbetet. För ytterligare någon är det att stödja dem som komma på kant med livet. vi har alla fått ett eget uppdrag från Gud.
Så idag på den första dagen av ett nytt år får vi tillsammans med Jesus reflektera över vilken som är just min uppgift. Just idag får vi säga ja till Guds kallelse på nytt. Och idag vet vi att Gud kommer att vara med oss alla dagar under även detta nya år.
 
Kristina Färdeman