meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Guds barn

2018-12-30   
 
Mark 10:13-16
I dag är det söndagen efter jul. Denna söndag infaller inte varje år, utan bara när julhelgens veckodagar ligger så att det finns en söndag mellan juldagen och nyårsdagen. I år är det så. Och temat för dagens gudstjänst är Guds barn.
Vi får en stund stanna upp och begrunda barnens situation i världen. Hur självklara barnen är i Guds rike. Vad vi vuxna kan lära av barnen för att också vi ska kunna leva där. Och att vi alla är Guds barn.
När denna händelse inträffar är Jesus i Judéen på andra sidan av Jordanfloden. Han hade nyligen besökt Kafarnaum och var på väg till Jerusalem. Men tog alltså vägen om denna del av Judéen som han annars sällan besökte.
Som vanligt var det många människor som hade slagit följe med honom. Vart helst Jesus gick så samlades ju människor runt honom. Det var något i hans blick, något i hans ord, något i hans gärningar som på djupet berörde människor. Som på djupet berör människor även i dag. Den som en gång snuddat vid Jesus – för denna människa har livet förändrats för alltid. Tagit en annan riktning. Lett till nya och annorlunda prioriteringar. Om det vittnar kristna i alla tider. Då som nu.
Här går han nu alltså omgiven av lärjungar. Och så kommer folk med barn också. Och vill ha hans uppmärksamhet. Men lärjungarna visar bort dem. Kanske av omtanke om Jesus. Men kanske också för att de inte tyckte att det var så viktigt.
Kvinnor och barn räknades inte så mycket med på Jesu tid. Det judiska samhället var utpräglat patriarkalt. Det var männen som räknades. En kvinnas röst gällde inte. I domstolen fick kvinnor inte ens vittna. Man ansåg inte att kvinnan var att trovärdig eller att hennes uppfattning var relevant och viktig. Mot den bakgrunden kan vi ana hur radikal Jesus var i sitt förhållande till kvinnor. Han räknade med dem, gav dem samma vikt och betydelse som männen.
Han samtalade med kvinnorna, lyssnade till dem och stöttade dem på alla vis.
Se bara på hur han talar med den samariska kvinnan. Med Marta och Maria. Och hur han bemöter Maria Magdalena. Det är också kvinnorna som följer Jesus till korset och som först möter honom som uppstånden. En kyrka som ger kvinnor en underordnad plats och roll strider inte mot den traditionella samhällsordningen. Men den strider mot Jesu livsverk och förkunnelse. Den strider mot Guds rike.
Jesus accepterar alltså inte att lärjungarna avvisar kvinnorna och barnen. Tvärtom bjuder han in dem. ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte”, säger han. Och jag är säker på att han särskilt ser och bjuder in de barn som verkar ha minst. Många barn blev utstötta ur samhället på Jesu tid. De blev det om de föddes utanför äktenskapet. Modern och barnet tvingades lämna familjegemenskapen, som var den tidens sociala skyddsnät. De fick klara sig bäst de kunde. Vilket sannerligen inte var lätt i en kultur som inte räknade kvinnor som fullvärdiga medborgare.
Det är besinnande att begrunda att just detta öde skulle ha drabbat Jesus själv om Josef valt att följa den rådande samhällsordningen. Hur skulle Maria och Guds son då ha klarat sig? Här om någon stans ställs det på sin spets. Att man måste lyda Gud mer än människor.
Och vi kan i vår tur fundera. Finns det dem som vi i dag stöter bort? Som inte får vara med på samma villkor som andra? Som vi inte tycker passar in i vår samhällsordning? För att de ser ut, beter sig eller gör något som vi inte gillar. Och som därför inte får vara med. I vårt samhälle? I vår kyrka? I vår församling? Varje sådan handling strider mot Guds rike. Det rike som Jesus gestaltade under sin vandring på jorden. Det som var hans ärende.
När Jesus bjuder in barnen att komma till honom gör han det med orden: ”Guds rike tillhör sådana som de”. Och fortsätter: ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Vad är det barnen har som vi vuxna så lätt att tappar bort? Som hindrar oss från att gå in i Guds rike? En sak är barnens förmåga att ta emot de okända. Barn använder inte först och främst sitt förstånd för att avgöra vad som är och inte är. Barn är så öppna för det nya, så nyfikna på det okända. Barn har en förmåga att ta emot mirakel som en självklarhet.
Det är först när vi växer upp som vi alltmer tror oss kunna förklara världen och livet med vårt förstånd. Att vi med vår klokskap och kunskap kan avgöra vad som är sant och falskt. Vilket leder oss till att förneka det vi inte är mäktiga att begripa. Då är det lätt att reducera Gud till en myt och tron till ett falsarium. Det förstånd som vi fått för att kunna vara Guds medarbetare, och ta ansvar för skapelsen, leder oss så i alldeles galen riktning.
Förmågan att förundras är väl värd att odla med omsorg i hjärtas åker hela livet.
Barnen har också en underbar tillit. Det första sätt som ett litet barn kommunicerar med sin omgivning med är leendet. Det där välsignade, obetalbara leendet med den tandlösa munnen som får barnets ögon att stråla och de små armarna och benen att spritta i förtjusning. Och som barnet gärna strör ut över alla i sin omgivning, bekanta som obekanta.
Och när barnet behöver något eller mår dåligt vänder det sig direkt till de vuxna. Det lilla barnets skrik betyder: Jag vill och räknar med att du hjälper mig. Gör det bra för mig. Barnet förväntar sig alltså gensvar och hjälp utan att själv kunna räkna ut hur.
Det är samma slags tillit som vi alltid borde ha till Gud. Men som vi har så lätt att tappa bort i allt stretande och alla våra ambitioner i vuxenlivet. Tillitsbrist är en folksjukdom i vår tid och orsaken till så mycken brustenhet och sorg. Den människa som försöker klara allt på egen hand inser snart sina begränsningar. Och tappar modet.
Här räcker Jesus ut handen till oss var och en i dag och säger: Du är inte ensam. Allt hänger inte på dig. Jag är med dig. Jag hjälper dig. Ta emot. För så är det i Guds rike. I det rike där vi alla har ett barnaskap. För en del år sen hade den svenska kyrkan en affisch som var uppsatt på många allmänna platser. Texten löd: Det går en bro från tro till ro.
Att leva i tillit till Gud är inte att förminska sig själv. Det är att låta sig vara den man skapats till att vara. En människa. Och att låta Gud vara Gud. För så är det i Guds rike.
Att högmodet därmed stukas ska vi bara vara tacksamma för.
En tredje sak som det lilla barnen är mycket bra på är att älska. Barn har en djup och innerlig kärlek och lojalitet till sina föräldrar. Många gånger mer än vad de vuxna egentligen förtjänar. Hur livsnödvändig kärleken är påminner Jesus oss om med stor skärpa. Vi minns orden: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa såsom dig själv…” ”Ett nytt bud ger jag er – ni ska älska varandra”. ”Kärleken är lagen i sin fullhet.”
Kärleken är både livets ursprung och dess mål. Det lilla barnet föds med så stor kärlek inom sig. Målet för vår livsvandring är att bevara och utveckla denna kärlek. Till allt och till alla.
Kärleken är av Gud. Kärleken är Gud. Kärleken är livsluften i Guds rike. Det rike som vi om och om igen får ta emot som ett barn.
”Och han tog dem i famnen”, så fortsätter berättelsen. Lyfte upp barnen och höll dem nära sig. Kanske talade han också till dem. Sade: Du är önskad och älskad. Skapad av Gud så som han ville det. Av Gud, som är din far liksom han är min far. Du är oändligt värdefull.
Och så ”lade han händerna på dem”. Det finns en djup symbolik i detta. Handpåläggningens innebörd är förmedling av den helige Ande. Av Guds ande. Den som skapar ordning i kaos när världen skapas och en gudsvind blåser över vattnet. Den som ger Adam, den första människan, liv. Den som ges till varje människa i dopet när prästen lägger händerna på den nydöpte. Den helige ande, som är vår tröstare, vår hjälpare och vår vägledare.
Och till sist välsignade han dem. Gav barnen Guds välsignelse som färdkost för livet.
Berättelsen om Jesus och barnen är mycket vacker och mycket älskad. Vi ser gärna framför oss hans kärleksfulla möte med dem. Men berättelsen handlar inte bara om de små. Den handlar om oss alla. Evangelisten och lärjungen Johannes skriver en hel del om detta i Bibeln. Om vårt barnaskap hos Gud. ”Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn” läser vi i Joh 1:12. Och ”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.” Så skriver han i 1 Joh 3:1
Kan vi, vågar vi inse den fulla innebörden i detta? Vilken fantastisk gåva det är att vara Guds barn. Att få vila i tillit till hans kärlek, hans omsorg, hans trofasthet.
Och kan vi, vågar vi inse vilken potential det ger oss människor? Vilka oerhörda möjligheter vi har? Vilken fantastisk skapelse människan är? Varje människa.
Oavsett hur våra liv gestaltar sig så äger vi detta. Längst inne i varje människa finns denna skatt av godhet och kärlek. Detta himmelska barnaskap. Denna hemhörighet hos Gud själv
 
Torgerd Jansson