meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Jesus ber för de sina

2008-04-20   
 
5:e i påsktiden Joh. 17:9-17

Vid mittiveckanträffarna händer det att jag utmanar den grupp jag leder, bibelgruppen, med att fråga inför den text vi just läst: Vad är det du på ett särskilt sätt blir berörd av i texten, och vad skulle du säga om det, om och när du skulle predika över detta?

Till gruppens berömmelse får jag säga, att vi väldigt ofta får lyssna till varandras tankar och funderingar, vilka berikar oss. Vi är levande varelser med tankar, känslor och frågor inför livet, Gud och Guds Ord. Det är viktigt för det andliga livet att hålla det andliga samtalet levande.

När jag läst denna text hämtad från Jesu översteprästerliga förbön, så ställer jag frågan både till dig och till mig själv: Vad är det, finns det något här som på ett särskilt sätt berör oss och som vi upplever centralt, och som ger anledning att predika över?

Är det någon som spontant vill ge uttryck för det, så finns det plats för det!
Det jag tog till mig direkt var orden ”Jag ber för dem”. Det säger oss, att den kristna tron är rik och annorlunda. Talar om Jesus, som ber för de sina. I andra religioner är det människan som ska behaga sina gudar. Ofta genom offer, botgöring, hålla bönekvarnarna igång och pilgrimsresor.

Här möts vi av världens Frälsare som bär de sina på sitt hjärta, och vars hjärta brast av kärlek på Golgata. Han ber för de sina. Du är rik! Du är rik! Paulus skriver: Anden manar gott för oss med outsägliga suckar”. Jesus ber för dig. Tänk på det, när det blir svårt och tungt i livet, när du har svårt att se ljus i tunneln. Hur många har inte berättat i nödens och dödens tider, att ”jag kände att jag var buren av förbönens armar”. Det är gott ha släkt och vänner och församling som kan och vill bedja för oss. Ändå mäktigare är det att veta: Jesus ber för dig och mig!

1. Jesus ber att de ska bli bevarade från världen och dess anda. Jesus ska snart lämna lärjungarna för himmelsfärd. Han säger: ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen, när jag går till dig”. Jesus vet, att det liv de har framför sig är fullt av prövningar och frestelser i form av grova tydliga frestelser, såsom Petrus förnekelse på översteprästens gård liksom Judas förräderi. Vi skulle säkert i första skedet direkt säga, att så där skulle jag inte göra. Det är bra, men vi vet alltför väl, att stora män och kvinnor även med höga bekännelser har fallit både till det yttre och i sitt inre inför rädslor, makt, pengar och sex.

”Jag ber för dem”. Det finns också frestelser som är otydliga, rent av religiöst fina frestelser, som sätter Jesus i andra hand och världens anda i första rummet. Det handlar om hur vi prioriterar. Om vi nöjer oss med det religiösa livsmönstret, dess beteenden, men där hjärtat är kallt inför Jesus. Han tenderar att enbart bli en teoretisk formel. Jesus sa: ”Jag ber för dem”.

Den kristna församlingen har egentligen alltid levt i kamp. Det tycks som om det är den kristna församlingens livsrum.

I motståndstider i form av förföljelser och yttre fiender, då den oftast blir stark och frimodig. I tider då kyrkoväsendet fått eller tagit sig makt i samhället , det som kan synas som framgångstider, då vi likt Laodiceaförsamlingen kan säga: Jag är rik. Jag har vunnit rikedomar. Jag behöver inget, då ”jag slår mig till ro-andan ” breder ut si, och som frestar till andlig sömnaktighet.

Om vi gör en överblick av den kristna församlingens 2000-åriga historia, så finner vi, att vi alltid befunnit och befinner oss i en beroendeställning till Jesus. Han vill hjälpa oss att gå i de spår han visat oss, i hans efterföljd för att så bli bevarade för tid och evighet.

Vi är idag beroende av Jesu förbön om att bli bevarade i tron, i kallelsens grepp här i världen. Som du märker används begreppet ”världen” på två sätt av Jesus och även av oss. Världen i betydelse av planeten jorden och mänskligheten, men också i betydelse av det onda, den kraft som står i strid med Guds rike och Jesus.

Missiosnbefallningens ”Gå ut i hela världen…” liksom uppmaningen till romarna och oss: ”Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom”.

Denna bön för församlingen är ju också
2.En bön för den enskildes kamp för seger i sitt liv.
Det gäller vår karaktär. Hur vi fungerar där hemma och där inget socialt tryck gör oss annorlunda än vi egentligen är. Viljelivet, känslorna och förståndet, tankar, ord och gärning. Att bli bevarad i Kristus och vinna seger på detta fält, är inte det samma som att härska och vinna seger enligt mänskligt sätt att se.

I diskussionssegern och positionssegern kan vi ändå vara förlorare, därför att vårt hjärta inte bevarades rent i stridens hetta.

Ibland beskrivs den kristna tron och livet som enbart trygghet och vila i Guds famn, så att man funderar på om det inte finns en ”världens anda”, Satan, ett mörker som begär oss. v Det kristna livet är en kamp för tron, för ett liv i renhet, i överlåtelse och seger. Paulus utmanar Timoteos till att ”kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen”.1Tim.6:12
Vem har sagt, att det är enkelt att vara en Kristi efterföljare? Jesus visste svårigheterna och kampen. Därför: ”Jag ber för dem”.
3. bevara dem så att de ska vara ett. Brustenheten mellan kristna är ett uttryck för världens makt och anda. När förmågan och viljan inte finns att försonas med varandra, att förlåta av hjärtat. Ack hur svårt det kan vara. Där ofördragsamhet har med sig frost både i det egna livet och i relationer till andra, som gör det svårt att bedja, sjunga och fira gudstjänst. Jesus sa: Jag ber för dem, att de må vara ett.
Såsom Fadern och Sonen är ett, så utmanas vi såsom Kristi lemmar vara synlig i världen som en enhet och helhet. Den kristna församlingen beskrivs ju som Kristi kropp, där Kristus är huvudet och vi är lemmar varandra till tjänst.
Därför tror jag, är övertygad om, att det finns en Kristi församling i Katrineholm. Det är alla de som genom tron på Kristus, genom nya födelsens under blivit födda in i Kristus. De äger en gemenskap och gör dem till ett i Kristus. Oberoende om de är lutheraner, EFS-are, baptister, pingst- eller påskvänner. Så sant vi äger livet i Gud så är vi en enhet. Sedan, hur vi ska se på den uppdelning som finns i olika kyrkor och samfund kan vi fundera på och diskutera länge. Ibland är det säkert av godo, att det finns olika Herrens åkerfält . Ibland är det till men för oss.
Ett kan vi säga varandra och vår samtid, att Församlingen behöver dig och du behöver församlingen. Talet om att tillhöra den universella församlingen istället för den lokala församlingen håller inte. Det är bara luft. Johannes skriver om Jesus: ” Ordet blev kött och tog sin boning bland oss”.
Vi har egentligen ingen rätt att ta oss den rätten som kristen att ställa oss utanför den församling som Jesus Kristus bekänner sig till. Det är på den vägen det glada budskapet förts vidare från generation till generation. Tron blev synlig i levande människor.
Var övertygad om, att Jesu ord gäller även här: ”Jag ber för dem”.
4. Så vill jag slutligen ge uttryck för en ytterligare bön som Jesus bär fram, och det är, ”att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje.”
Jesus ber inte om lite lite glädje, utan att deras hjärtan ska fyllas av hans glädje. Dvs att hela vår personlighet berörs av glädjens nya ton.

Finns det så mycket glädje hos Jesus? Tyvärr finns det så många som förknippar tron och det den kristna församlingen står för som något mörkt, tungt och tråkigt. Om det skulle hjälpa, så vill jag för min egen del och för hela den predikande skaran genom alla tider till nu be om förlåtelse om vi uppfattats så. Vi har evangellion- glädjens budskap, de goda nyheterna om Jesus, som vårt uppdrag att förmedla till vår samtid. Det vill vi göra så troget vi kan.

Om vi tänker på historieberättarglädje så nämns det inte i evangelierna, även om jag tror att det fanns mycket sådant också. Humor är en Guds gåva till oss, även i predikstolen, men den har också sina frestelser, t.ex. att berätta historier, så att de lever sitt eget liv.

Den glädje Jesus syftar på måste i hög gälla den underström av glädje som barnaskapet hos Gud ger, vissheten att det finns förlåtelse och nåd för all vår skuld, vetskapen att vi äger en levande Frälsare, upplevelsen av den helige Andes verk i oss och genom den kristna församlingen. Vissheten att där han är, där vill han att också de som tillhör honom ska vara en gång i den himmelska världen.

Mitt i striden och kampen finns en verklighet av glädje, som bär oss, som säger oss: Jag ber för dig, att du ska bevaras i tron, bevaras i enheten och bevaras i glädjen i Kristus. Vem du än är: Jag hoppas att du inser hur rik du är i Kristus!

 
Jörgen Ånfors