meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Enheten i Kristus

2008-08-24   
 
14:e efter trefaldighet Joh 17:18-23

Den föreslagna predikotexten är hämtad från Johannes evangelium kapitel 17, verserna 18-23.
Du kommer nu att få höra de ord upprepas som du redan hört ett par gånger i gudstjänsten. Lyssna noga och jag tror att du kommer att höra och uppfatta flera olika budskap.
OM du visste vad Gud har att ge.
Om DU visste vad Gud har att ge.
Om du VISSTE vad Gud har att ge.
Om du visste VAD Gud har att ge.
Om du visste vad GUD har att ge.
Om du visste vad Gud HAR att ge.
Om du visste vad Gud har ATT GE.
Om du visste vad Gud har att ge. Ja om vi verkligen visste det, hur skulle det vara då?
För det första tror jag att ingen av oss skulle kunna hålla tyst med vad vi har sett, hört och upplevt.
Vi skulle berätta för släkt, vänner, skol- och arbetskamrater om det stora undret som skett i vårt liv, om nåden som vi varje dag får leva i, om hur Jesus Kristus har förlåtit oss våra synder och sett och hjälpt oss med våra problem och tillkortakommanden.
För det andra är jag övertygad om att de människor som ser på oss lite från utsidan av kyrka och församling skulle börja längta efter att själva få uppleva vad som finns i den kristna tron och den kristna församlingen.
För det tredje tror jag att Mariakyrkan och övriga kyrkor i vår stad skulle vara fullsatta av sökande människor vid varje gudstjänsttillfälle. Människor som längtade efter en egen Gudsupplevelse och vågade visa det.
Fortsätt gärna att fundera över vad du tror skulle ske OM DU VISSTE VAD GUD HAR ATT GE.
Det var en gång en skara människor som hade upplevt vad Jesus hade att ge, vad Gud skulle göra om bara fler ville söka honom
Gruppen kallades ibland för ”Vägens folk” eftersom de vandrade på de olika vägarna ut och in genom byar, städer och landskap. Det här hände för snart 2000 år sedan i vad vi i dag kallar Mellanösternområdet.
Gruppen fick epitetet KRISTNA och efter en tid började man känna att det behövdes lite mera struktur och gemenskap där ansvaret för vandringar, mathållning, samlingar och böner delades på flera.
Så började bildandet av den första kristna församlingen. Hur det gick till och hur det fungerade kan du själv läsa om i Apostlagärningarna.
Jag tror inte att det fanns konsulter att få hjälp av när problem uppstod, inte heller tror jag att de första kristna församlingarna hade10-årsplaner och kalendrar som för varje år visade fyllda sidor på olika aktiviteter.
Men människorna i den nya rörelsen kände stor gemenskap och delade på allt de ägde och odlade. Församlingen växte numerärt och fick en stor geografisk spridning.
Ryktet gick och många var nyfikna och ville veta vad som pågick och så blev också de påverkade av Gud och anslöt sig till församlingens gemenskap.
Medlemmarna hade upplevt och visste vad Gud hade att ge och det var alldeles tydligt, enligt Apostlagärningarnas beskrivning, att den nya rörelsen var helt beroende av Andens ledning och kraft.

Det var en gång en skara människor som hade upplevt vad Jesus hade att ge, vad Gud skulle göra om bara fler ville söka honom
Den här gången var det i Katrineholm. Det som startade i Mellanöstern hade spritt sig ända upp till Nordens länder. Nu var det 1800-tal och vår bygd hade drabbats av väckelsens vindar. Människor samlades i grupper i olika hem och små lokaler för att läsa Guds ord, be och känna en varm gemenskap med varandra. Man började också att dela måltid, en form av nattvard, med varandra.
Det här sågs inte med blida ögon av alla men en grupp bestämde sig i alla fall för att bilda Katrineholms friförsamling.
Församlingen växte, behov av större samlingslokal blev akut och så småningom började arbetet med att bygga den här kyrkan.
Församlingen, liksom kyrkan har bytt namn några gånger. Pastorer och medlemmar har bytts ut många gånger, men grunden har alltid varit att Kristus är vår Herre och att Gud – Immanuel – är med oss och vill visa vad han har att ge. Så också i dag.

Det var en gång en skara människor som hade upplevt vad Jesus hade att ge, vad Gud skulle göra om bara fler ville söka honom
Den här gången skedde det också i Katrineholm och nu var det dags för bildandet av Katrineholms baptistförsamling. Det fanns lite olika tolkningar av Guds ord och det uppstod ett behov av en ny församlingsgrupp.
Som de flesta av er som lyssnar känner till så var det sen de här två församlingarna som blev grunden till Mariakyrkans församling som bildades för ca 18 år sedan.
Konstellationen mellan människor har ändrats under åren men rörelsens grundtankar och substans finns med ända från premiären i Israel/Palestina för ca 2000 år sedan.
Som en röd tråd, allt från den första kristna församlingen till i dag går tanken ”Vi vill växa” Vi vill att allt fler ska lära känna Kristus, att fler ska känna gemenskap i en församling, att fler ska förstå vad Gud har att ge.
Vi vill att fler ska uppleva glädjen och kallelsen att få dela ansvar för olika arbetsuppgifter och känna den omsorg och kärlek som fötts i oss genom att vi har tagit emot Gud i våra liv. För att vi ska kunna växa både numerärt och andligt behöver vi Guds ledning, Guds kraft och Guds välsignelse. Då är det gott att veta, att som vi läste i dagens text där Jesus säger ” inte bara för dem ber jag - utan också för alla som genom deras ord tror på mig”
Jesus ber för dig och för mig, inte bara för några få utvalda präster och pastorer utan för oss var och en.
Tror du på Jesus som din Herre då har du också tidernas främste förebedjare, Jesus själv.
Det var en gång en skara människor som hade upplevt vad Jesus hade att ge, vad Gud skulle göra om bara fler ville söka honom
Ja så skedde på många platser i Sverige och utöver vår värld.
Men hur har det gått? Har Jesu förbön om att de alla ska bli ett, vara så enade att världen kan se och tro att det är Gud som är vår store ordförande och Jesus vår förebedjare slagit in? Sägs det runt om på vår jord om de olika församlingarna ” Se, hur de älskar varandra”? Om svaret är JA på den frågan skulle vi väl inte behöva en särskild söndag som tar upp temat Enheten i Kristus.
Församlingen, kyrkan, består av människor och har en gränsöverskridande gemenskap mellan barn och vuxna, mellan ungdomar och pensionärer, mellan män och kvinnor.
Det som förenar är inte att alla tänker lika om allting, inte heller att alla har samma kulturella bakgrund och uppväxt.
Det som förenar är tron på Gud och livsgemenskap med Kristus genom dop och undervisning. I den kristna församlingen finns plats både för dem som är starka i tron, för dem som tvivlar och för dem som söker.
Eftersom församlingen består av människor är den också bristfällig, men den bärs ändå av hoppet om att det finns en väg vidare.
Vi är på väg, vi är i rörelse, och kan förhoppningsvis kallas för ”vägens folk” alldeles som den första kristna församlingen.
Det är något hoppfullt över en gemenskap av människor som varje ny dag vågar leva i en kärleksfull relation till Gud, till varandra och till sig själva, till mänskligheten och till naturen, ja till hela skapelsen.
En gemenskap som längtar, försöker, misslyckas och reser sig igen. En gemenskap som är öppen för att låta sig överraskas av Gud och av vad Gud har att ge.
I den gemenskapen inbjuds vi alla att vara med. Vi får tro tillsammans. Vi får bära varandra, och i tider när jag varken orkar att tro eller be får jag vila i församlingens gemenskap och i tryggheten av att veta att det är många som ber för mig just då.
Det var en gång en ny rörelse av gemenskap som startade och spreds över jorden.
Vad och var är den i dag?
Ja som ni vet blev det många församlingar, många olika samfund och inriktningar, en del kanske svåra att förstå.
Vi får åter fundera över vad ”enheten i Kristus” står för. Finns enheten eller kommer den att finnas?
Talesättet ”Var och en blir salig på sin tro” är väl inte det allra bästa skyltfönstret för en kristen organisation.
Har vi helt missat budskapet där Jesus säger ”Jag vill att de alla ska bli ett”?
Hoppet finns kvar, än är det inte för sent.
Under mer än 100 år har en splittring funnits i vårt land mellan olika samfund och Svenska kyrkan.
Men nu har det börja hända stora saker.
I februari 2006 möttes kyrkostyrelserna för Svenska kyrkan och Svenska missionskyrkan för första gången och tillstyrkte faktiskt att till kyrkomöte och kyrkokonferens framföra ett förslag som innebär en öppning för ekumenisk överenskommelse om kyrkogemenskap. Vi vet nu att det blev positiva tongångar och att vi i dag är mycket närmare varandra än någon gång tidigare.
Men om ska det fungera bra då är det de lokala församlingarna som bär på ansvaret och där är vi med vår kyrka och församling en del i det stora sammanhanget.
Det är vi som får visa på enheten i vår stad.
Och det fortsätter att hända store ting!
I år i juni möttes baptister, missionare och metodister till en gemensam konferens i Göteborg. Ombud och övriga deltagare möttes på estraden av tre vita segel med vind, i vilka symboliserade de tre olika samfunden på väg mot en gemensam framtid.
En tanke som har diskuterats under ett antal år och som nu fått en konkret form. De tre samfunden antog den sk avsiktsförklaringen för att fortsätta arbetet med att gå samman och kanske bilda ett gemensamt samfund.
Nu är tre arbetsgrupper på gång med alla de många frågor som dyker upp, både teologiska och praktiska, både positiva och negativa funderingar tas upp, beds och diskuteras över. För att förenas måste vi både ge och ta med respekt för varandras olika uttrycksformer. Med en ärlig strävan efter att gå tillsammans kan alldeles säkert nya vägar att öppnas. Vägar som visar på att vi kan komma varandra närmare och gå vidare sida vid sida.
Än återstår mycket att lösa men jag ser det som en stor och positiv vision att arbeta för. Tänk att vi, du och jag, får vara med i en rörelse som är på väg.
Vi är ”vägens folk” som nu rör sig in mot en inre enhet där vi kommer att känna mer gemenskap med alla kristna i vårt land, där vår trosbekännelse blir en verklighet. Vi tror på EN kyrka, den världsvida kyrkan, de heligas gemenskap.
Det här kan bli en ny rörelse, en väckelse som fångar upp många människor som nu ser att det finns en tro och bekännelse om enhet i Kristus som inte bara återupprättas utan som i många fall också återupptäcks.
Enhet handlar om vad vi är. Enhetlighet beskriver hur vi ser ut.
Målet är inte att alla ska bli precis lika varandra utan mer att visa vad vi är och att genom vår tro kunna visa på enheten i Kristus, visa på vad Gud har att ge.
Enhet bejakar mångfald, öppenhet och tolerans och det blir angeläget för oss att komma varandra närmare, att förenas men ändå ge rum för alla.
Om du visste vad Gud har att ge, ja det är ett ord direkt från Jesus och som du mötts av flera gånger i dag. Jesus säger det till kvinnan vid Sykars brunn när hon ber om hjälp med att få upp vatten ur brunnen.
Ja om vi bara visste, om vi vågade tro att vi är värda att få del av det levande vatten som ger värme, kärlek och kraft för varje dag och som Jesus bjuder oss på i dag. Just nu.
Gud har mer att ge än vad vi någonsin kan ana, källan finns för dig och för mig.
Tar vi emot det kommer det också att synas på oss och människor runt om i vår stad kommer att längta efter att också få vara med bland vägens folk oavsett i vilken lokal vi samlas i eller vad vårt samfund heter.
I litteraturen finns många berättelser från första och andra världskriget och jag vill avsluta mina tankar inför dagens text med en sådan.
En mörk och kall natt kröp en präst ut bland de många skyttegravarna. Varför?
Jo, han hade hört ropen från en döende soldat övergiven långt ut i leran.
Prästen hittar soldaten, tar honom i sina armar och viskar några tröstens ord i hans öra. Den unga soldaten slår upp sina ögon, ser förvånat på prästen och utbrister
”Fader”, säger han, ”Jag tillhör inte din kyrka”.
Prästen ser på honom och svarar ”Det är möjligt, men du tillhör min Gud”
Låt också oss se storheten i att tillhöra Gud, ge rum för alla att vara med och sträva efter att enheten i Kristus blir synlig i vår församling, i vår stad. Du vill väl vara med i rörelsen bland vägens folk. Amen
 
Solveig Gustafsson