meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

-

2009-02-08   
 
Kyndelsmäsodagen Luk 2:22-40

I dag firar vi kyndelsmäss. Det är en tradition som firats i kyrkan sedan i början av 300-talet och den infaller 40 dagar efter Kristi födelse. Det var då modern – Maria – skulle gå till kyrkan för första gången efter det att hon fött barnet. Det var också då som barnet – det förstfödde av mankön – skulle helgas åt Herren.

Kyndelsmäss är en ljusfest. Vi firar Uppenbarelsens ljus som nått jorden. Kyndel betyder just detta – ljus.
Vi läser dagens evangelietext ur Lukasevangeliet – Luk 2:22-40.

Vad var det de såg? Symeon och Hanna. Vad var det som gjorde att de direkt förstod. Att han hade kommit till värden. Herrens Messias. Som de hade väntat så på. Vad var det som gjorde att de kände igen Jesus?

Han var ju bara ett mycket litet barn. Knappt en och en halv månad gammal. Vägde kanske 4-5 kg. Vi minns små barn vi sett i den här åldern. De sover mest. Orkar inte hålla upp sitt eget huvud. Armarna är tunna – långt ifrån den runda knubbighet som de får något halvår senare. Och benen har ännu inte tagit ett enda steg. De är långt ifrån det spring och hopp som om några år kommer att vara barnets stora glädje.
Hur kunde Symeon och Hanna förstå att detta barn är Gud?
Jo, de såg ljuset. Ett ljus som lyste runt barnet. Ett ljus som har sin källa i detta barn – Gud son.
Ljus är så starkt förknippat med Gud själv. ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” läste vi i dagens episteltext (1 Joh 1:5). När aposteln Johannes i inledningen av sitt evangelium beskriver frälsningens grundvalar använder han orden: ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i värden.” (1 Joh 1:9). Och när Jesus på förklaringsberget visar Petrus, Jakob och Johannes vad evigt liv innebär så förvandlas hans ansikte så att det lyser som solen och hans kläder så att de blir vita som ljuset (Matt 17:2).

Guds ljus och mänskliga livet är också direkt sammankopplade. Aposteln Johannes skriver också: ”I Ordet var liv och livet var människornas ljus.” (Joh 1:4) Här anar vi något av livets helighet. Att det liv vi fått inte bara är en gåva, utan också har en helig dimension. Inte bara vårt eget liv. Utan allt liv. Allas liv. I det ligger grunden för människovärdet. Alla människors lika värde. Det är därför vi alla är skyldiga att värna och vårda livet. Allas liv, också vårt eget. Och det är därför vi aldrig får döma en människa till ett ovärdig liv. Oavsett vilka förmågor en människa har, eller inte har, oavsett vad hon gjort, så är hennes liv av oskattbart värde. Det är heligt.

Och vi kan fråga oss: Vågar vi leva våra egna liv utifrån vissheten att allt liv – också vårt eget – är heligt? Att livets gåva inte är en personlig ägodel, som vi kan göra hur vi vill med. Utan att livet är en gåva som strömmar ur Gud själv. Att ditt och mitt liv har sin källa i Guds helighet? Och att det är det som ger våra liv ljus. Som det står skrivet ”I Ordet var liv och livet var människornas ljus.”

Men under de senaste århundradena har människorna, framför allt i västvärlden, glömt – eller stoppat undan – tanken på livets helighet. Och vi har, absurt nog, gjort det under rubriken Upplysningen. Intresset och tron har alltmer kommit att koncentreras till att utveckla den mänskliga kunskapen. Det är givetvis inget fel i att vi människor använder de gåvor vi fått till att förbättra livsbetingelserna på jorden. Men det blir fel när vi därmed också förnekar Gud. När vi tror att det mänskliga förståndet är det högsta och största som finns i världen.
I Edens lustgård, som också är en sinnebild för varje människas kamp med sitt eget högmod, fanns två träd. Kunskapens träd och livets träd. När människan av girighet åt av kunskapens träd – hon ville bli lika Gud – förlorade hon tillgången till livets träd.
Hon hemfaller då till det största av bedrägerier. Hon förlorar sin helighet. Och därmed sitt liv. Det liv som är ljus.

Heliga människor strålar av ljus. Det ser vi ofta genom att de avbildas med en gloria runt huvudet. Jesusbarnet avbildas så redan från födseln. ”Gud är ljus..” Och detta ljus är en absolut förutsättning för livet på jorden. Utan ljuset skulle vår värld inte kunna existera. Det första Gud säger i skapelseberättelsen är ”Ljus bli till!” (1 Mos 1:3). Och ljuset blev till, står det, och Gud såg att ljuset var gott (1 Mos 1:4).
Symeon och Hanna såg den här tidiga vintermorgonen ljuset i barnet och förstod att han var Guds son. Många människor har sedan genom århundradena sett detta ljus. Och förvandlats av det.

Åtskilliga människor vittnat om ljuset i ”nära-döden-upplevelser”. De har berättat hur de dras närmare och närmare ett ljus som är starkt och varmt. Och att all rädsla försvinner när de ser detta ljus. Astrid Lindgren tar fasta på detta i Bröderna Lejonhjärta, när lillebror Karl tar sin älskade döende storebror Jonatan på ryggen och hoppar ut över stupet mot en säker död. Jag ser ljuset, ropar Karl. Jag ser ljuset.
Och jag vill gärna berätta att första gången jag såg och överraskades av detta ljus var vid mitt dop i det lilla kapellet på St Davidsgården i Rättvik för snart 8 år sedan. När jag efter dopakten gick ner från altaret strålade hela rummet av ett så sällsamt och innerligt ljus. Det flödade ut ur väggar och tak och golv. Och ännu mer ur människornas ansikten. Hinnan mellan himmel och jord var i den stunden mycket, mycket tunn.

Människor som iklär sig Kristus blir ljus. Det är ett ljus som kommer inifrån. Du har säkert sett detta många gånger hos levande Kristna. I människor som Nelson Mandela, Moder Teresa, Martin Luther King. I människor som är dina medvandrare och trossyskon här på jorden. Och som finns här i vår egen kyrka.
Men vad är egentligen detta ljus? Vad består det av?

En av den ryska ortodoxa kyrkans stora andliga lärare, profet och själavårdare i modern tid är Serafim av Sarov. Han levde under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Om honom berättas många sällsamma historier. Om hur de vilda djuren blev tama som huskatter i hans närhet. Om hur människor blev botade från sitt onda. Om hur de vallfärdade långa vägar ut till hans ensliga eremithydda i skogen för att få vägledning och råd.
I samband med att Serafim av Sarov helgonförklarades 1903 hittade man ett brev skrivet av en man som hette Nikolaj Motovilov. I detta brev berättas om ett samtal som de två hade i början av 1800-talet. Samtalet handlade om den helige Ande. Om att målet för det kristna livet är att förvärva den helige Ande. Om att alla människor får del Anden i dopet. Och om att den helige Ande lyser i våra hjärtan, trots våra fall och trots det mörker som omger oss.
Och plötsligt – där mitt i samtalet - kan de båda männen inte längre se på varandra, berättas det. Motovilov säger: Fader, jag kan inte se på dig, för ditt ansikte har blivit ljusare än solen och bländar mina ögon. Han kunde se Serafims läppar röra sig, kunde höra hans röst, känna hans arm runt sina skuldror. Men inte se något av detta. Allt var bara ett bändande ljus.
Och Serafim svarar: Var inte rädd, du Guds vän, för du har nu blivit lika strålande av ljus som jag.
Och mitt i den kalla vinterdagen där i skogen flödade inte bara ljuset. Utan också värme och väldoft. Motovilov berättar hur han fylldes av ett lugn och en frid som inte kunde beskrivas. Och av en oerhörd glädje.
Det Motovilov upplevde denna dag glömde han aldrig. Det förändrade hans liv.

Ljuset som de båda männen såg kom av ett möte med Gud. Samma ljus drabbade Moses när han var uppe på berget och fick stentavlorna med 10 Guds bud. Moses var tvungen att skyla sitt ansikte med en duk när han kom ner till folket igen.
Detta ljus är den helige Ande. Människa lever för att förvärva den Helige Ande, säger Serafim av Sarov. ”Drick djupt av Anden.” ”Bostaven dödar men Anden ger liv” säger aposteln Paulus (2 Kor 3:6).

Anden ger liv. Det är Andens väldiga kraft som lyser upp dödsriket och lyfter och befriar Jesus ur dödens grepp. Vad som försegår där från Jesu dödstimme vid tretiden på långfredagens eftermiddag, till hans uppståndelse på påskdagens morgon, den tredje dagen, vet vi inget om. Kanske kan vi bara ana något av den oerhörda kamp som livet där tar mot döden, som ljuset där tar mot mörkret, som Gud genom den helige Ande där tar mot Ondskans yttersta makt.
Men vi vet en sak. Vi vet att denna kamp befriade mäskligheten från konsekvenserna av all hennes brustenhet, all hennes vilsegång och all hennes ofullkomlighet. För all framtid.

Det är det som Symeon förstår den här morgonen i Jerusalems tempel. Symeon, han om vilken det står att ”Helig ande var över honom”. Symeon förstår att det lilla barn han håller i sin famn innebär mänsklighetens befrielse. Därför han också nu är beredd att lämna detta jordeliv. Hans ögon har skådat frälsningen. Han har sett ljuset. Och han förstår vad det innebär.
Så var det också för Hanna. Så förstår hon också i samma stund vem det lilla barnet är. Han som innebär Jerusalems och hela världens befrielse. Och hon berättar det för alla hon möter.

Mänsklighetens steg från mörker till ljus kan synas svår. Många går vilse på den vägen. Ändå är den så kort. Trons gåva kan skänkas till en människa i det minsta av ögonblick. Plötsligt, ibland utan förvarning, vänder tvivlen till vissheten om att Gud är sanningen. Då rör den helige Ande vid människans innersta och ger eld åt det ljus som aldrig slocknar. Som aldrig dör. Som är det ljus som är liv. Uppenbarelsens ljus. Evighetens ljus.
AMEN
 
Torgerd Jansson