meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Kärlekens väg

2009-02-22   
 
Se kärlet brast och oljan är utgjuten, Så skriver Natan Söderblom i en psalm. Kärlet brast, oljan rinner ut. Hela arbetet är förstörd. Kärlet är obrukbart. Nu är det bara att slänga allt det man arbetat med och börja om från början igen. Det var nog lärjungarnas reaktion när de befinner sig i Jerusalem under påsken, dagarna efter det att Jesus har fängslats

En enda gång går Jesus till Jerusalem sedan han börjat sin offentliga gärning. Och när han väl går dit är han redan en känd man. Han har vandrat runt och predikat under flera år, men han har hela tiden hållit sig hemikring. Han har talat om Guds rike, men han har aldrig sökt sig till de sammanhang där andra talade om Gud. Han har aldrig sökt upp de skriftlärda som fanns i Jerusalem. Han har aldrig sökt sig till maktens centrum. Han tycks vara helt ointresserad att sprida sin lära bland dem som har något att säga till om. Men nu säger han till sina lärjungar att det är dags att ge sig iväg. Nu ska de vandra upp till Jerusalem. Lärjungarna uppfattar nog detta som alldeles naturligt. De troende judarna skulle ju gå till Jerusalem för att fira påsk så ofta de hade möjlighet. Lärjungarna tänker sig nog att nu är det dags för dem att också vara med om påskfirandet. De ser säkert fram emot att få glädja sig med alla de andra som också kommer till staden för att fira påsk. Men för Jesus är det annorlunda. Han vet att detta inte kommer att bli något vanligt påskfirande. Han vet att när han går till Jerusalem går han dit för att dö.

Ändå borde lärjungarna vara beredda. Jesus har talat till dem så många gånger om vad som kommer att hända. Det här är tredje gången som han berättar för dem om sitt förestående lidande. Men det är som om han talade till döva öron. De förstår ingenting.

Kanske är det därför som vår predikotext också innehåller berättelsen om mannen som får sin syn tillbaka. Vi har nog alla erfarenheter av tillfällen då vi hört men inte förstått. Vi har sett något och registrerat det med våra ögon, men vi har inte förstått vad det betyder. Det är inte bara den som förlorat sin syn som blir blind. Vi kan alla leva ett helt liv blinda inför de aspekter av livet som vi inte vill se. Likadant var det med lärjungarna. Evangelierna är fulla av berättelser om allt det som lärjungarna inte förstod. De var med Jesus dygnet runt. De hörde allt han sa. Men ändå dröjde det ända till efter Jesu död innan de förstod vad de varit med om. Och kanske var inte det så konstigt. De fick vara med om något helt utanför det vanliga. Det som ser ut som en förlust har vänts till seger. Döden blir till liv, det liv som bara Gud kan ge. Det är den obegripliga ekvationen som vi aldrig kan förstå fullt ut. Lärjungarna förstod inte. De, liksom vi, är bundna av sin egen tids tankar och föreställningar. I den föreställningsvärlden var det självklart att en avrättningen är ett misslyckande. Och vi skiljer oss inte från dem. Även i vår värld är det ett självklart misslyckande att bli dömd till döden för något brott. För alla människor på Jesu tid var det en självklarhet att en gud inte kunde dö som en förbrytare. Jesu död på korset blir alltså beviset för att han inte var Gud. Och vad var han då? Ja, antingen var han en dåre, annars en simpel bedragare. Det måste har varit svåra dagar för lärjungarna när de får revidera de senaste årens upplevelser. Skulle allt det de varit med om tillsammans med Jesus bara visa sig vara et påhitt av en karismatisk person. De måste ha känt sig både lurade och bortgjorda. Så går det bara några dagar och lärjungarna får vara med om att deras Mästare har uppstått. Från den dagen kan det nya livet börja.

Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus.

Alla ni som lyssnade på Tankar för dagen på radion i fredags morse känner igen psalmen. Då talade Ylva Eggehorn om den och hon gjorde det så inspirerande att jag har tagit mig friheten att använda mig av hennes tankar i min predikan.

Kärlet som brister och går sönder det är något som är misslyckat. Gud utgår från det som till synes är misslyckat. Det var det som lärjungarna hade svårt att förstå och jag tror att vi har lika svårt att förstå de idag. Vi är vana vid de värderingar som råder och vi tar dem till oss som om de vore självklara. Det är den som lyckas som räknas. Vi ser upp till dem som har makten eller till dem som tjänar mycket pengar. Vi imponeras av den som är begåvad och som lyckas, kanske till och med att bli en kändis. Varje lördagskväll i flera veckor kan vi följa kampen om att vinna Melodifestivalen. Deltagarna sjunger, dansar och ler med bländvita leenden mot oss. Allt för att vinna ära och berömmelse. Samtidigt finns det, i vårt land, gott människor som kämpar varje dag för att hålla näsan över vattenytan. Barn blir mobbade för att de inte är lika alla andra. Människor som inte ens kan hyra en lägenhet därför att de misslyckats med sin ekonomi. Och det som det talas om på nyheterna idag. Barn som blir utslängda av sina föräldrar, därför att föräldrarna inte orkar med sitt föräldraskap. Idag i Sverige finns det barn som är hemlösa. Gatubarnen finns inte bara i u-länderna. I alla de skandinaviska huvudstäderna finns det gatubarn. Världen är hård för den som inte är smart och duktig. Och ändå väljer Gud att använd sig av det som världen betraktar som undermåligt.

”Vad vill du att jag ska göra för dig?” frågar Jesus den blinde mannen. ”Herre, gör så att jag kan se igen,” svarar mannen. Så ger oss Jesus vår syn igen. Och vi ser hur världen ser ut. Kanske blir vi förlamade av det vi ser. ”Hur ska väl jag kunna”, tänker vi, ”jag som inte kan och som inte förmår”

Ylva Eggehorn avslutar sin betraktelse med att berätta om ett besök hon gjorde hos en keramiker på Gotland. Han arbetade med en teknik som var ovanligt känslig. Det fanns stora risker att hans arbetade skulle förstöras under bränningen. Hon frågade honom om det inte var stressande att veta att allt det arbete han lagt ner kunde förstöras på ett kort ögonblick. Då svarade han. Det gör ingenting för när skålarna kommer ut med sprickor då fyller jag guld i sprickorna. Så blir det en vacker skål.

Är detta berättelsen om våra liv? Vi har redan i GT bilden av krukmakaren som sitter och formar sina kärl. De flesta krukmakare slänger de kärl som blir misslyckade i bränningen. Men Gud kan göra som den gotländska krukmakaren. När kärlet får sprickor då fyller han guld i sprickorna.

Hur våra liv än har sett ut, om vi i världens ögon är lyckade eller misslyckade, vet vi att våra liv innehåller både stora och små sprickor. Det finns tider i våra liv som i inte är särskilt stolta över. Det finns saker vi sagt och gjort som vi gärna ville ha ogjort. Livet påminner oss ständigt om våra skavanker. Så kommer bibeln och berättar för oss om den Gud som visar sin kärlek genom det svaga och ofullkomliga. Den Gud som fyller guld i sprickorna och som låter våra liv glänsa med en ny glans. Så om du nu vänder ditt huvud och ser på dem som sitter vid dina sida, då kan du se framför dig den spräckta skål som fått nytt liv genom av Gud låtit sitt guld fylla igen livets sprickor.

Se, kärlet brast och oljan är utgjuten,
dess doft uppfyller världens sorgehus
Din själ, av himmelsk väldoft lent omfluten
Blir saligt lyft ur jordens stoft och grus

Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma
Var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek strömma
Sin bäste gärd för själens höge gäst.
 
Kristina Färdeman