meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

VÄGEN TILL KORSET

2009-04-05   
 
Det finns inte många palmer i Sverige och det är ganskla ont om åsnor. Men jag har fått förmånen att arbeta i ett land där det är ganska gott om både palmer och åsnor. Därför vill jag börja min predikan i Ecuador. Jag tänker ofta tillbaka på det jag upplevde under de år jag bodde och arbetade där. Inte bara för att jag saknar den tiden, utan för att jag där lärde mig mycket om hur livet kunde vara på Jesus tid. Jag tror att det är en mycket liten skillnad mellan livet på landet i dagens Ecuador och livet på landet under Jesu tid.
Jag tillbringade mycket tid i en liten byn som kallades Sumaco. Denl ligger mitt i regnskogen, 7 km från bilvägen. För att komma dit måste man gå till fots. Det är sju mycket leriga kilometerar. Man klafsar och kliver i lervällingen. Och vägen blir sämre för varje tur man går.
I Sumaco bor ca 50 familjer. Allt de behöver av sådant de inte kan producera själva, måste bäras in. När jag först lärde känna Sumaco var alla nyinflyttade. De hade alla varit med om en jordbävning där de förlorat sina hem och allt de ägde. Nu höll de på att starta om på nytt. Det var myckett som måste bäras in i byn. Och allt bar de på sina ryggar. Ingen hade haft råd att köpa något lastdjur.
Men tiden gick. Livet blev mer normalt. Tills slut kunde den ena familjen efter den andra köpa djur. Och alla köpte åsnor eller mulor eller mulåsnor. Ingen köpte häst. Det berodde inte bara på att det var dyrare att köpa häst. Nej, det berodde på att åsnor klarar av det hårda livet i regnskogen. Hästar är för klena. De är inte tillräckligt starka och sega för att bära laster i svår terräng. och de blir lättare sjuka av det hårda klimatet.

Här i Sverige finns det inte många åsnor. Men i stora delar av världen är den fortfarande de fattigas lastdjur och riddjur. Överallt, i Sydeuropa, i Afrika, i Asien och i Sydamerika ser man åsnor som tålmodigt bär på sina laster. De är sega och uthålliga, och de är envisa, på gott och ont och de är inte så kinkiga i maten.

Idag när vi läser om hur Jesus rider in i Jerusalem är det Jesus som står i centrum.Men det är inte bara han. På många sätt är också åsnan viktig i denna berättelse. och det av flera skäl.

För det första: Genom sitt val av riddjur visar Jesus hur han ser på sig själv och sin kallelse.
Och för det andra: Åsnan visar vilken relation Jesus vill ha till oss.
Och för det tredje: Åsnan visar vilken relation Jesus vill att vi ska ha till varandra.

1. Genom sitt val av riddjur visar Jesus hur han ser på sin kallelse.
När Jesus föds hit till jorden kommer han in i en levande tradition av Messiasförväntan. Det judiska folket hade väntat på Messias under århundraden. Nu tar man emot sin kung på samma sätt som man gjorde på den tiden det fanns kungar. Man sjöng de gamla kungapsalmerna från Psaltaren. Och man bredde ut sina mantlar på vägen.
Nu under den romerska ockupationen var nog Messiasdrömmen starkare än någonsin. Judarna drömde om en ny kung David. En kung som skulle leda folket till självständighet och som skulle hjälpa dem att fördriva romarna från det judiska riket.
Hade Jesus accepterat den visionen hade han valt en häst för sitt intåg. Men han väljer inte en häst. Och hans val har lika lite med ekonomi att göra som för folket i Sumaco. Han väljer att rida in på en åsna för att visa för alla att han vill vara en kung av ett annat slag. "Mitt rike är inte av denna världen" säger han senare när han står inför Pontius Pilatus. Han har inte kommit för att ta den politiska ledningen. Han har kommit för att frälsa världen.

2. Åsnan visar oss också vilken relation Jesus vill ha till oss.
Eller kanske bättre uttryckt, med vilka han vill ha relation i första hand.Jesus har naturligtvis kommit för att frälsa alla människor i hela världen, utan undantag. Men under sin korta tid på jorden markerar han tydligt att han inte vill acceptera vårt sätt att gradera oss människor. Vi ordnar oss ju alldeles självklart i bättre och sämre grupper. Vi vet vilka som är viktiga i samhället och vilka som är mindre viktiga. Och vi förhåller oss till det. Oftast reflekterar vi nog inte över hur vi gör det. Vi har lärt oss som barn hur det är och sedan lever vi vidare som vi lärt oss.
Men Jesus gör ett så tydligt brott mot konventionerna att det ger eko i hans samtid. Han går hem och äter hos en romersk tulltjänsteman. Han umgås med de kultiskt orena. Han sätter sig ner och samtalar om teologi med en kvinna, till och med en samariska. Inget av detta kunde en judisk man göra om han ville bli tagen på allvar som lärare. Men Jesus gör det.

3. Åsnan visar oss också på vilken relation Jesus vill att vi ska ha till varandra.
Vi är Jesu efterföljare. De första kristna fick lida för sin tro. Det slipper vi. Men kanske vi skulle låta oss utmanas mer av hur Jesus levde sitt liv här på jorden. Vågar vi gå ifrån "våra egna tröga vanor" som vi sjuner i en psalm? Vågar vi se alla de som i vår stad behöver någon som ser dem? Finns det plats hos oss för de barn som far illa? Har vi utrymme för de människor som kommer flyttande hit till vårt land? Bryr vi oss om dem som känner sig misslyckade och utanför? Det känns inte alltid så självklart. Det kan ta emot att ändra på gamla vanor och tänkesätt. Men jag tror att Gud vill utmana oss just där.

Och så kommer vi till det sista om åsnan för idag. Hon ställer sig till förfogande. Ja, vi kan kanske inte tänka oss att åsnan själv ger sitt samtycka till att ställa upp som riddjur. Men orden: "Herren behöver den" gör dess ägare villig att ställa sitt djur till Guds förfogande.
Och det är kanske så vi ska se på oss själva och våra liv. Herren behöver oss. Vi får stå till Herrens förfogande. För det behövs ett öppet sinnelag och ett öppet hjärta.
Vi har ju det gemensamt med åsnan, att vi är vanliga enkla människor. Och vår tröst ur dagens text är, att det är just med vanliga enkla människor som Gud söker gemenskap. Det är sådana som vi som han behöver och som han kallar att stå till hans förfogande. Och vi får svara "ja" på den kallelsen. Och detta "ja" får vi uttala, både som enskilda individer och som församling.
Och en alldeles vanlig söndag, ett alldeles vanligt år, får vi lyssna till Guds kallelse på nytt. Sittande mitt i församlingsgemenskapen får vi svara "ja" på Guds kallelse. här och nu. En liten åsna har visat oss på Gud. Som vaniga små åsnor får vi leva våra liv i förvissningen om att vi är viktiga för att helheten ska bli bra.
 
Kristina Färdeman