meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den Heliga Anden

2009-05-31   
 
Pingstdagen
Joh. 14:23-29

Långsamhetens lov har det talats om mycket och länge. Prästen och teologen Owe Wickström skrev en bok med det namnet för några år sedan. Den blev mycket popular och prästen fick sitta i alla TV:s morgonsoffor. Boken kom ut vid den här tiden på året och det Owe Wickström talade om till det svenska folket var om vikten av att ta det lugnt på semestern. Owe Wickström själv blev mycket förvånad över den uppmärksamhet som hans bok väckte. Och vi kan väl fundera lite över hur vi ska tolka detta faktum. Varför ska en präst sitta i TV om tala om vikten av att ta det lugnst på semestern?
”Min frid ger jag er,” säger Jesus till sina lärjungar i dagens text. ”Jag ger er inte det som världen ger Min frid ger jag er.” Ja, vem längtar inte efter frid, både under semestern och alla andra dagar? Men vad betyder det egentligen när Jesus talar om frid? Vilken sorts frid är det han vill ge oss? Är det en evighetslång semester eller är det något annat?
Semestern är ju ett efterlängtat och nödvändigt avbrott för de flesta som yrkesarbetar. Efter månader av tidiga mornar, tider att passa och plikter som ska uppfyllas, behöver vi några veckor utan tider och krav. Hängmattan har blivit en symbol för semestern. Där ska vi ligga och lapa sol och möjligen läsa någon lättläst bok. Trots allt tror jag inte att hängmattan är den idealiska semestern för de flesta. Många vill använda sin lediga tid till annat. Men hängmattan kan ändå användas som en symbol för en viss sorts frid. Lugn och ro, vila och avstressning, solsken och en stilla bris. Det låter inte så dumt.
Men är det denna sorts frid som Jesus vill lämna efter sig till sina lärjungar? Handlar det om att vi ska få luta oss tillbaka och pusta ut. Ska vi kunna dra oss undan och strunta i vad andra har för sig? Nej, det handlar knappast om det.
Vi har nu under några söndagar läst texter ur Jesu avskedstal. Vi har kunnat känna hur vi sitter i kretsen av Jesu lärjungar och lyssnar på hans undervisning. Han talar om vad som kommer att ske när han en gång är borta. Han talar mycket om Hjälparen. Den som ska koma för att hjälpa lärjungarna när inte Jesus finns kvar här på jorden.
Det grekiska ordet som han använder betyder ”en som försvarar.” Hjälparen, i den grekiska världen, är bl.a den som vittnar till någons fördel inför domstolen. Han är den som ska lära oss och påminna oss om allt det som Jesus har sagt. Och Jesus säger själv som inledning till vår text: ”Om någon älskar mig, bevarar han mitt ord.”
Vad är då Jesus ord? Vad är det som Jesus har predikat under sin korta tid på jorden? Med ett enda ord kan vi sammanfatta det i ordet Kärlek. Jesus talade om mycket, men i grunden handlar allt om att kärleken är den överordnade principen i allt mänskigt samliv och i vår relation till Gud.
Det är hjärtats inställning som är det viktigaste. Lagar och förordningar måste vi ha för att reglera den mänskliga samvaron, men lagarna och förordningarna står aldrig över vad hjärtat säger måste göras. ”Människan skapades inte för sabbaten” säger Jesus i ett sammanhang. ”Sabbaten kom till för människans skull.” Berättelsen om den barmhärtiga samariern innehåller en skarp kritik mot dem som tjänade i templet. De tog mer hänsyn till sina reningsföreskrifter och ritualer än till en människas behov av hjälp. Det är aldrig viktigast att upprätthålla en respektabel fasad. Det är mycket viktigare att ha ett rent inre. Annars blir vi som de vitmenade gravarna, som Jesus talar om i ett annat sammanhang.

Jesus ger oss ett nytt språk. Språkförbistringen som blev resultatet av Babels torn, är ett straff från Gud. Människan var på väg att försöka göra sig till Gud själv. När Gud splittrade upp dem i olika språk kunde de inte längre samarbeta. De blev istället varandras fiender. Pingstdagens under ger oss tillbaka enheten. Alla talade samma språk. Alla kunde förstå varandra. Och Jesus talar med sina lärjungar om kärlekens språk. Ett språk som också kan förstås av alla. Som visar sig i en generös livshållning och manifesterar sig i trons gärningar.
Kärlekens språk är det språk som på nytt ska ena mänskligheten. Det språk som ska få oss att förstå varandra. Och den som ska lära oss att förstå kärleken är den Heliga Anden. När Anden uppfyllde alla på den första pingstdagen då förstod de varandras tal. Alla kunde tala med alla.
Sedan dess har Anden utgjutits många gånger, men det är inte alltid som det har medverkat till försoning mellan folken. Istället har anden används till att separera kristna från andra kristna. Han har använts till att låta några förhäva sig över andra, till att värdera och nedvärdera andra. Det kan aldrig ha varit meningen att andens verk skulle användas så. Anden skulle komma med kärlek och frid. Anden skulle öppna våra sinnen för andras behov och göra oss beredda att hjälpa varandra.

Så sitter vi nu här på en ny Pingstdag och väntar på Andens vind. Och vad förväntar vi oss egentligen att anden ska göra med oss? Väntar vi oss att han ska fylla oss med Jesu kärlek och sända oss ut bland dem som behöver oss? Vill vi det? Eller hoppas vi innerst inne att han inte kommer? Det är ju trots allt lite besvärligt att bli genomlyst. Ibland vill vi ha våra dammiga hörn ifred. När Jesus kommer och tar vårt inre i besittning blir vi ju pinsamt påminda om att vi aldrig orkat leva upp till hans krav och förväntningar. Vi påminns tydligt om alla de gånger vi sett mer till våra egna behov än till andras. Vi kommer ihåg alla gånger vi vänt bort blicken då vi mött ett plågat ögonkast. Vi blir plågsamt medvetna om alla våra tillkortakommanden.
Men om nu mötet med Jesus och med Den Heliga Anden ska vara så besvärligt, vart tog då friden vägen? Kanske friden ändå består i att bli medveten om att mina egna ansträngningar aldrig räcker ända fram, men att det finns någon som talar för mig och som ber för mig. Jag har den Heliga Anden som är min förespråkare inför Gud.
Friden består också i att inse att allt inte beror av mina egna initiativ och mina egna ansträngningar. Jag får ställa mig till förfogande, sedan är det någon annan som tar kommandot och som stakar ut färdriktningen. Världen väntar på oss, men jag behöver aldrig gå ensam och jag är aldrig ensam om ansvaret.
Så kan vi använda en av de böner som finns i vår psalmbok, där det står: ”Förlåt oss vår oförmåga att gestalta din kärlek.”
Vi får be om ett öppet hjärta, ett hjärta som förmår ta till sig av världens oro. Vi får be om att blir uppfyllda av den Heliga anden som ska förklara och försvara oss, men som också ska påminna oss om Jesus ord.
Så får vi leva så som de beskrivs i en dikt av Abbé Pierre:
Det är inte vi som skapat vinden
men om vinden kommer
och seglet inte är hissat
tjänar vinden inget till.
Men när seglet är hissat,
förs båten ut med vinden.

Lärjungarna fick uppleva en avgrundsliknande besvikelse. De var övertygade om att deras liv med Jesus var slut. Men när Pingstdagen kom vändes deras liv på nytt. De fick en ny livsuppgift. Då kunde de också minnas allt det som Jesus undervisat dem om. De förstod vad som hände när de blev uppfyllda av den Heliga Anden. Och uppfyllda av Anden kunde de ge sig ut i världen för att berätta om det som de varit med om.
 
Kristina Färdeman