meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Nådens gåvor

2009-08-16   
 
10:e söndagen efter Trefaldighet
Joh. 15:1-9

Ibland, i mina dystra stunder, kan jag känna att det är som om rädslan för ”den andra” är den starkaste drivkraften i våra liv. Att vi alltid söker efter former att avskärma oss från dem som inte är som vi.
Vi människor är i grunden sociala varelser. Vi kan inte existera alldeles ensamma. Men många gånger begränsar vi vårt umgänge till en mycket liten grupp.
Förr var det människorna i grannbyn som vi betraktade med misstro. De unga männen ägnade sina lördagskvällar till att slåss med unga män från grannbyn. Så småningom vidgades vyerna . Det blev människor från andra länder som var de andra. Sedan människor från andra kontinenter och med annan hudfärg. Det är som om det inte kan finnas något ”vi” om det inte finns ett ”dom ” att ta avstånd ifrån.
Vår rädsla för den andra har varit förödande. Den har gjort det möjligt för kungar och presidenter att locka sina befolkningar ut i krig som dödat av stora delar av den unga befolkningen. Den ger fortfarande upphov till gängbråk i våra storstäder och de ger grogrund för diverse främlingsfientliga partier överallt i världen.

I bibelns världsbild finns inte den uppdelningen mellan olika grupper. I Guds skapelse fanns inga skillnader mellan människa och människa. Det fanns inga sociala skillnader, inga åldersgränser, inga skillnader mellan olika folk, inga skillnader mellan olika hudfärger. Allt dessa skillnader har vi människor skapat.
Om det istället finns ett enda ord som sammanfattar bibelns budskap så måste det vara ordet kärlek. Jesus tar ofta upp kärlekens betydelse när han undervisar sina lärjungar. Den självklara grunden att Gud älskar oss. Och det bud han gav till sina lärjungar strax innan han lämnade dem: ”Ni ska älska varandra.”
För när man talar om kärlek kommer självklart ordet relationer med i bilden. Ingen kärlek existerar i ett vakum. Ingen kärlek finns som inte har ett mål. Kärleken måste alltid rikta sig mot någon eller något. Har man tur är kärleken besvarad. Den man riktar sin kärlek mot svarar med kärlek tillbaka.
Bibeln berättar att Gud älskar oss. Han har skapat oss och han älskar oss som sina barn. Och han väntar på vår kärlek som riktar sig till honom.
Den text som vi läst idag hör hemma i ett avsnitt av evangeliet som kallas för Jesus avskedstal. Vi kan föreställa oss hur Jesus sitter där, omgiven av sina lärjungar. De samtalar så som de gjort så många gånger förr. Men nu är det annorlunda. Jesus vet att han snart ska lämna sina lärjungar. Lärjungarna har inte förstått det än. Men jag tror att vi ändå kan föreställa oss att det vilar en sorgsen stämning över hela scenen. Det är ett långt tal som Jesus håller. I evangeliet omfattar det 4 kapitel, kap. 14-17. Efter det, i kap. 18 börjar sedan berättelsen om hur Jesus fängslas och dödas. Men nu är vi fortfarande kvar i berättelsen om hur Jesus sitter och samtalar med sina lärjungar. Han sammanfattar sin undervisning. Under flera år har de vandrat tillsammans. Lärjungarna har lyssnat till Jesu undervisning. De har hunnit samtala om mycket. Och lärjungarna har fått mycket att fundera över.
Strax före avskedstalet, i kap. 13, berättar evangelisten om hur Jesus har gett sina lärjungar ett nytt bud. ”Ett nytt bud ger jag er” säger han ”att ni ska älska varandra.” Kärleken mellan lärjungarna ska vara det tecken som visar för världen att de är Jesu efterföljare. Det ska vara grunden för den nya religion som ska växa fram efter Jesus död.
Så berättar han för dem om vinstocken. Jesus själv är vinstocken. Har är den centrala delen i växten. Genom vinstocken strömmar näring ut i grenarna. Utan den näringen skulle grenarna dö. Det är livet själv som strömmar genom stocken ut i varje gren. Ska lärjungarna klara det hårda liv som väntar dem, måste de vara djupt förankrade i Kristus.
Så kan också vi få vara med om att vi får vårt liv genom Jesus. Var och en av oss får förankra oss i honom som en liten vinkvist. När livet får strömma genom Jesus ut till oss, då växer det först fram grönskande löv. Livet har fått insteg i våra egna liv. Sedan är det meningen att frukten, vindruvorna, ska växa fram och mogna. Jesus kärlek strömmar genom oss och ger frukt i och genom våra liv.
Och frukten är aldrig till för sin egen skull. Frukten är till för andra. Vi lever aldrig ensamma. Vi finns alltid i relationer av olika slag. Och de relationerna ska präglas av Jesu bud: Ni ska älska varandra.
Paulus ger oss en mycket tydlig bild i 1 Kor. Där talar han om oss alla som delar av en kropp.
”Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen, så hör det likfullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville.
Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: Jag behöver dig inte. Och inte heller huvudet till fötterna: Jag behöver er inte. Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver.
Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.
Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. ”
Det är som om Gud sitter och lägger ett gigantiskt pussel. Han har miljontals med bitar och varje bit är olik de andra. Pusslet blir aldrig färdigt om inte alla bitar är med. Men ingen bit kan påstå att den är viktigare än någon annan.
Och Gud begränsar sig inte bara till vår egen församling eller vår egen familj. Hans pussel omfattar hela världen. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra.”
”O fick jag blott vara en liten kvist på vinträdet ditt Herre Jesus Krist”, sjunger vi i en sång från Norge.
Små, små kvistar är vi. Men alla små kvistar har sin plats och alla små kvistarna har sin betydelse. Ibland kan både kvistar och pusselbitar behöva putsas i kanten för att riktigt passa in i mönstret. Då är Jesus där med sin kärlek för att finslipa oss. Sedan kan vi ingå igen i det stora pusslet.
Hade vi bott i ett varmare land hade vi idag kunnat få varsin liten vinkvist at bära med härifrån. Den hade kunnat påminna oss om att vi lever omslutna av Guds kärlek, att vi lever omgivna av andra människor som också lever omslutna av Guds kärlek. Den hade också kunnat påminna oss om att vi har ansvar för varandra. Gud har lagt sin skapelse i våra händer för att vi ska vårda den.
Och den kunde påminna oss om att Gud aldrig överger oss. Hans kärlek följer oss vart vi än går.
 
Kristina Färdeman