meny
 
 
   
   
   
   
   
   
   

 

pix

  

Den högstes profet

2009-06-21   
 
Johannes Döparens dag Luk 1: 5-17

Vi tar det från början! I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Det är i princip alla överens om, och det kan knappast vara på något annat sätt. De flesta folk har i alla tider förstått att det i alla fall måste ha börjat någon gång, någonstans, på något sätt.
Och då har man tänkt sig att någon Gud gjorde så att det hela blev som det blev. Det vanligaste sättet att uttrycka det på är att säga, att ”Gud skapade världen”. Hurdan Gud är, hur han skapade världen och vad han gör idag har man haft och har lite olika uppfattning om.
Kristendomen och judendomen har som bekant samma välkända skapelseberättelse, där Gud skapade världen på sex så kallade dagar. Även Koranen berättar att Gud skapade världen på sex dagar, men det finns också en del olikheter. Enligt Koranen skapades varelserna av vatten; enligt 1:a Mosebok av Guds ord. Enligt Koranen skapades inte människan till Guds avbild men till en särskild varelse skild från de övriga. Enligt Koranen skapades människan i Paradiset och förvisades sedan till jorden; enligt 1:a Mosebok skapades hon att leva i Edens lustgård, som ni ju vet.
Men låt oss inte fördjupa oss i detaljer!
Vi kan exempelvis också bara konstatera att i den nordiska mytologin och i de hinduiska texterna finns tankar om hur jorden kom till på något övernaturligt sätt.
Och vår moderna vetenskap har sitt Big Bang, men någon Gud har man förstås inte. För man sysslar inte med gudar i naturvetenskapen. Man beskriver – så gott man kan – hur saker och ting med stor sannolikhet har gått till och hur de fungerar . Det går att lära sig mycket om skapelsen genom att iaktta, tänka, experimentera och pröva olika idéer.
Och det är ganska självklart, att man idag efter årtusenden av forskarmödor och intensivt tänkande och experimenterande tror sig kunna beskriva betydligt mera detaljerat hur världen och allt vad däri finns skapades, än vad 1:a Mosebokens författare för flera tusen år sedan förmådde.
om någon hade skrivit 1:a Moseboken idag, så kanske vi hade kunna läsa: I begynnelsen var Big Bang. Och Guds ande uppfyllde universum. Ja, det var bara en tanke.
Men nog är det ganska märkligt, att så mycket möda och förspilld tankekraft än i dag läggs ner på att förkasta den ena av dessa två beskrivningar till förmån för den andra.
Men låt oss inte hamna i det skyttegravskriget nu. Låt oss istället höja blicken och se hur resultatet av skapelsen blev!
Whooah! Fantastiskt. Minst sagt. Daggdoftande vårmorgnar med näst intill öronbedövande fågelsång. Smultronblommor, som besöks av små flitiga insekter, och som sedan blir till underbart välsmakande smultron! Ja, ni kan själva fylla på raden av små fantastiska skapelseunder som varje dag och varje stund möter oss på vår livsvandring. Skulle jag ens göra ett aldrig så lamt försök att räkna upp allt här skulle det säkert resultera i den längsta predikan som någonsin hållits i Mariakyrkan!

Men hallå! Nu är han väl ändå ute och cyklar. Var det inte Johannes Döparens dag idag?
Jo, det är Johannes Döparens dag idag. Men han är rätt ofta ute och cyklar, den där Arne Svensson. Man kommer liksom lite närmare skapelsen då. Hinner se liljekonvaljer längs vägdikena och ekorrar som skuttar i trädkronorna.
Och förresten var det helgdag i går också, även om det inte var någon gudstjänst i Mariakyrkan. Och gårdagens tema var just Skapelsen. Så vi har inte cyklat så långt ifrån vägen.

För hade det varit gudstjänst här igår, skulle den antagligen handlat rätt mycket om hur underbart skön skapelsen är, och vi hade nog också kommit in på vårt ansvar för denna skapelse. Miljöförstöring, rovdrift, klimatpåverkan och krig är otrevliga saker, som gör att skapelsen ”suckar och våndas”, som orden löd i Romarbrevet 8:22 i 1917 års översättning. I den nya översättningen heter det att skapelsen ”ännu ropar som i födslovåndor”.
Det var inte tänkt att det skulle bli på det sättet. Men som ni vet: väldigt tidigt kom något som kallas synd in i skapelsen, och då började otrevligheterna.
Nu ska vi lyssna till dagens predikotext, som är hämtad från Luk 1:5-17:

På den tiden då Herodes var kung i Judeen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De var barnlösa eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren.
En gång när turen hade kommit till hans avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret.
Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: "Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes.
Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett."


Det blev naturligtvis som Herrens ängel hade sagt. Elisabet födde en son. Han fick namnet Johannes, och Lukas skriver lite längre fram i samma kapitel, att överallt i Judéens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad ska det inte bli av detta barn? Ty Herren var med honom.
Och hans far Sakarias talade profetiska ord, som Lukas återger. Några meningar lyder:
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du ska gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Så växte Johannes upp i Judéens bergsbygd. Det är möjligt att han någon tid vistades i klostret i Qumran, där de så kallade dödahavsrullarna med bibeltexter från Gamla testamentets skrifter hittats.
Men framför allt levde han ett enkelt liv i ödemarken. Och på Guds befallning började han predika vid floden Jordans nedre lopp norr om Döda havet. Hans budskap var att domens dag var nära, och att folket, som levde i synd, måste göra bättring. I floden Jordan döpte han dem som omvände sig till ett nytt rättfärdigt liv. Vi kan lätt tänka oss honom som en framgångsrik evangelist. Och hans budskap var kärvt och rakt på sak. I Lukas 3:e kapitel får vi några glimtar av hur det kunde låta där nere vid Jordanflodens strand:
”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader.
Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.
Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Och tullindrivarna fick höra ”Driv inte in mer än vad som är fastställt”.
Ja, många som lyssnad började tro att Johannes var Messias, han som skulle komma. Det förnekade Johannes, och han hävdade att det ska komma en som är starkare och vars sandalremmar Johannes inte ens skulle vara värdig att knyta upp.
Det bildades en lärjungekrets omkring Johannes, men han grundade ingen egen församling.
Det är möjligt att Jesus någon tid var med bland hans lärjungar. Och hur som helst så mottog Jesus dopet av Johannes, och den händelsen blev inledningen till Jesu egen verksamhet.

I Matteus 11 kan vi läsa att Jesus talar om att Johannes var den i Gamla testamentet omtalade Elias, d.v.s. Messias förelöpare. Och i den ortodoxa kyrkan går han under namnet Johannes Förelöparen. Hans ställning i kyrkan blir "början av evangeliet" och "vägröjare för Kristus".
Inte långt efter att Jesus mottagit dopet blev Johannes fängslad på order av Herodes Antipas. Orsaken till gripandet ska ha varit att Johannes hade kritiserat Herodes´ äktenskap med sin brors hustru. Han avrättades genom halshuggning efter en tids fångenskap. Även historikern Flavius Josefus rapporterar om avrättningen, men han anger som skäl endast att Johannes var en karismatisk ledare med många lärjungar och därmed var han en politisk riskfaktor.
Om vi blickar ut över vår jord märker vi att mycket är sig likt efter de 2000 år som gått sedan Johannes stod vid Jordanflodens strand och predikade omvändelse från synden. Visst, teknikutveckling inom olika områden har naturligtvis i grunden förändrat levnadsförhållandena för många människor. Men resurser och makt är ojämnt fördelade. I förrgår rapporterades i nyhetssändningarna att mer än 1 miljard människor lever ständigt hungriga.
Vi hör om katastrofer och stridigheter. Vi blir mer och mer medvetna om att vårt sätt att leva och handskas med resurser och natur driver oss allt närmare katastrofer och problem av gigantiska dimensioner. Många av våra så kallade framsteg visar sig vara förödande bakslag. Girigheten gör oss blinda för lyckan.

Så hur skulle Johannes förkunnelse låta idag? Vi kan bara gissa:
”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan de kommande kriserna? Lev i harmoni med skapelsen, så som det förväntas av omvända människor! Och säg er inte: Vi är ju Guds folk!
De folk som inte bär god frukt har ingen framtid.
Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd sja göra på samma sätt.”
Och makteliten får kanske höra ”Låt rättvisa och nåd vara er ledstjärna!”

Låt oss bedja:
Gud, sänd oss profeter som likt Johannes skärper vår blick för den som lider nöd och upptänder vår vrede över orättfärdighet och hyckleri.
Väck vår längtan efter honom som kommer, Jesus Kristus.
Amen.
 
Arne Svensson